Trist, Torbjörn!

Trist - inte bara ett användbart ord utan också mitt omdöme om Torbjörn Flygts nya bok Himmel. Ända sedan Underdog har jag trott att jag gillat Flygt och hoppats på fler bra böcker, men de har lyst med sin frånvaro. Jag börjar därför misstänka att jag inte alls gillar honom. Det är kanske dags att säga upp bekantskapen. Drygt 400 sidor utan någon egentlig intrig kan få den effekten på författar-/läsarrelationer.

Eller nu var jag elak. Det finns en intrig, men den är tunn. Himmel handlar om några olika människor i Malmö, noggrannt utvalda av Torbjörn för att illustrera den spännvidd som finns mellan Malmös invånare. Där finns den framgångsrika, helsvenska arkitektfamiljen med villa och mucho pengar, där finns invandrarkvinnan som lämnat sin våldsamme man och där finns den från början medelklassiga familjen som nu raskt är på väg utför på grund av mannens spelmissbruk. Deras berättelser löper oftast parallellt men möts ibland - som bollar på ett biljardbord för att använda en sunkig liknelse. Torbjörn verkar vilja att de ska speglas i varandra för att man tydligt ska se hur olika villkor de har trots att de lever sida vid sida i samma stad, och det är ju fint. Med tanke på att Malmö liksom de flesta av våra större städer är absurt segregerat, så finns det definitivt stoff för en roman eller två om man börjar utforska det. Problemet är bara att Torbjörn utforskat så mycket att boken snarare blir en beskrivning av ett tillstånd än en berättelse. Han lägger ner all energi på att bygga en naturtrogen scen, men glömmer att något gärna ska utspela sig på den också. Därför blir det som sagt - trist. Han kommer få köra en enorm charmoffensiv om jag ska läsa honom igen.