Är Camilla Läckberg ond? Efter att ha tillbringat helgen med hennes bok Sjöjungfrun är jag böjd att svara ja på frågan. För hur förklarar man annars att hon först tvingar en igenom en bok som faktiskt är lite småtrist eftersom man redan på ett tidigt stadium förstår hur det går, och sedan toppar det med ett slut som torde få hennes mer trogna fans att skrika av frustration? (Och möjligen även av längtan efter hennes nästa bok - det är inte bara en cliffhanger utan två som båda heter duga.)
Så nu sitter jag här och är stressad över hur jag på bästa sätt ska göra en recension till jobbet av det. Hm. Hm. Hm. Boken kommer ut på onsdag, så senast imorgon måste texten vara inne. Hm. Hm. Hm. Om jag säger hm några gånger till kommer jag säkert på något.
I övrigt är jag mest fascinerad av hur hon gladerligen lägger ut så mycket om sig själv och sitt liv på bloggen - efter att ha skummat de senaste inläggen vet jag till och med vad hennes barn äter till frukost. Utan tvekan är det bra för försäljningen av hennes böcker; det skapar en stark relation till läsarna, tror jag. Men jag skulle aldrig någonsin skriva så mycket om mig själv på nätet, inte ens om jag fick Nobelpriset. Föredrar att vara hemlig. Men det är ju bara jag... Den dagen ni får läsa här om min frukost - då är det dags att lägga ned.
7 kommentarer:
Huuh stackars dig som måste läsa den där boken. Jag är så vansinnigt trött på Camilla Läckberg!
Jag är lite rädd för henne, hon ser otäck ut och det gör att chansen att jag ska läsa en bok av denna kvinna är ytterst lite. Jag förstår mig inte på hypen av henne.
Jag träffade henne för en pseudointervju för några år sedan. Intrycket då var professionellt men kanske lite svalt. Har inte orkat läsa hennes böcker (och borde väl egentligen hålla tyst då - och borde absolut inte ha intervjuat henne!!!), men hennes böcker verkar lite likadana: professionella. Trist när litteratur bara blir en födkrok bland andra.
Mitt förhållande till Läckberg är lite kluvet. Jag har läst alla böckerna utom en, men tyckte bara att det var de första som var bra. Tycker att hon får ta oförtjänt mycket skit ibland som någon sorts postergirl för lättsmält underhållningslitteratur i motsats till fiiin litteratur. Jag tycker att det är helt ok att likt henne se litteratur som en födkrok bland andra, så länge man är ärlig med att det förhåller sig så. Och det är hon ju - hon har aldrig utgett sig för att vara något annat. Då är det ok för mig. Framför allt tycker jag att hon är intressant ur marknadsföringsperspektiv - hon har verkligen lyckats att bygga ett varumärke och det bör hon ha cred för.
(Blev visst lite många "tycker jag" i det inlägget...)
Camilla Läckberg ond, ha ha, det är ju underbart! Jag tycker mest att hennes böcker är pratiga och vardagliga och man rinner liksom igenom den utan att haka upp sig på något och utan att bli berörd.
Sen är jag fascinerad av hennes success-story, och såklart lite avundsjuk. Hon får det att låta så enkelt att skriva ihop några böcker medan man har två barn under 5 år.
Men att som hon gör prata om sig själv som ett varumärke... jag vet inte, det är lite tacky faktiskt.
lol, ond, jättekul! Jag har läst två av Läckbergs böcker och inför första (predikanten) så hade jag hört henne på ett seminarium och var helt fascinerad av denna kvinna som skrev en mordhistoria om tomtefar och tomtemor så tidigt. Detta var tidigt i hennes framgångssaga. Jag kräks om jag hör om hennes döda tomtemor en gång till.
Och hennes böcker... Pratiga, fulla av adjektiv som är helt onödiga och, precis som du skriver, förutsägbara lösningar. Nej. Jättekul att det går att bli ett varumärke och kul att det går bra för henne. Men nej, Läckberg är inget för mig.
Har läst tre av Läckbergs böcker, den första var Stenhuggaren som jag tyckte var mycket bra, gillade särskilt de historiska tillbaka blickarna. Nästa var Predikanten, inte lika bra och sista jag läste var Olycksfågeln - sen fick det vara bra. Tänker inte läsa fler, kändes som om hon skriver efter en mall, byter bara ut personerna och själva mordgåtan.
Skicka en kommentar