11 maj, 2008

Blödig med böcker

Jag är sällan så blödig som när det kommer till böcker. Vanligtvis har jag inga problem med att göra mig av med sådant som gått sönder eller bara ligger och skräpar; tvärtom är jag förmodligen en dröm i rensa i röran-sammanhang. Talar vi däremot om böcker är det en helt annan sak.

Idag har jag haft det tvivelaktiga nöjet att gå igenom hyllan för defekta böcker på lagret på jobbet och då kommer min ömkande sida fram. Lilla boken, är du traaasig, säger jag med mjuk röst för att den inte ska bli rädd och stryker den över ryggen. Efter att ha undersökt den för att hitta felet, blippar jag den i datorn och sedan kommer vi till den hemska delen av processen. Försättsbladet ska skäras ut. Det tar emot rätt mycket att sätta kniven i boken. Jag är nog världens mesigaste när det gäller böcker, men det känns fel att medvetet skada den. Jag måste ju göra det eftersom försättsbladet ska skickas till leverantören för att vi ska få pengar, men ändå. Det är ruggigt. Jag skär och boken skriker.

Eftersom det var rätt länge sedan någon brydde sig om defekthyllan, fanns där många böcker och alla genomgick samma plågsamma behandling. Efter avslutat arbete rullade jag ut en hel vagn med skurna böcker. Det smärtade i hjärtat.

7 kommentarer:

Snöfrid sa...

Nej, fy vad hemskt det låter! :'( *snyft* Stackars små böcker. Du har sannerligen ett tufft jobb

La Bibliofille sa...

Jag vet hur det känns och lider med dig och böckerna! Det är hemskt när man måste skada dem. Fast utskärning av försättsblad genomfört av en vänligt sinnad och varsam själ är ingenting mot vad de kan utsättas för av andra ondsinta element. En gång var det en kund som SLOG på Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen", som om hon gav den en... rak höger! Det skar till i hjärtat på mig, à la Kiens reaktion i "Förbländningen" då han får höra talas om mannen som äter böcker (s.222f.), och så fort den nedrans kärringen gått därifrån rusade jag fram till boken, tog upp den, klappade den och tröstade. Vad de får stå ut med, böckerna!

Arina sa...

Jag lider med dig. Själv är jag en bokräddare, en som bär hem böcker som andra inte vill ha fastän jag egentlgen inte heller vill ha dem. Jag skulle inte klara av att döda dem på det där viset och är glad att jag inte jobbar i bokhandel. På biblioteket kunde jag ju rädda de utgallrade böckerna.

den luttrade bibliotekarien sa...

Själv är jag en kallsinnig typ, slänger gladeligen skadade böcker men det är väl en viss skillnad att jobba på bibliotek och bokhandel....hos oss blir en del böcker så slitna att man är tvungen att slänga. Jag blir bara ilsken när nästan nya böcker kommer tillbaka fläckiga och trasiga eller uppluckrade av någon vätska (och det är inte bara badkarsvatten).

Calliope sa...

Tror att det skulle kännas mer ok om man var tvungen att gallra ut dem som på ett bibliotek för att de blivit slitna - då har de ju använts och lästs. Hos oss handlar det oftast om att det är nya böcker som har någon sorts fel, tex att inlagan är vänd upp och ner, så vi inte kan sälja dem. Det känns tragiskt att de går direkt i soptunnan utan att ens ha fått en chans att bli omtyckta...

Sedan är det lite skumt för det jag tycker är jobbigt är själva skärandet, inte att slänga dem. Mitt problem tycks med andra ord ligga i att skada dem..? Undrar vad den störningen kan heta?

Vilken dum kund som slog Ekmanboken, förresten! Borde få smäll själv!

Ylva sa...

Hihi, och jag som helt rått och osentimentalt rycker ut försättsbladet och lägger det åt sidan. Fast så okänslig är jag nog mest med dåliga böcker, ergo de flesta...
Men Gud nåde den som slår eller pillar eller är dum mot någon bok jag tycker om. Kärringen som slog Herrarna i skogen torde få ett nackskott.

La Bibliofille sa...

Om jag bara hade haft lite civilkurage så skulle jag slängt Slå-Herrarna-i -skogen-hyndan utför trappan, skällt ut henne iallafall! Nu har jag inte det, så hennes straff inskränktes till onda ögat och elaka tankevibbar som jag hoppas vållat henne obehag, fotsvamp, vårtor och sånt...
Håller med Ylva, dåliga böcker är lättare att skada utan dåligt samvete. Att riva ut försättsbladet ur en stor svensk deckarförfattarinnas böcker är lite som att indirekt dra henne i håret! Hehe... Men det är ju synd om själva boken för det...