No more Edward - är jag förkrossad?

SPOILERVARNING!

Om du inte vill veta vad som händer i Breaking Dawn - läs inte det här inlägget.

SPOILERVARNING!

*****************************************

Observanta bloggläsare har kunnat se att Stephenie Meyers Breaking Dawn legat kvar oväntat länge i vänsterspalten - helvete så tjock den var! Jag har läst och läst. Ända tills nu. Slutet har infunnit sig, jag har vänt sista sidan - och faktiskt inte alls drabbats av den totala Edwardfria tomheten som jag hade förväntat mig och fruktat. Tvärtom känns det faktiskt ganska bra. Vad var det som hände?

Jag började läsa Breaking Dawn med allt som behövdes: skyhöga förväntningar, dämpad belysning, godis och nybryggt te. Det började bra, lite smörigt kanske, ett par vita bringor för mycket. Men ändå ok. Sedan förstod jag (naturligtvis tidigare än huvudpersonen själv, varför är det alltid så?) att Bella var med barn. Jag sade så många fula ord högt att sambon undrade vad som var fel. I so don't do babies. Det spelar ingen roll om de är övernaturliga. Jag avskyr litterära graviditeter. Breaking Dawn stärkte mig i min åsikt att en putande mage är det säkraste sättet att förstöra en god bok. Avsnittet var aptråkigt. Och långt. Jag läste och läste, trogen Meyer-fan som jag är, men shit så trist det var! Det var bara ren och skär envishet som hindrade mig från att besviket kasta bort boken. Det sägs att graviditeten var ovanligt kort, men nog tyckte jag att den kändes som nio fulla månader. Minst! Blä! Det säger något om min kärlek till Edward att jag ändå stannade kvar.

Det märktes också extremt tydligt att det är det omöjliga i förhållandet mellan Edward och Bella som skapat spänningen i de tidigare böckerna. Nu när de plötsligt kan få varandra tappar berättelsen halva sin kraft. Just därför hade det varit fint om Meyer hade lagt mer krut på att förtäta stämningen genom att skriva kortare, snabbare och med mer schvung, men det händer inte. Tvärtom. Det är säkert meningen att man ska bli så uppslukad av graviditeten - det är ju ändå det största miraklet i världen och jag är en känslokall icke-kvinna som inte förmår uppskatta det - att man har nog med spänning därifrån. Sorry, så funkar inte jag.

Kunde inte sagt det bättre själv.

Min besvikelse gjorde att det gick sakta att läsa. Tack och lov blev det bättre när Bella äntligen kunde utbrista "Jag är inte bara mamma, jag är vampyr också!" men även efter det tyckte jag att Meyer drog ut onödigt mycket på handlingen. Jag har full förståelse för om man när man skriver sista delen i en framgångsrik serie har svårt att skiljas från sina huvudpersoner; man vill förmodligen försäkra sig om att man har fått med allt och lite till - men my god, vilken tid det tar innan det kommer till ett avgörande. En tid under vilken man dessutom kan fundera på hur ofräscht det känns att Jacob imprintar på Renesmee (vilket f ö är ett sinnessjukt fult namn, stackars barn) - väl incestuöst för min smak.


Nåväl, när slutet långt om länge infinner sig blir det ganska ok. Jag är nöjd med hur saker och ting löser sig. Kanske lite besviken på att det inte blir en jättefajt, men ok. Det som mest förvånar mig när jag läst sista raden är att jag sitter där och är tillfreds. Jag är mätt på Twilight. Jag vill inte läsa mer om Bella och Edward. Se där något jag aldrig trodde jag skulle säga. Men det räcker nu. Naturligtvis kommer jag köpa det där lexikonet som sägs vara på väg ut i december, naturligtvis kommer jag tälta framför bion för att få min biljett till filmen - men ändå. Det är över och jag är hyfsat nöjd.