För det är ju så; en jämförelse mellan Theorins Nattfåk och Ajvide Lindqvists Människohamn är oundviklig. Jag försökte in i det längsta att läsa Nattfåk förutsättningslöst och utan att tänka på Människohamn, men insåg snart att det var ganska kört. Det handlar absolut inte om plagiat åt någotdera hållet, men likheterna är många såväl i detaljer som grundstory. Miljö: östkusten. Någon i familjen försvinner i havet. Det står något/någon där utanför. Naturen framstår som ett eget, närmast besjälat väsen som man bör ha respekt för. Hubba bubba nämns i samband med två inte så schyssta killar. Det spökar. Någon bor i ett halvfärdigt hus där det händer skumma saker företrädesvis om natten. Och så vidare. Theorin har en deckarintrig som löper genom boken, men den känns ofta sekundär. Snarare är det spökhstorien som står i centrum, den hemsökta gården där allt gick fel redan från början när man byggde den av timmer från ett förlist skepp.
Det märks att Theorin kan sina spökisar; här finns massor av fina klassiker på området, allt från dolda rum med läskiga saker i till hasande steg bakom dig när du vet att du borde vara ensam. Jag ska inte förstöra spänningen för er som inte har läst den ännu, men låt oss säga att jag aldrig i helvete skulle göra vad huvudpersonen Joakim gör. Inte hälften av det. Jag hade sålt gården och sprungit in till stan där det är upplyst och fint. Nattfåk är med andra ord inte boken du ska ta med när du ska ut på stugsemester.
Nattfåk är en fristående berättelse men en del av personerna från Skumtimmen återkommer, bland andra Gerlof som gör sitt bästa för att inte bli typecastad som klurig gubbe. (Behöver jag säga att det misslyckas - han är urtypen för rollen.) Kändes fint att träffa honom igen. Däremot kommer jag nästan på mig själv med att sakna Nils Kant - se där något jag aldrig trodde jag skulle säga. Men Nils var ju den som gjorde Skumtimmen så fantastiskt spännande; man visste inte om han var man eller myt, man förstod bara att han utstrålade ren och skär ondska. Han var faktiskt läskigare än alla spöken i Nattfåk tillsammans.
För det är på spökerierna Theorin snubblar. Alla skräckförfattande svenskar lär ha samma problem; Ajvide Lindqvist har mutat in fältet som sitt. Han är kungen av spök. Det finns ingen som kan skriva om övernaturliga saker som han och få dem att fungera så bra, kännas så - i brist på bättre ord - naturliga. Man tror på dem till hundra procent och de är ruggigt ruggiga. Theorins spöken är också bra, mycket bra till och med. Men det är som att äta Marabou när man en gång har smakat Valrhona; gott men inte himmelskt.
Så därför borde Theorin åtminstone titta lite snett på Ajvide Lindqvist. Inte köpa julklappar till honom. Nattfåk är en strålande bok och jag hade älskat den hämningslöst - om jag bara inte visste att det fanns någon annan som gjort det bättre. Men välj för allt i världen inte bort Theorins bok - den är bra! Det är bara jag som har hangups...
4 kommentarer:
Å, nu bara MÅSTE jag läsa Människohamn, som har hamnat sådär 2:a, 3:a i nattduksbordshögen ett tag! Det får bli min helgbok, efter Boktjuven. :-)
Intressant iakttagelse! Jo, det måste nog kännas lite surt för Johan Theorin, han är ju också en riktigt bra författare... Det är ju ren otur, svårt att värja sig mot. Ser hur som helst verkligen fram emot att läsa Nattfåk, gillade verkligen hans förra bok. Människohamn läste jag ut för ett par veckor sen och den var alldeles lysande!
Jag har ännu inte läst någon av dom, men jag har båda två på min läslista. Lite trist om dom är lika bara... två böcker som jag sett fram emot att läsa.
Är det bara som jag anser att Människohamn snodde Skumtimmen? Försvunnet barn, långt sökande, djup sorg? Medan Ajvide brottas med sin identitetskris så är Theorin konsekvent och alla verkar ha glömt av vad Skumtimmen egentligen handlade om.
Skicka en kommentar