Bortom språket finns...

Språkfascist som jag är, tycker jag att det är oerhört fascinerande att fundera på vad som händer när en människa berövas sitt språk. Jag tycker också om att försöka få syn på det som händer i mellanrummet mellan två olika språk, att se hur innebörden förändras när språket blir ett annat. Eller hur språket ritar ut gränsen för vad som är möjligt för oss att tänka.

Därför är det väl föga överraskande att jag omedelbart plockade på mig läsexet av Xiaolu Guos Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande när den dök upp på jobbet förra veckan. För det är precis det den handlar om; hur man erövrar ett nytt språk och vad som händer då.

Den handlar om Zhuang som kommer från Kina till London för att studera engelska. Hennes enda sällskap är en liten ordbok och med hjälp av den försöker hon hitta vägen till sitt nya liv. I början stör jag mig enormt mycket på henne - naturligtvis är det svårt att komma till ett helt nytt land där allt är annorlunda, men det som gör att jag lackar ur är att hon konstant verkar göra sig dummare än hon är. En del av hennes storögda förvåning och miljoner alla frågor kring västerländskt beteende känns överdriven. Så lam får man inte ens vara om man är kines, typ.

Xiaolu Guo

Men irritationen går snart över och i dess plats kommer en beundran för hennes ofta mycket poetiska sätt att uttrycka sig. Boken är skriven på det brutna, haltande språk som Zhuang talar och även om jag läser den svenska översättningen, famlar jag ofta efter pennan för att stryka under särskilt träffande stycken och meningar. För det är just i osäkerheten kring hur det egentligen ska heta som det föds nya, ibland mycket bättre, uttryck. Och när språket inte räcker till, då tvingas man gå rakt på sak utan onödigt tjafs. När hon förgäves väntar på mannen hon mött säger hon till exempel inte att hon blir orolig över att han inte kommer utan istället att "köket fylls av paranoia".

Bland blurbarna hittar man också Amy Tan som sagt att "the misunderstandings are the understandings", vilket jag är villig att hålla med om. I glappet mellan språken föds förståelsen för olikheterna. I början av berättelsen är insikterna ofta ganska triviala och humoristiska, men ju längre man läser, desto mer djupnar Zhuangs tankar. Hon undviker pretto-fällan som annars lurar nära inpå när det kommer till asiatisk visdom förmedlad till väst och skriver istället en intelligent, originell roman om en ung kvinnas väg till självständighet. (Som ni hör undviker jag inte prettofällan, men det är faktiskt det boken handlar om.) Och den är riktigt, riktigt bra när man väl kommit in i den. Snygg är den dessutom. Hör de små rösterna i era huvuden viska köp, köp, köp...