Ett lätt obehag någonstans i hjärttrakten

I ett anfall av saknad efter alla tv-serier som jag brukade se på men som så fort jag kommit in i dem slutar sändas, köpte jag Katy Reichs På måndag död. Reichs böcker om rättsantroplogen Temperance Brennan ligger till grund för serien Bones som brukade gå på tisdagkvällar (och förhoppningsvis kommer att göra det igen så småningom).

Brennan & Booth som de ser ut i Bones.

Vanligtvis brukar det krävas ganska mycket av den författare som vill få mig illa till mods när det kommer till deckare. Jag är ruggigt opåverkbar och bangar inte för varken uppsvällda illaluktande lik eller onda psykopater. Men Reichs måste ha träffat en eller annan nerv, för en bit in i På måndag död, känner jag ett växande obehag (vilket naturligtvis inte hindrar mig från att läsa vidare - vad trodde du?). Jag ägnar mig åt en stunds introspektion utan att komma fram till exakt vad det är som får mig att känna så. Intrigen är ganska ordinär; man hittar tre skelett i en källare och Temperance Brennan ska tillsammans med en snygg och en dum polis försöka ta reda på vilka de är och hur de hamnat där. Långt om länge inser jag att det som nog får mig att bli skrämd den här gången dels är Reichs ton - hon har samma jobb som sin huvudperson och vet således vad hon pratar om, vilket gör att det känns äkta - dels det faktum att det som visar sig ha hänt offren i mångt och mycket liknar ett autentiskt rättsfall som det pratats mycket om i medierna på sistone. (Lagom diffust för att inte bli en spoiler, va?) Det känns med andra ord helt plötsligt väldigt verkligt, väldigt påtagligt. Mer som något som faktiskt kan hända än som något som man bara läser om. Så grattis Kathy Reichs - du lyckades skrämma även en luttrad läsare. Måhända köper jag någon mer av dina böcker i väntan på mer tv.