Därför är det mot bättre vetande som jag börjar läsa Andreas Romans Mörkrädd. Blotta tanken på göra som huvudpersonen och ge sig ut i bushen ensam (eller nåja, med katten) ger mig rysningar. Jag skulle aldrig aldrig aldrig sätta mig i en stuga själv. Jag minns hur kul det var när jag och en kompis var och tältade på en ö och mitt i natten började höra musik från huset lite längre bort - huset vi kollat in tidigare på dagen och som naturligtvis var ett ödehus och som alltså borde vara tyst och inte spela musik men nu hörde vi den lika tydligt båda två och eftersom det var mitt i natten kunde vi inte ta båten och åka därifrån och panik panik... Det är med andra ord inte alls svårt att sätta sig in i hur David känner sig när han sitter ute i stugan. Det är ett lika enkelt som effektivt grepp av Roman att placera honom där. Dessutom har stugan ingen täckning för mobilen - obligatoriskt i all skräck skriven efter 1995, typ. Skräcken börjar när täckningen upphör. Så mörkret faller och David lider, sjukligt mörkrädd som han är. Tanken är att hans vistelse där ute ska bota honom, han ska en gång för alla göra upp med skräcken han känner och möta det där som lurar på honom. Men är monstret en produkt av hans fantasi eller är det verkligen något där ute? Allt eftersom nätterna går lutar det mer och mer åt det senare alternativet. Något vill honom illa.
Roman skriver rått och rakt på sak. Inga omvägar, inga onödigheter. Det är jobbigt att läsa för man vet att det kommer gå åt helvete. Däremot dröjer det ganska länge innan jag blir riktigt rädd. De första hundra sidorna är mest en förberedelse för vad som komma skall. Ska inte säga för mycket - vill inte förstöra nöjet för er som inte läst ännu - men att det blir klaustrofobiskt i stugan till sist kan man väl ändå konstatera. David möter urskräcken och den är allt annat än vacker. Det handlar om det vi bär inom oss och om hur vi reagerar när vi ställs inför det otänkbara.
Det jag kan tycka är att att Mörkrädd kanske lovar mer än den håller. Upplägget är lysande, genomförandet något mindre så. Min skepsis beror främst på att jag tycker att monstret (låt oss för enkelhetens skull kalla det så) kör samma trick hela tiden (kan man inte skrämmas på fler sätt?) och på att slutet känns tveksamt. Det kunde gärna få ha varit annorlunda eller åtminstone lite längre. Och så gör det ont i själen när katten... inte förstöra spänningen var det ja. Jag ska vara tyst. Bortsett från det - klart godkänd skräck. Ta inte med den till sommarstugan.
5 kommentarer:
Har läst den här.
Den är helt fucking lysande. Enda problemet med att den är kort är bara för att man vill ha mer. Aldrig ett dåligt betyg. Vill ha mer av den här författaren.
Jepp, tror absolut att den hade tjänat på att vara lite längre.
Åh, jag älskar Andreas Romans böcker (åtminstone fantasy-genren), så den här boken blir ett måste att läsa. :)
Kan rekommendera dig att läsa Mundana-serien (om du inte redan gjort det), första boken heter Drakväktare. Första boken jag läste av Roman och jag fastnade direkt ^^
Hej!
Jag har nästan precis upptäckt din blogg. Du skriver mycket bra. Det är intressant att läsa. Jag undrar var man kan hitta dina bokrecensioner? Finns de i olika tidningar eller var?
Tackar för berömmet, anonym! Recensionerna finns i lokalpressen men är inte så roliga om jag ska vara ärlig - de är ett jobb som jag får betalt för och då kan man inte skriva vad för strunt som helst. Bloggen däremot är till för just det, att skriva helt utan krav om det jag själv tycker är skoj. Halva nöjet är också att bloggen är undercover och det blir den knappast längre om jag talar om var recensionerna finns ;)
Skicka en kommentar