Vägen

Jag har aldrig varit med om en större kontrast mellan världen inuti boken och världen utanför än när jag i helgen läste Cormac McCarthys Vägen, liggande i solen på balkongen. Fåglarna kvittrade, grannarna grillade, ungarna sprang barfota på gården. Och jag läste om dess totala motsats. Det var (i brist på mer poetiska uttryck) helskumt!

Efter att bara ha hört hyllningar och lovord till Vägen, hade jag höga förväntningar och de flesta infriades även om den inte var riktigt som jag trott. Jag visste att den skulle vara brutal på sina ställen, men jag hade omöjligen kunnat föreställa mig omfattningen. Vägen är utan tvekan det mest skoningslösa jag någonsin läst. Stundtals blev det nästan för mycket - jag funderade på att sluta läsa, men kunde inte. För samtidigt är den ju bra, och framför allt väldigt skickligt skriven. Språket är korthugget men precist; de få ord som finns är just de rätta och är fyllda av betydelse och känsla. Det är inte svårt att förstå varför McCarthy fick Pulitzerpriset för boken.

Ändå tror jag inte att det blir en reservationslös rekommendation från min sida. Därtill är den faktiskt en smula för hemsk. Jag brukar aldrig ha problem med ruggiga böcker, men den här gör mig modfälld på ett helt nytt sätt. Kannibalismen och äckeleffekterna gör mig inget - snarare är det hela situationen som får mig att bli deppig. Den är så fruktansvärt hopplös. Därmed inte sagt att jag bara rekommenderar böcker som får en att må bra, men Vägen behöver någon sorts liten varningsdekal på omslaget. Ett pip om att den kan få läsaren att må akut dåligt, kanske? För den som pallar är den dock en upplevelse utöver det vanliga.

Bästa bibliotekarien

Jag gillar verkligen Aurora Teagarden! Har just läst ut Three Bedrooms, One Corpse som är den tredje delen i serien (visst är det en klatschig titel?) och jag är förtjust. Om inte Alexander McCall Smith för all evig framtid hade besudlat ordet "mysdeckare" och givit det en ruggig klang, är det så jag skulle beskriva böckerna om henne. De är spännande, lättlästa, roliga, underhållande och handlar (om ni mot all förmodan missat min tidigare lovebombing) om en bokälskande bibliotekarie med morbida tendenser som ständigt lyckas hamna mitt uppe i läskiga mord. Perfekt avkoppling.

Aurora själv framstår också som en allt trevligare person allteftersom man lär känna henne bättre. Tror vi hade kunnat bli goda vänner om hon inte bara varit gjord av trycksvärta och papper. I seriens andra del har hon en svacka när hon dejtar en präst, men tack och lov kom hon över det i trean där hon tar sitt förnuft till fånga och gör slut. Tur; han var outhärligt trist.

Dessutom gillar jag hennes attityd. När hon säger upp sig från sitt jobb på biblioteket, konstaterar hon att det inte är låntagarna eller arbetskamraterna hon kommer sakna mest. Det är istället umgänget med böckerna; att kunna låna först och med förmåner, att få packa upp nyheter, att vandra runt bland hyllorna... Kunde inte hålla med mer. Om jag fick välja mellan ett rum fullt av kunder och ett rum fullt av böcker hade jag lätt valt böckerna, något jag råkade säga till min chef i ett samtal om kundrelationer. Hrm. Det var inte lätt att rädda upp det samtalet sedan, men det gick.

Så nu väntar jag bara på att det ska bli juni så att nästa del i serien släpps. Den kommer att heta The Julius House, vilket får mig att anta att Aurora tänker köpa det mystiska huset ifrån vilket en hel familj försvann spårlöst... Kommer bli sjukt spännande tror jag! Hoppas kunna läsa den på balkongen medan jag äter jordgubbar eller något annat somrigt. Glass, möjligen.

Nu ska jag softa ner mig i soffan och njuta av att det är fredag genom att spendera en stund med mitt ex av Cormac McCarthys Vägen. Känns fint!

Överraska mig, någon!

Höstkatalogerna duggar tätt, idag kom den från Albert Bonniers. Utsidan var något mindre piffig än WW:s (med Bruno the man som jag skrev om i föregående inlägg) och tyvärr bjöd inte insidan på några aha-upplevelser heller.

Kallifatides, Nesser, Oates, Bodil Malmsten, Jersild, Follett, Carina Rydberg, Åsa Larsson, Herman Lindkvist, Arne Dahl, Iggulden, Grisham... Idel tunga namn men inget som får mig att bli så värst exalterad. Jag är svår att imponera på idag. Säkert kommer jag läsa både Oates och Nesser av gammal vana, och så naturligtvis Katarina Wennstams Dödergök, men jag längtar efter något nytt. Jag vill öppna boken och inte veta vad jag får redan innan jag läst det första kapitlet. Alla de ovan nämnda känns som extremt säkra kort - och med andra ord ungefär lika spännande/överraskande som en burk ärtsoppa. Nej, nu var jag elak. Men jag tycker bara att det borde gå att hitta något annorlunda.

För debutanterna och de "smalare" titlarna i AB-katalogen var ju inte heller så mycket att hurra för. De som ska föreställa experimentella är udda på ett förutsägbart vis. Det är underligt tycker jag; med tanke på hur många som skriver (och gör det bra), borde det väl gå att hitta något vi inte hört förut? Eller? Är vi dömda att läsa samma böcker år efter år??

*****************************************
Den som vill kika i Albert Bonniers förlags höstkatalog hittar den här i pdf.

Inte tänka på hösten mer än litegrann

Egentligen är det strikt förbjudet att ens nämna hösten innan jag haft min semester och fått sola lite. Men när förlagen kommer med kataloger är jag villig att göra ett smärre undantag. Sitter därför och bläddrar i höstkatalogen från Wahlström & Widstrand, samtidigt som jag försöker tänka på att det är låååångt till hösten när man måste krångla in sig i de där tjocka kläderna igen. Innan dess ska jag ha det varmt och fint, annars kommer jag bli otrevlig.

Utsidan av WW:s katalog pryds av Bruno K Öijer som kommer med ny bok i september. Svart som silver heter den. Jag är inget jättefan av Öijer, men man måste ju ge honom cred för hans stenhårda look. Håret står som vanligt på ända och får mig att vilja skicka honom en fuktgivande hårinpackning - det ser så sprött och torrt ut. Solglasögon i mörkret, glas med vad man får anta är vin eller möjligen svartvinbärssaft och så kritstecksrandig kavaj. Öijer rockar.

Den bok jag ser allra mest fram emot är Johan Theorins Nattfåk (sept). Skumtimmen var sjukt bra, så jag har extremt höga förväntningar på uppföljaren. Är hyfsat säker på att de kommer infrias. Rekommenderar verkligen alla som kan ha missat Theorin att omedelbums läsa. Skumtimmen finns i pocket, så det kostar er inte ens dyra pengar. Alltså har ni ingen ursäkt. Ut och läs med er!

Jag kommer nog även att läsa Christine Falkenlands Vinterträdgården, som också kommer i september (kommer bli en tuff månad!), även om jag har en något ambivalent inställning till henne. En del hon har gjort är bra medan annat bara känns jobbigt och konstlat. Vi hoppas att Vinterträdgården hör till de bättre. Den låter i alla fall spännande när man läser om handlingen, så det är en bra början.

För alla kulturtanter (och en eller annan gubbe) finns Per Wästberg som ska skriva historisk roman med stora båtar, kolonier och Linné. Åhej vad det inte låter som en bok för mig. Julklappstips till morfar, snarare.

Orden "vattensjuk mardröm" får mig att tänka Lovecraft, och vips har jag skrivit till Henrik Kullanders Medan vattnet stiger på läslistan också. Kanske är associationen helt fel, men ändå. Ska ge honom en chans, om inte annat bara för att gottgöra honom för att jag länge hyste ett smärre hat till namnet Kullander; vi hade av någon anledning fått alldeles för många ex av hans bok Elfenbenssvart till butiken och sålde inte ett enda. Man lär sig att hata medan man skyfflar runt dem i hyllorna år ut och år in tills de går på rean...

I kategorin anmärkningsvärda titlar hittar vi Pittstim: Pissbomber skogsporr och kärlek skriven av ett antal män så unga att jag tänker att de omöjligen kan vara könsmogna än - jag menar, född 1984, då är man i min värld bara barnet...och sedan kommer jag på att det är man ju inte...och så får jag lite åldersångest och så bläddrar jag vidare...

Nästa kategori tycks vara böcker skrivna av folk som gillar att ta sig an ämnen de borde lämna i fred. Här finner vi titlar som Bob Hansson - Kärlek; hur fan gör man? och Göran Hägg - 1001 böcker du måste läsa innan du dör. Varför i hela världen skulle jag vilja ha tips i kärlek av Bobban eller boktips av Göran? Jag har ett lyckligt kärleksliv just på grund av att jag aldrig lyssnar på hur andra blir lyckliga utan gör som jag själv vill och ett lyckligt förhållande till mina böcker av samma skäl.

Därpå ett par uppslag med böcker jag inte tänker läsa; Da Vinci-koden goes Shakespeare och fortsättningen på Ray Kluuns En sorts kärlek. Självhjälpsböcker och Sverigeguider och så var katalogen slut och så kan jag tänka på att det ännu bara är vår. Och vackert väder. Och att jag har en glassätardejt med sambon i solen i eftermiddag. Life is sweet!

********************************************

Om du vill läsa höstkatalogen som pdf finns den här.

Rösta på kakmonstret

Jag har precis spenderat en timme i en ojämn kamp med jättedisken Orvar. Vi är två personer och en kisse - hur vi kan smutsa ner så mycket porslin förstår jag inte. Ändå verkar jag inte ha fått nog av tillvaron i köket, eftersom jag överväger att köpa (ännu) en kokbok. Den här gången är det Leilas nya bak-/kakbok A Piece of Cake som lockar.

Jag kikade i den på jobbet idag och mitt inre kakmonster inledde omedelbart en övertalningskampanj. Så-mycket-gott!!! Blåbärscheescake från New York med vit choklad. Citronpaj med hallonmaräng. En massa olika kladdkakor. Bullar. Och så det som nog kommer fälla det avgörande utslaget - Pollymuffins!! Ni vet, de där runda yummi yummi chokladgodisarna. I muffins! Herregud, varför har inte jag tänkt på det tidigare? Två goda ting tillsammans.

Jag gillar dessutom det faktum att alla sötsakerna kommer först och tar upp tre fjärdedelar av boken. Först på slutet kommer det vanliga brödet. Känns som en schysst variation på det annars lite diskriminerande upplägget där allt sött kommer sist, efter det nyttiga. Så brukar det ju vara i de flesta kokböcker. Men inte här. Bra med en kvinna som förmår att prioritera.

Som om inte själva recepten vore nog är boken dessutom fylld med jättefina bilder på all den goda maten. (Jag säger mat, så låter det bättre och mer hälsosamt än det egentligen är.) Är en total sucker för sådant. Kolla bara hur harmoniskt man kan ha det om man bakar det fyllda italienska brödet här:

Kakmonstret och förnuftet ska tala om saken tills imorgon så får vi se vem som vinner. Jag vet vem jag hejar på...

Tack för tipset! Eller...?

Bra lästips mottages alltid tacksamt. Men har ni tänkt på att det kan vara lika mycket värt med ett anti-tips?

Jag känner en tjej som ibland rekommenderar böcker till mig med stor entusiasm. "Den här är FAN-TAS-TISK!!!!" brukar hon säga samtidigt som hon tittar lite sådär lagom uppfordrande på mig. Ska jag inte ta och läsa den genast? Själv har hon läst den i helgen och den var helt oerhört, underbart bra. "Åh, så intressant", säger jag samtidigt som jag gör en mental anteckning om att aldrig någonsin gå i närheten av den nämnda boken.

För erfarenheten har visat att vi har precis motsatt smak - tycker hon att det är bra tycker jag att det är förskräckligt och tvärtom. Det gäller både filmer och böcker. Kanske har hon inte ännu upptäckt att så är fallet, eftersom hon fortfarande gärna delar med sig av sin upplevelser. Jag vet inte.

Men jag blir ändå glad när hon berättar om alla sina böcker. Är det någon titel jag funderat på att läsa som hon nämner så kan jag genast stryka den från läslistan utan att missa något. Så hennes anti-tips, eller vad man nu ska kalla dem, är på sätt och vis faktiskt lika bra som vanliga tips, fast tvärtom. Och här vill jag understryka att jag inte är ironisk - det är minst lika viktigt att veta vad man inte ska läsa som att veta vad man ska läsa. Det är ett strålande arrangemang!

Skrivbordsrensning

Hela helgen har jag kämpat - och här vill jag verkligen understyka ordet kämpat - med Margaret Atwoods Leva i synd. Ett tag trodde jag att det var jag som var dum i huvudet; kanske hade sockret från allt godis jag ätit allvarligt skadat mitt intellekt. Vad ska man annars tro när man läser och läser och ändå inte förstår någonting?

Leva i synd består av elva berättelser, eller om man så vill, elva noveller. Vissa av dem har varit publicerade tidigare i olika tidskrifter, men det här är första gången de samlats ihop. Den gemensamma nämnaren är att de alla handlar om en kvinna sedd i olika roller, som mor, maka, syster, dotter eller älskarinna. Ibland är hon namngiven, ibland anonym. Tidpunkter, platser och omständigheter skiftar. Det är upp till läsaren om man vill se boken som en roman med elva kapitel eller som en novellsamling.

Jag brukar gilla Atwood i vanliga fall men Leva i synd gör mig besviken. Den leder ingenstans, säger ingenting. Samtliga stycken är mycket välskrivna, men i sin jakt på en spännande struktur tappar Atwood helt bort innehållet. Så fort man tycker att man börjat få ordning på berättelsen hoppar hon vidare till nästa novell och man tvingas börja om på nytt för att hitta sammanhang. Att berättelserna kanske, kanske inte, handlar om samma kvinna gör mig bara trött. Jag förstår inte poängen med upplägget och till slut skiter jag rätt mycket i hur det går för kvinnan. Att det sedan hintas om att en del av det är självbiografiskt gör mig nästan bara ännu mer anti. Vill du säga något så säg det rakt ut människa, muttrar jag.

Så BESVIKEN är ordet för dagen. Jag gillar inte böcker som är vaga, där läsaren själv får välja betydelse och bygga ihop berättelsen till något begripligt. Varje gång jag läser något sådant känner jag mig lurad - varför ska jag göra det som logiskt sett borde vara författarens jobb? Leva i synd känns påfallande mycket som att Atwood rensat skrivbordet och samlat ihop några överblivna utkast, fragment av ett par romaner som aldrig blev färdiga. Vid en middag med förlaget och agenten berättar hon om städningen och de blir eld och lågor. En ny bok av Atwood som vi kan sälja! Hurra! Skit samma att det inte hänger ihop - vi säger att det är arty så går alla på det ändå!

Min teori om hur det gått till understyrks dessutom av att Atwood i efterordet tackar sin make för bokens titel. Den användes till en början för något han skrev som aldrig blev klart, och så vips lånade Atwood den till sin bok. Hm. Resultatet av en skrivbordsstädning var det ja...

Linsröran puttrar i Motljus

Det doftar linsröra och blöt yllekofta ur Annika Thors nya bok Motljus. När Thor nu för första gången skriver för vuxna läsare, återvänder hon till ett sjuttiotal som jag själv är för ung för att ha upplevt annat än som bebis, men det är ändå inte alls svårt att leva sig in i berättelsen.

Det handlar om Marie som lever tryggt men lite småtråkigt villaliv med maken Staffan efter att barnen flyttat ut. En morgon får hon syn på en dödsannons i tidningen och hela hennes värld förlorar konturerna. Den döde är filmregissören Ronny Berglund som Marie hade en kärleksaffär med under sjuttiotalet då de båda var unga och bodde i samma kollektiv. Trots att hon inte träffat honom sedan dess, drabbar dödsbudet henne mycket starkt. Altt hon trott sig veta om sitt liv och sina känslor ställs på ända och hon blir tvungen att ta reda på vad det egentligen var som hände den där sommaren.Det är med andra ord upplagt för tant-Tillsammans, skulle man kunna tro. Moodysson goes lady eller något i den stilen. Tack och lov undviker Thor allt sådant och lyckas tvärtom göra en riktigt bra roman som fungerar även för den som inte själv har något årtionde fyllt av plyschoveraller och demonstrationsbanderoller att tänka tillbaka på. Framför allt tycker jag om att hon tar med sig det som gör hennes ungdomsböcker så bra - förmågan att rakt och enkelt beskriva svåra känslor. Det kunde ha blivit läskigt sentimentalt och tillgjort, men istället blir det spännande och stundtals rätt gripande. Motljus får mig att hålla tummarna för att Thor skriver fler böcker för vuxna läsare.

Finfina pocketnyheter

Ett par riktigt roliga titlar har just kommit i pocket; Daniel Sjölins Världens sista roman från Norstedt Pocket och David Bodanis Emelie och Voltaire från Månpocket fakta. Två böcker jag länge varit sugen på men varit för snål för att köpa förrän nu (se där, liiite ekonomiskt förnuftig försöker jag åtminstone vara i mina litteraturinköp!).

Emelie och Voltaire hör till typen av böcker jag läser rätt sällan - varken biografier eller populärvetenskap/historia är mina genrer. Men för den här gör jag ett undantag, eftersom frankofilen i mig piper köp köp!. Jag menar, hör här på baksidestexten: "En dag i början av 1730-talet träffar matematikern och fysikern Émilie du Châtelet dramatikern och upplysningsmannen Voltaire och de blir blixtförälskade i varandra. De beslutar sig för att fly världen och ägna sig åt väsentligheter - sin forskning, sitt skrivande och varandra." Ooh, säger jag. Franskt sjuttonhundratal! Sweet love! Intellektuell briljans! Jag är hooked redan innan jag har börjat läsa boken.

Och så ska jag då äntligen få se vad det är alla tjatat om med Sjölin, om det är så bra som de säger. Jag tror det. Det enda problemet i sammanhanget är att jag läste att han visst är född samma år som jag och det ger mig lite åldersångest. Jag vill också vara etablerad författare och programledare och kulturpersonlighet och gud vet allt vid trettio. Avundsjuka, ditt namn är Calliope. Nåväl, jag ska försöka ta mig förbi den och njuta av vad jag tror är en riktigt bra bok.

Uppdatering: Vilken sjukt fånig blurb de har satt på framsidan! Maria Küchen säger: "Läsa hans bok, läs hans bok, läs hans jobbiga jävla underbara smärtsamma bok". Det var ju att förstöra ett i övrigt snyggo-snyggt omslag...

Lukta som en författare

I avdelningen för bisarra nyheter noterar vi idag att romansförfattarinnan Danielle Steele har lanserat en egen parfym. Att ha sålt dryga 550 miljoner ex av sina böcker räcker alltså inte - man är ingen riktig författare innan man har sin egen doft.

Steeles parfym har fått det i mitt tycke lite fantasilösa namnet Danielle by Danielle Steele och luktar enligt författarinnan själv "optimism, romans och intrig". Den finns inte bara som parfym utan också som body lotion.

Förpackningen matchar doften - asken är rosa (=optimism och romans) med spetsband i svart (=intrig), åtminstone antar jag att det är så det är tänkt. Det hela marknadsförs på en särskild hemsida som går i samma stil. Den tar en halv evighet att ladda eftersom den har ett fancy intro med pappersark som blåser i vinden (Danielles verk, får man gissa), men det kan det ju vara värt eftersom man under rubriken "extras" kan få reklam för parfymen både som skärmsläckare och skrivbordsunderlägg till datorn. Det senare med texten Believe in happy endings och så bladen som blåser för vinden igen.

Och här trodde jag att Nora Roberts var unik med sina vattenflaskor och strandmattor! Inser att det finns en hel värld av knäpp merchandise där ute som väntar på att upptäckas. Kanske finns det fler författare som har sin egen parfym? Vad luktar de i så fall? Tänkbara alternativ:

Kerstin Ekman: skog

Stephen King: kall svett

Bram Stoker: blod och vitlök

Jens Lapidus: pengar

etc etc

Möjligheterna är oändliga.

Hippt eller hopplöst

I Sydsvenskan läser jag en artikel om att det är inne med bokcirklar, både i verkliga livet och på nätet. Hrmpf, fnyser jag. Hittills har jag aldrig lyckats komma med i en bokcirkel som faktiskt fungerat. Och tro mig, jag har provat ett antal. Tvärtom brukar de alla följa samma mönster med få variationer.

De flesta brukar gå ut med höga ambitioner. Jäklar i min lilla låda vad det ska läsas! Klassiker naturligtvis, alla de där böckerna man vet med sig att man borde ha läst men som ändå alltid får stå kvar i hyllan. Och så det nya, förstås. Så man äntligen kanske kan hänga med när arbetskamraterna pratar i fikarummet. Och så vore det ju så TREVLIGT att träffas! Ja! Över en middag - eller vänta, det blir svårt att orka med att ordna, vi tar te istället och så kan den vi är hos baka något, jag menar det behöver ju inte bli mer komplicerat än en kladdkaka. Det fixar vem som helst. ÅH, så ROLIGT det ska bli att få prata BÖCKER som ju är så HÄRLIGT och få TIPS av andra!

Ungefär så brukar det låta. Luttrad/cynisk som jag är brukar jag hålla tyst och tänka jaja det blir nog bra... Första mötet brukar de flesta dyka upp och vara hyfsat peppade. 80% brukar ha läst boken som ALLTID är rätt så pretto, eftersom ingen vågat föreslå något mer lättsamt av rädsla för att verka infantil och lat istället för kulturell. Man samlas kring den där kladdkakan, sippar på teet och försöker känna hur MYSIGT det här är. Ungefär 15-20 minuter passerar och sedan frågar någon "Men vad tyckte ni om boken nu då?". Tystnad. "Jaa, den var väl bra..." svarar någon. Plötsligt blir alla intresserade av sina tekoppar. "Jag tyckte att huvudpersonen var lite konstig." forsätter en tredje. ""Det tyckte inte jag" svarar en fjärde.

På det viset fortsätter det. Jag har hittills aldrig bevistat en cirkeldiskussion som givit mig något utöver det jag redan upplevt när jag läste boken. Förmodligen beror det på att jag alltid lyckats hamna i cirklar där ingen annan läser lika mycket som jag själv. Jag brukar ha hört det mesta och det brukar aldrig finnas någon som kan ta diskussionen ett steg längre, över det där mest triviala. Behöver jag säga att ingen någonsin känner till böckerna jag refererar till?

Efter ett par timmar (varav kanske max 45 minuter handlat om boken) skiljs man åt efter att ha intygat att det var så himla kul. Man har också valt en något mindre pretto bok tills nästa gång. Då kommer hälften av medlemmarna att dyka upp och erkänna att de faktiskt inte hunnit läsa boken för "det har ju varit så mycket nu", och sedan har man ännu en lam diskussion där man absolut inte får avslöja slutet i boken av hänsyn till dem som inte hunnit längre än till hälften. Tidpunkten för tredje gången man ska ses skjuts fram i omgångar och när den väl kommer har två av tio läst boken, resten har inte ens försökt. Man enas om att ta en paus för det är ju faktiskt svårt att hitta tid att läsa. Men det har verkligen varit ROLIGT, försäkrar man varandra. Därpå dör cirkeln en tyst och stillsam död. Kanske ses två av de medverkande någon gång för att ta en kopp kaffe.Kanske är jag negativ, men jag har som sagt inte varit med i en enda cirkel som fungerat. Det var ett av skälen att jag startade bloggen - här får jag dels välja böcker helt själv, dels får jag intelligenta kommentarer från folk som är lika fanatiska läsare som jag själv. Det ger mig tusen gånger mer än en halvhjärtad bokcirkel.

*****************************************

Strip från Graphic Recording.

Hemma igen från Manderley

Last night I dreamt I went to Manderley again... Daphne du Mauriers Rebecca är utläst och jag kan sluta mig till klubben som tycker att det där är en av de bästa inledningarna man läst. I en enda mening sätts stämningen och förväntningarna skjuter i höjden. Cornwall here I come.

Men jäklar vilken tid det tog att läsa ut den! Jag har kämpat, vill jag lova. För stundtals tyckte jag faktiskt att den var lite seg. (Se där, nu svor jag i kyrkan; kommer säkert få horder av arga du Maurier-fans efter mig) Det tar en evinnerlig tid innan det händer något och när det väl händer något är det ett fruktansvärt tänjande på det. Stämningsfullt och suggestivt ja, men också långdraget. Jag blir otålig och vill vidare. För berättelsen är ju bra, riktigt bra. Jag älskar karaktärerna; de är verkligen skickligt skildrade. Och hela den mörka, ruvande spänningen som aldrig släpper greppet... Det råder ingen tvekan om att klassiker-statusen är välförtjänt.

MEN - och det är ett stort men - jag blir aldrig 100% hooked, försvinner aldrig in i boken sådär som jag längtat efter. Kanske hade jag för höga förväntningar, kanske var det bara en beskrivning av en växt för mycket (jag har aldrig någonsin tidigare läst någon bok där det pratats så mycket om blommor och träd...klängväxter högt och lågt!). Även om jag tyckte att den var jättebra så var den inte jättebra. Does that make any sense?? Vad säger ni Rebecca-fanatiker där ute? Och var inte blyga nu - jag vet att ni finns...

Katt + poet = sant

Vad är det som gör att författare och katter tycks gå så bra ihop? Hur många författarporträtt har man inte sett där en eller annan liten kisse figurerar tillsammans med sin skrivande husse eller matte? Gårdagens bild på Georges Perec är bara ett exempel i en låååång rad. Den fick mig att tänka på Werner Aspenström, en av mina absoluta favoritpoeter så länge han håller sig undan naturlyriken. Här med obligatoriskt djur. Ser sött men smärtsamt ut eftersom det verkar som om katten håller på att gräva sig fast i hans axel.

Vad jag inte förstår är hur man lyckas skriva en hel bok, än mindre en lång rad böcker, med en katt i huset. Kanske är det bara min kisse som är oupfostrad, men han är inte kompatibel med vare sig skivande eller läsning. Om jag sitter vid datorn kommer han upp på bordet och går tvärsöver tangentbordet så att datorn säger ERROR och låser sig. Vid sällsynta tillfällen skriver han också egna verk på samma sätt; hans första ord var APA.

Doris Lessing

Det är inte heller alltid populärt att jag läser istället för att bry mig om honom. Han brukar hoppa upp till mig i soffan och tvångsgosa mig, alltså lägga sig ovanpå boken och spinna och dregla (han gör det när han vill vara kärvänlig). Många av mina böcker har torkade fläckar av kattsaliv på sidorna.

Edith Södergran

Faktum är att han till och med lyckas störa mitt läsande när han sover; han snarkar nämligen något förskräckligt. Det är svårt att vara seriös och litterär när han låter tuuuut-tut-tuuuut snörf sniff suck tuuuut.

Men han är ju lite speciell. Kanske finns det en speciell sorts författarkatter, en särskild ras som bara ligger och spinner och ser harmoniska ut istället för att skrika på mat när matte hamrar på skrivmaskinen. Note to self - köp den rasen nästa gång...

Inget E så långt ögat når

Missa inte säsongens sista Babel ikväll i SVT 1 21.30! Jag ska titta för att få se reportaget om Georges Perec, mest känd för att ha skrivit boken Försvinna: romanen skriven helt utan bokstaven E. Fixar man ett sådant experiment bör man få cred! Jag menar, jag skulle inte ens kunna skriva mitt namn utan E...det kan i och för sig inte Perec heller, men, ja, ni förstår säkert varför ni bör ikläda er lämplig grad av beundran. Ännu ett skäl kan annars vara att han ser så söt ut med sin bisarra frisyr och sitt yviga skägg.

Häromåret kom även hans till formatet betydligt mindre bok Ellis Island på svenska utgiven av Modernista. Ellis Island är den minimala ön i New York dit alla som ville in i USA kom i början av 1900-talet, den kontroll alla måste passera innan de kunde börja sina nya liv. På 1920-talet gjordes den om till fängelse för de invandrare som inte hade sina papper i ordning och idag fungerar ön som museum. Vi har ett ex av boken på butiken som jag väntar ut; den typen av litteratur brukar nästan aldrig sälja hos oss så jag tänkte vänta med att köpa den tills vi rear ut den... Alltså var det kanske dumt att tipsa om Babel för då kanske någon annan ser programmet och blir intresserad och köper boken så jag inte får den billigt som jag tänkt mig...hm...nå, jag chansar- Se Babel och förundras över Perec!