Linsröran puttrar i Motljus

Det doftar linsröra och blöt yllekofta ur Annika Thors nya bok Motljus. När Thor nu för första gången skriver för vuxna läsare, återvänder hon till ett sjuttiotal som jag själv är för ung för att ha upplevt annat än som bebis, men det är ändå inte alls svårt att leva sig in i berättelsen.

Det handlar om Marie som lever tryggt men lite småtråkigt villaliv med maken Staffan efter att barnen flyttat ut. En morgon får hon syn på en dödsannons i tidningen och hela hennes värld förlorar konturerna. Den döde är filmregissören Ronny Berglund som Marie hade en kärleksaffär med under sjuttiotalet då de båda var unga och bodde i samma kollektiv. Trots att hon inte träffat honom sedan dess, drabbar dödsbudet henne mycket starkt. Altt hon trott sig veta om sitt liv och sina känslor ställs på ända och hon blir tvungen att ta reda på vad det egentligen var som hände den där sommaren.Det är med andra ord upplagt för tant-Tillsammans, skulle man kunna tro. Moodysson goes lady eller något i den stilen. Tack och lov undviker Thor allt sådant och lyckas tvärtom göra en riktigt bra roman som fungerar även för den som inte själv har något årtionde fyllt av plyschoveraller och demonstrationsbanderoller att tänka tillbaka på. Framför allt tycker jag om att hon tar med sig det som gör hennes ungdomsböcker så bra - förmågan att rakt och enkelt beskriva svåra känslor. Det kunde ha blivit läskigt sentimentalt och tillgjort, men istället blir det spännande och stundtals rätt gripande. Motljus får mig att hålla tummarna för att Thor skriver fler böcker för vuxna läsare.