Upplägget påminner starkt om programmet om Mare Kandre som visades för ett tag sedan. Även där sorgset pianoklink, långsamma kameraåkningar över olycksbådande barndomsbilder och så ångesten som ständigt ruvade i bakgrunden.
Innan dess var det Joyce Carol Oates som man kunde se sitta och titta med stora ledsna ögon, berättande om hur det var när maken gick bort.
Och för något år sedan var det en dokumentär om JK Rowling där hon framstod som den stackars rika författarinnan som förvisso hade framgång men som ändå var liiiite miserabel, osäker och möjligen folkskygg.
Det är Svårt, det är Svartvitt, det är SVT
Vad är grejen? Finns det inga författare som mår bra? Är ångest obligatorisk? Och är den i så fall mer obligatorisk för kvinnor än för män? Det tycks finnas en förutbestämd mall i vilken alla, men framför allt kvinnliga författarskap ska passas in, en mall där åtminstone ett mörkt hot måste finnas med. Om det beror på någon slags idé om att alla berättelser behöver dramatik, så kan jag meddela att den idén suger i det här fallet. Det måste finnas andra historier att berätta. Det är inte förbjudet att syssla med litteratur och vara glad samtidigt. Jag vill hellre höra mer om verken, om texterna och deras tillkomst, om inspiration, om förhållandet till andra författare, ja om vad som helst nästan. Bara inte detta evinnerliga ångestkramande.
Så kom igen SVT - ge mig en författardokumentär om någon som skriver och mår toppen. Någon enda måste ni väl kunna gräva fram?
5 kommentarer:
Instämmer helt med dig! men jag hade gärna sluppit att se så mycket av författarna över huvud taget. Det är ju en trend nu att de är viktigare än sina verk. Hur många läsupplevelser har inte blivit förstörda efter ett möte med en tråkig, otrevlig författare. Fram för mer analys och diskussion av verken!
I den feministiska tidskriften "Ms" har Margaret Atwood skrivit en kul artikel om att vara en harmonisk författare - en som inte tål absint och inte ens är klädd i svart. (jag citerar artikeln i "52 kvinnliga författare".)
Om den vackra Atwood skriver jag:
"Margaret Atwood har skrivit ett fyrtiotal romaner. Hon är lyckligt gift med Greeme Gibson, Kanadas motsvarighet till James Joyce, och mor till en dotter. Hon är välutbildad och har fyra gånger nominerats till Bookerpriset.
Hon har stor kunskap inte bara om litteratur utan också om biologi och historia. Hon bakar goda kakor. Dessutom verkar hon ha haft en sällsynt lycklig barndom.
Vid alla vildmarkens bävrar och björnar! Kan detta vara sanningen?"
lena kjersén edman
P S (Milan Kundera har sagt att den dag vi diskuterar Kafka mer än Kafkas verk är Kafka död.)
Personligen avskyr jag kulturprogram som skall vara "fina" och där någon sitter och stirrar ut genom ett fönster i flera minuter eller rör i en kaffekopp, allt till finstämd musik. Nej, ge mig information, visa, berätta låt mig få ta del av kulturen i stället.
Jag stod aldrig ut med Nike.
Och Joyce Carol Oates som verkade vara en så glad person på Kulturhuset igår. Men det var fel alltså. Hon är författare = tungsint. Hm.
Det jag älskar med bloggar om böcker och alla roliga bloggkommentarer är att det just är den lustfyllda sidan som kommer fram. Jag älskar att läsa böcker och det finns inget jag hellre gör i livet än att skriva mina romaner, det är lust och glädje och det är fantastiskt att dela tankar kring det med alla läsintresserade bloggare. Vi syns kanske inte i fina programmen,men vi finns och vi delar lustfyllda upplevelser av läsande och skrivande med varandra.
Skicka en kommentar