Danska dagar II

Läste häromdagen ut Drottningoffret, del tre i Hanne-Vibeke Holsts serie om de fiktiva danska politikerna som man bland annat kunnat följa i SVTs dramatisering. Förundrades över hur lätt det var att gissa hur det skulle sluta. Några kapitel in i boken hade jag en idé om hur jag trodde att det skulle gå och sisådär 500 sidor senare, gick det precis så. Kändes ju... sådär.

Därmed inte sagt att Drottningoffret var dålig. Tvärtom är den en mycket väl genomförd roman, ett lämpligt slut på serien (som blivit bättre och bättre för varje bok). Holst skriver underhållande men missar aldrig att vara politisk och får in aktuella frågor överallt. I Drottningoffret är det ett stundtals ganska hårt porträtt av dagens Danmark som möter läsaren. Bilden av det glada sagolandet där alla har det bra och äter röd korv kontrasteras mot ett främlingsfientligt samhälle där integrationen är obefintlig och rädslan för vart man är på väg ständigt blir större. Danmarks val att skicka trupper till Afghanistan har gjort det omöjligt att tro att man ska kunna hålla sig isolerad i sitt lyckliga lilla hörn av världen.

Allt det här märks naturligtvis av varje dag för den grupp politiker som Holst skildrar. Vi möter samma personer som tidigare; främst handlar det om Charlotte Damgaard som fortfarande inte har bestämt sig för om det är politiken eller miljön som ska få hennes kraft och Elizabeth Meyer som får veta att hon har Alzheimers. Efter att ha fått sin diagnos beslutar sig Meyer för att inte säga något om sjukdomen till någon, utan istället försöka skynda sig att vinna det förestående valet, bli Danmarks första kvinnliga statsminister och sedan snabbt lämna över till Charlotte och dra sig tillbaka.

Drottningoffret ger känslan av att Holst spenderat väldigt mycket tid på att göra research om allt från hjärnsjukdomar och soldaters psykologi till judisk historia och nazism. För att vara en roman är Drottningoffret ovanligt faktaspäckad. Ofta är det intressant, men ibland tänker åtminstone jag "jaja, blabla" och bläddrar vidare tills den vanliga intrigen kommer igång igen. Hoppas Holst kan förlåta mig för det.

För det är inte de välresearchade, trovärdiga partierna om det politiska spelet som är mest intressanta, åtminstone inte för mig. Istället är det Meyers situation. Vad gör en människa som byggt upp hela livet kring sitt knivskarpa intellekt när hon plötsligt en dag får reda på att detsamma inom kort kommer att vara helt borta? När man på förhand vet att man kommer sluta som ett lallande kolli utan förmåga att känna igen sina närmaste, utan åtkomst till något av alla de minnen och känslor som utgjorde ens jag? Tanken är lika svindlande som skrämmande. Det är i de partierna som Drottningoffret är starkast för där går den under huden och blir personlig på ett helt annat sätt än i de andra delarna.

Samtidigt - och det är viktigt att inte glömma bort - gör Holst också det som jag gillar henne mest för; hon har en enormt skarp feministisk blick. Hon skildrar väldigt väl hur kombinationen kvinna+makt fungerar. Det ska hon ha cred för. Men som sagt; det är inte det jag mest fastnar för den här gången. Tänk att inte längre ha tillgång till sina egna tankar. Att vara främmande inför sitt eget jag. Det får mig att vilja placera hennes bok under kategorin "skräck".