Hej då Henrik

Ingen mera mohnstrudel, inga fler manuskript i starkt behov av korrläsning. Jag lägger ner läsandet (eller ska jag säga icke-läsandet) av Henrik Nilssons utomordentliga roman Den falske vännen nu för det går så långsamt att det snarast går baklänges. Så förlåt Henrik - det är inte du, det är jag. Kanske bör jag se det som något positivt att min hjärna nu helt och hållet ställt om sig till semesterläge och att jag därför inte klarar av något svårare än en medelmåttig vampyrroman, men det känns ändå lite trist att tvingas inse att det här inte går längre. För Den falske vännen är ju bra! Riktigt bra stundtals. Utan tvivel en av de mest ambitiösa debuter jag läst på väldigt länge, och en av de få som klarar av det den föresatt sig. Jag gillar att följa Freytag, gillar tiden och miljön, tycker att passagerna om läsning är intressanta och styckena om förlagsvärlden underhållande. Tycker för bövelen till och med att omslaget är toksnyggt. Och ändå vill det sig inte. Ändå är det hela tiden någon annan bok jag sträcker mig efter. Stackars Henrik fick inte ens följa med till stranden häromdagen. I och för sig vet jag inte om Henrik+strand är en särskilt bra kombo, men ändå. Jag känner mig liksom otacksam som bjuds på så välskriven litteratur och ändå inte läser den. Fy på mig. Hoppas att hjärnan återvänder i oskadat skick efter semestern, så får vi se om Henriks falske vän kan göra en storstilad återkomst då. För er med hjärnan i behåll är Den falske vännen ett hett tips.