Känsla för feeling

Jo, jag skulle fortfarande nog kunna tänka mig att ha en hund, trots att jag nu både läst John Grogans bok och sett filmen baserad på den. Jag tror bestämt att det måste innebära att jag antingen har en (väl dold, men dock) masochistisk gen eller att jag helt enkelt har en enorm soft spot för söta djur även om de uppför sig som om de kom direkt från helvetet. En blick på katten som ligger och breder ut sig på golvet här bredvid mig i all sin härlighet, bekräftar min misstanke om att det nog snarast är det senare alternativet som är det rätta.

Hur som helst, Marley and Me i filmform fick mig att fundera på vad som gör en filmatisering av en bok lyckad. För filmen var väl ok som film betraktat, men gjorde mig ändå besviken eftersom den inte alls förmedlade samma känsla som boken. Framför allt gällde det huvudpersonerna, som i filmen gav ett ganska radikalt annorlunda intryck än de gjorde i boken. I boken uppfattade jag John och Jenny som enkla, sympatiska människor som var hyfsat nöjda med tillvaron. I filmen var de istället snygga, frmagångsrika, lyckade och om inte otrevliga så i alla fall väldigt egotrippade och ständigt gnällande över att saker och ting inte var som de ville. Filmens John är t ex inte alls glad över sitt jobb som krönikör och tittar avundsjukt på sin kompis, den lyckade journalisten som får skriva alla de coola reportagen. Que? Har jag så dåligt minne att jag glömt allt det? Det var förvisso två år sedan jag läste boken, men ändå! Något av det borde jag väl ha kommit ihåg om det fanns där.

Hunden var söt i alla fall...

Inte heller Marley kändes likadan. En av poängerna med boken är att man förstår hur udda han är, att han verkligen har en milt uttryckt bisarr personlighet. I filmen är han mest en gul hund som gillar att tugga på saker och som har svårt att gå fot.

Någonstans på vägen försvann alltså det mesta av det som gjorde att jag verkligen tyckte om boken Marley and Me. Det handlade inte så mycket om att de hade ändrat en massa detaljer, utan egentligen bara om att de hade tappat bort känslan. Slarvat bort grundtonen, helt enkelt. Jämför med andra filmatiseringar - Dexter och True Blood, till exempel - där har de ändrat mängder av saker men det känns ändå ok eftersom stämningen är densamma.

Nej, låt oss förtränga Marley-filmen och tänka på något roligare istället. I know just the thing:
här kan ni se trailern till Tim Burtons Alice in Wonderland! Love it! Här tror jag lugnt att vi kan förvänta oss en bibehållen - eller till och med förbättrad - stämning.