Oerhört bra men inget för stranden

Strandhuvud: en åkomma som uppkommer hos nordbor som ej är vana vid varmt klimat. Dagar med höga temperaturer och klar himmel, kastar sig dessa stackars ljussökande människor raklånga på närmaste strand, där de ofta blir kvar i flera timmar. På grund av värmen och den stillasittande, närmast vegeterande tillvaron uppvisar dessa människor ofta s k strandhuvud när de kommer tillbaka hem om kvällen när solen gått ned. De är rödmosiga i ansiktet och svarar ehhh/öööhh på allt som sägs eftersom deras hjärna stängt ned. Tillståndet är irriterande men ofarligt.

Hade inte er kära Calliope lidit av denna åkomma, hade ni kunnat få en mycket uttömmande och säkerligen ganska intelligent redogörelse för Beatrice Colins The Luminous Life of Lilly Aphrodite. Nu vet jag inte vad det blir istället. Har försökt formulera något smart att säga om den utan framgång. Det är synd, för den är utan tvekan en mycket bra roman. Ska försöka skärpa mig. Vi kan börja med att konstatera att den är sjukt bra men att den inte är lämplig strandläsning. Man missar mycket om man som jag försöker läsa den när sanden flyger runt huvudet. Sparas till en regnig dag istället.

The Luminous Life of Lilly Aphrodite berättar historien om Lilly, flickan som föds av en kabaréartist i Berlin precis när 1900-talet skålas in. Hennes ankomst till världen är dramatisk; flickan andas först inte och blir dessutom strax föräldralös när hennes mor skjuts till döds i ett triangeldrama med våldsamt slut. Lilly hamnar på barnhem där hon inte bara förälskar sig i nunnan som förestår hemmet utan också finner Hanne - en äldre flicka som blir hennes vän och vägvisare.

Det är jättesvårt att beskriva handlingen i The Luminous Life of Lilly Aphrodite. Man skulle kunna säga att den är actionspäckad men det låter lite fel. Men om man istället säger att folk kan födas, leva och dö i samma stycke, kommer man kanske närmare. Här finns enskilda stycken som rymmer så mycket handling att de lätt skulle kunna broderas ut och bli en egen roman. Men istället berättar Colin om dessa händelser i förbifarten, låter dem bli ett slags snabbt passerande bakgrund till berättelsen om Lilly. I början är det lätt att bli åksjuk av tempot i historien, men det går över.

För The Luminous Life of Lilly Aphrodite är enormt spännande. Lilly är verkligen ett barn av 1900-talet. Placerad i Berlin befinner hon sig mitt i centrum för hela seklets historia och upplever allt som händer. Jag som har pinsamt dålig koll på 1900-talets europeiska historia lär mig massor. Inte för att det är en faktatyngd text (för det är det absolut inte), utan för att Colin väver in det som händer ute i den stora världen enormt skickligt i den lilla världen kring Lilly. Vi ser det genom hennes ögon, ser hur Berlin förändras, och det är fascinerande, ofta gripande och alltid personligt. Det är omöjligt att inte bli engagerad. Colin har också ett skarpt öga för miljöer och stämningar och här finns fantastiska beskrivningar som gör det lätt att föreställa sig hur det ser ut.

Pratar man 1900-tal och Berlin är det naturligtvis oundvikligt att komma in på de båda världskrigen och de är sannerligen inget favvo-ämne för mig. Tvärtom brukar jag undvika de flesta krigsskildringarna (jag skyller det på överdosering under uppväxten; pappa är andra världskriget-fanatiker). Men Lillys berättelse slukar jag. Här blir kriget aldrig tråkigt att läsa om. Främst beror det på att vi ser allt ur hennes ögon, men också på att det inte är alls så endimensionellt som det ofta tenderar att bli i andra böcker. Kriget har inte heller huvudrollen; den tillhör oundvikligen Lilly.

Som sagt är det omöjligt att återberätta allt som händer Lilly; hon gör allt från att sälja blommor till att leva som filmstjärna i det tidiga Hollywood. Jag ska inte heller säga mer om den, för jag tror att det är bra att inte veta för mycket när man läser den. Det är bättre att bara börja läsa och ryckas med i den otroligt häftiga resa som The Luminous Life of Lilly Aphrodite är. Rekommenderas varmt!