Vad är det som gör att författare och katter tycks gå så bra ihop? Hur många författarporträtt har man inte sett där en eller annan liten kisse figurerar tillsammans med sin skrivande husse eller matte? Gårdagens bild på Georges Perec är bara ett exempel i en låååång rad. Den fick mig att tänka på Werner Aspenström, en av mina absoluta favoritpoeter så länge han håller sig undan naturlyriken. Här med obligatoriskt djur. Ser sött men smärtsamt ut eftersom det verkar som om katten håller på att gräva sig fast i hans axel.
Vad jag inte förstår är hur man lyckas skriva en hel bok, än mindre en lång rad böcker, med en katt i huset. Kanske är det bara min kisse som är oupfostrad, men han är inte kompatibel med vare sig skivande eller läsning. Om jag sitter vid datorn kommer han upp på bordet och går tvärsöver tangentbordet så att datorn säger ERROR och låser sig. Vid sällsynta tillfällen skriver han också egna verk på samma sätt; hans första ord var APA.
Doris LessingDet är inte heller alltid populärt att jag läser istället för att bry mig om honom. Han brukar hoppa upp till mig i soffan och tvångsgosa mig, alltså lägga sig ovanpå boken och spinna och dregla (han gör det när han vill vara kärvänlig). Många av mina böcker har torkade fläckar av kattsaliv på sidorna.
Edith SödergranFaktum är att han till och med lyckas störa mitt läsande när han sover; han snarkar nämligen något förskräckligt. Det är svårt att vara seriös och litterär när han låter tuuuut-tut-tuuuut snörf sniff suck tuuuut.
Men han är ju lite speciell. Kanske finns det en speciell sorts författarkatter, en särskild ras som bara ligger och spinner och ser harmoniska ut istället för att skrika på mat när matte hamrar på skrivmaskinen. Note to self - köp den rasen nästa gång...
8 kommentarer:
Jag tror att den lugna, diskreta katten är en myt. Jag hade en perser en gång i tiden och hade hört att de i stort sett brukade ligga på en kudde och vara vackra. Min Persertös brukade rusa runt så mattorna sprutade, klå upp hunden och däremellan skrika som en påfågel. Men jag älskade henne alla hennes arton år.
Katter och boknörd i största allmänhet tror jag är en bra kombo, jag älskar också katter (men är för lat för att orka ha husdjur...)
Det är väldigt individuellt från katt till katt om de är lugna eller inte, bland mina bekanta finns det : 1 pratig katt, 1 extremt blyg katt, 1 TRÖTT katt (sover hela tiden) och 2 katter som växlar mellan utslagna och superbusiga...
Jo, nog är det olika alltid - naturligtvis lyckades jag välja den mest mongo av dem alla. Han är konstant på g trots att han är sex år gammal, kastrerad och innekatt (och tjock). Han var så livlig att veterinären som kastrerade honom började fundera på om han hade glömt att knipsa av något. Kastrerade katter ska inte vara så livliga som han är :)
En önskan
Av hela vår soliga värld
önskar jag blott en trädgårdssoffa
där en katt solar sig...
Där skulle jag sitta
med ett brev i barmen,
ett enda litet brev.
Så ser min dröm ut...
/Edith Södergran
(Min katt älskar också att ligga i min bok. Men hon är ingen knäkatt, så i min läsfåtölj får jag vara ifred: hon ligger i soffan och blänger på mig...)
Om man lägger till en kopp te och byter ut brevet i Södergrandikten mot en bok så instämmer jag definitivt i hennes önskan. Låter bra!
Och tack för beröm Ivana!
Det är nog ingen tillfällighet att vår katt heter Elfriede. Författare gillar katter, för de vill vara lika självständiga och suveräna i sin likgiltighet mot andra människor: ren och skär avund. Se bara hur katter alltid poserar: de är alltid medvetna om att de blir betraktade - så är också författare, även om de alltid hävdar motsatsen - - -
Jag tror att du är något på spåren där, Björn...
Katt+poet?Poester är enstöringar´vill ha tid för sin poesi,lyrik och diktning?En katt´stör inte som en hund skulle göra.Är poeter kanske lata innesittare?Kattens väsen är också mer poetisk i sig´en fördel-inspirerar skrivaren! MVH Gladiatan
Skicka en kommentar