The bitter end

Jag har hittat en ny kategori människor som bör straffas med lagens strängaste straff: författare som förstör sina egna verk. De förtjänar allra minst dekapitering. Efter att under större delen av december kämpat mig igenom de dryga sexhundra sidorna i Lian Hearns Vid hägerns skarpa skri är jag inte bara bitter över att ha slösat upp en massa tid på något som borde ha kvävts i sin linda utan även bestört. Lian Hearn måste ha blivit knäpp. Varför skulle hon annars förstöra sin egen serie?

För det är just det som hänt. De tre första delarna om klanen Otori (Över näktergalens golv, På kudde av gräs och Under lysande måne) är hur bra som helst och ända sedan jag fick höra att det var en fjärde del på väg har jag väntat ivrigt. Till och med väntat på att den ska komma i pocket bara för att jag är en sådan nörd att jag absolut måste ha alla delarna i samma sorts utgåva... Och vad får jag för det? Jo, ett sämre slut!

Jag tyckte att det var lite underligt att Lian Hearn alls skrev en fortsättning eftersom serien redan kändes komplett. Kanske saknar hon sina karaktärer, tänkte jag. Det intrycket förstärktes när kapitel efter kapitel gick utan att så värst mycket hände. Och det hade jag i så fall kunnat förlåta, men när hon spenderar de sista hundra sidorna med att mycket målmedvetet förstöra allt hon har byggt upp och fullständigt ödelägga samtliga karaktärers liv - då blir jag arg å klanen Otoris vägnar. Vad sysslar hon med? De var ju lyckliga! Och jag också! Slutkapitlet suger så mycket att det är helt otroligt och när man läst den sista raden är man helt deprimerad. Allt ligger i ruiner och de karaktärer man lärt känna och som man räknar som sina närmaste fiktiva vänner - ja, de är antingen döda eller lider alla helvetets kval.

Så varför, Lian? Är du bara dum eller är du ond på riktigt? Jag ska läsa om seriens första tre delar och intensivt försöka förtränga att jag någonsin ens hört titeln Vid hägerns skarpa skri. Fy skäms Lian!