One hit wonder?

Jag börjar tro att Michel Faber är en one hit wonder-författare. Hur förklarar man annars att mannen som skrev den underbart bra berättelsen om Sugar i övrigt bara tycks göra mediokra verk?

Böckerna om Sugar, The Crimson Petal and the White samt uppföljaren The Apple, tillhör båda mina absolut största läsupplevelser under året och i hopp om att hitta tillbaka till den där underbara känslan de gav mig, införskaffade jag snabbt två av hans andra romaner. Jag började med att läsa kortromanen The One Hundred and Ninety-Nine Steps i somras. Den lät mycket lovande; huvudpersonen är en kvinna som deltar i en arkeologisk utgrävning mitt i Bram Stoker-land i byn Whitby. Hon träffar en man som ger henne en mystisk artefakt som gått i arv inom hans släkt, ett brev som visar sig innehålla en mördares bekännelse. Så långt låter det alldeles utmärkt mysko-gotiskt och trevligt. Omslaget är också mycket tilltalande med kyrkogård & sneda gravstenar i skum ljussättning. Och lyssna på förlagets text: "Equal and indissoluble parts thriller, romance, historical/ghost story and meditation on the nature of sincerity, this is an ingenous literary page-turner." Hurra, tänkte jag och köpte den omedelbart.

Men vad jag trodde var en spännande kortroman visade sig snart vara en rörig och rumphuggen långnovell där det var svårt att förstå såväl författarens tanke som intrigen och karaktärerna. Dessutom störde jag mig sjukt mycket på att huvudpersonerna hela tiden envisades med att klappa hunden (och nej, det är inte en omskrivning för något smaskigt). De gjorde det så många gånger att jag till slut inte tänkte på vad som hände i berättelsen utan bara satt och väntade på nästa gång de skulle antasta det stackars djuret. Helt bisarrt att inte Fabers redaktör påpekat/stukit åtminstone hälften.

Så skrämd av min traumatiska upplevelse lät jag bli Faber ända tills nu. Jag hade fortfarande inte givit upp hoppet och i förra veckan var det var dags för ett nytt försök, den här gången med Under skinnet. Den handlar om Isserley som kör omkring i skotska högländerna och plockar upp liftare. Det verkar normalt i början men sedan förstår man att liftarna går ett grymt öde till mötes. Exakt vad som händer är länge höljt i dunkel men så småningom visar det sig mynna ut i någon sorts sf-/alternativhistorie-berättelse där djur föder upp människor för köttets skull. Det är ruskigt kasst, om man säger det snällt.

Så nu vågar jag inte läsa fler böcker av Faber, trots att The Courage Consort står och väntar på att bli köpt i hyllan på affären. Jag förstår inte hur samma författare kan skriva så vitt skilda böcker. Var Sugar en tillfällighet? Slog han i huvudet och genomgick en personlighetsförändring? Har han spökskrivare? Var han hög? (I så fall skickar jag gärna mer knark för att få en ny Sugar.) Upplys mig, någon!