05 december, 2007

Lookalikes i dimman

Vi har lookalikes på bokhandeln - några av våra kunder ser precis ut som kända författare. Hittills har vi expedierat Inger Edelfeldt och Salman Rushdie. Även Gerard Depardieu har synts bland hyllorna. I väntan på nästa lookalike ler jag fånigt över att den bildsköne busschauffören jag haft nöjet att åka med några gånger nyss var inne och handlade. Han köpte en Moleskin-anteckningsbok och en dyr penna, vilket naturligtvis genast fick mig att börja fundera på om han inte bara är snygg utan också poetiskt lagd. Stora, intressanta & potentiellt världsomvälvande frågor en dimmig onsdagsförmiddag.

Apropå dimma - varför känns den alltid spännande, intellektuell och mysig om den befinner sig i England men bara grå och tråkig när den är här? Finns det olika sorters dimma? Hur bestämmer man i så fall dess litterära kvalité?

4 kommentarer:

Ylva sa...

I min bokhandel har jag en kund som liknar Joni Mitchell, vilken jag alltid ler extra mot av just den anledningen. Annars har vi faktiskt, trots att det är i provinshålan i väster, en del äkta kändisar.

Kanske brittisk dimma är trevlig bara för att man associerar den till god brittisk litteratur? Jag kan inte påminna mig om att jag har läst om dimma i andra sammanhang än Yorkshire-hedar eller viktoriansk London-dimma. Fast i Baskerville Hund är dimman inte helt trevlig...

Calliope sa...

Du har säkert rätt om den engelska dimman. Man tänker på tweed-klädda herrar som går omkring på sina gods. Generellt så tror jag dimman är positivt laddad på landet (=mysig & pittoresk) medan den i stan är ruskig (=gömmer mördare etc). Tänk på alla skildringar av Londondimma längs Themsen där det smyger omkring skumma, svartklädda män... Spooky. Det är annat än den svenska tjockan. Den är bara tråkig och grå.

Mikael sa...

I Göteborg finns det stadsdimma som är litterär på ett både bra och oruskigt sätt! Åtminstone är det så för mig ända sedan Lotta Lotass sa i en intervju (typ) att det bästa hon vet är det där grå dimlocket som lägger sig över stan mellan november och mars. Jag ser framför mig utsikten från Marieholmsbron, klockan tolv en sån där onsdag när det aldrig blir riktigt ljust... Får för mig att det sitter en massa svåra människor borta på Hisingen och formulerar semisvår konkretism. Definitivt inte brittiskt, men ganska käckt om du frågar mig.

Calliope sa...

Det verkar som om jag och Lotass inte riktigt har samma väderpreferenser...
Men det var kul med Hisingen! Jag har alltid undrat vad de har för sig där. Har levt i föreställningen om att det rörde sig mest om socialrealism med röda rötter men det låter definitivt mer spännande med konkretism. Får åka dit på litterär sightseeing nästa gång jag är i Gbg och se efter hur det ligger till.