Kärlek (och lite död)

Säg presentbok och jag blir genast skeptisk. Säg dessutom kärleksdikter, och jag blir rent av lite fientligt inställd. Det blir ju så sällan bra, hur gott uppsåtet än är.

Men om man istället säger svensk lyrik och kanske dessutom namedroppar Maria Wine, Harrieth Löwenhjelm, Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf - då blir det en annan sak. De och många andra författare, däribland Kristina Lugn, Kristian Lundberg och Lukas Moodysson, finns representerade i 121 dikter om kärlek som nyss kommit ut hos Brombergs. 

Jag gillar urvalet; det känns genomtänkt och har ganska stor spännvidd. Jag tänker mig att boken lika väl som att vara en presentbok kan fungera som inspiration/referens när man letar efter dikter på temat kärlek, kanske till bröllop/förlovning eller liknande. Här finns till exempel många av de där klassiska kärleksdikterna från första halvan av 1900-talet, som alltid är fina att använda. 

Lite lustigt är det dock att vissa av dikterna som valts ut; till exempel Harrieth Löwenhjelms "Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta." åtminstone i mina ögon är sådana som starkt förknippas med döden, och inte med kärleken. I Löwenhjelms dikt ligger ju diktjaget bokstavligen talat på dödsbädden, och även om det förvisso finns en kärlekskänsla gentemot den jaget vänder sig till, är detta för mig verkligen ingen kärleksdikt. 

Än konstigare blir det att man i boken bara valt att ta med diktens första strof - det känns nästan som om man mörkar vad den egentligen handlar om (det förstår man ju inte helt förrän i strof 2-3). Om jag inte hade läst dikten tidigare, och ovetande hade valt den till ett romantiskt tillfälle så hade jag nog blivit sur om jag senare fått reda på hur dikten slutade eller vad den egentligen handlade om. 

Med den invändningen - ändå en trevlig samling. Att ge bort till en gullig boknörd nära dig just idag, kanske?

Tack till Brombergs för rec ex!

Blod Eld Död

Voilà, Bathory-geten.

Troligtvis första och enda gången den syns på en bokblogg. Men jag kände att jag var tvungen att inleda ståndsmässigt.

De som läste mina inlägg från årets bokmässa, minns kanske att ett av de roligaste seminarierna helt otippat var det som handlade om boken Blod Eld Död. Jan Gradvall intervjuade författarna Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg - fyrtiofem minuter som för mig innebar en total nostalgitripp när jag påmindes om banden jag nästan glömt. Bathory. Unleashed. Entombed. Nifelheim. Dissection... och så vidare i en strid ström av mörker. Det är fjärran från vad jag lyssnar på idag, men om man i likhet med mig växte upp under 90-talet i Bohuslän - ja, då gick det liksom inte att undvika. Death metal, black metal och andra närbesläktade genrer fanns överallt. Många som jag gick i skolan med spelade själva - en del av dem har till och med hamnat i just Blod Eld Död.

Nostalgifaktorn under läsningen är med andra ord skyhög. Jag påminns om en massa bisarra saker som hände, och får dessutom läsa om ett helt gäng andra som jag när det begav sig var ovetande om. Låt oss kalla det ungdomlig oskuld (man förstod helt enkelt inte hur skruvade en del av det som skedde var) och informationsbrist (eftersom inte internet fanns, var det svårare att skaffa info). När mitt nutida, mycket välartade och lugna jag läser om alla konstiga, närmast surrealistiska, stundtals våldsamma/tragiska/extrema saker som försiggick kring banden och scenen blir jag nästan lite orolig. Herregud, tänker jag. Var det verkligen så?

Jo, det var nog det. Och det är det som gör Blod Eld Död till en fantastisk bok att läsa, inte bara för den som är musikintresserad/nostalgisk, utan även för den som bara vill förstå en subkultur. Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg har gjort ett otroligt gediget och omfattande arbete med att samla intervjuer och material, och har förmågan att lägga fram det på ett sätt som är både lättläst och engagerande. Det är omöjligt att inte bli fascinerad. Ofta vet man inte om man ska skratta eller gråta åt det - men som sagt, fascinerad blir man oundvikligen. Boken är skriven med respekt och nyfikenhet; även om de som intervjuas ofta företräder en milt sagt annorlunda filosofi, blir det aldrig freakshow av det. Det är bara jäkligt spännande.

Jag skulle kunna skriva jättelänge om den här boken, för det finns så mycket som är intressant. Dessutom finns det mängder av citat och anekdoter som är helt underbara i all sin absurditet. Jag ska inte plåga er med alla, utan ger er bara en scen att ta med ut i mörkret. Det är sommar och författarna är i Halmstad för att intervjua medlemmarna i bandet Shining.

"Vi sitter på Östra standen där Ludwig Witt just fått fyr på engångsgrillen.

-När kan man lägga på korven? undrar Peter Huss.

-Vi är suicide black metal, vi gör hur fan vi vill, säger Kvarnforth.

En stund senare svär han över att hans korv har blivit svart."

Blod Eld Död är helt enkel en underbar bok om svensk musikhistoria. Köp!

Blod Eld Död ges ut av Alfabeta. Boken har även en blogg, en egen Facebooksida och kan följas på Twitter.

Ny viktoriansk favorit

Att eder Calliope är en total sucker för bra inledningar är redan känt. Det är med andra ord inte så överraskande att jag blev eld och lågor över öppningsmeningarna i Deanna Raybourns Silent in the Grave. Hör bara här:

To say that I met Nicholas Brisbane over my husband's dead body is not entirely accurate. Edward, it should be noted, was still twitching upon the floor.

Aah! Är det inte underbart så säg? Jag kastade mig över boken och fann att den var precis vad jag behövde efter en period av lästorka.

Silent in the Grave är berättelsen om Julia Grey, vars make oväntat avlider. Eftersom många av männen i Edwards familj genom åren har drabbats av hjärtsjukdomar, utgår man från att det var det som tog kål på honom också. Men Julia kontaktas av privatspanaren Nicholas Brisbane, som berättar Julias man en tid innan han dog hade anlitat honom för att utreda vem som skickat hotfulla brev till honom. Julia vägrar tro att något sådant skulle vara möjligt - Edward hade inga fiender - men när hon av en slump hittar ledtrådar som pekar mot att maken visst skulle kunna ha blivit mördad, återupptar hon kontakten med Brisbane och tillsammans börjar de utreda vad det egentligen var som hände den där kvällen när Edward så hastigt gick bort.

Julia Grey och Nicholas Brisbane utgör ett omaka par; hon är familjeflickan från överklassen som har levt ett skyddat liv, medan han är urtypen för den mystiske mannen. Brisbane är allt man kan önska sig: mad bad and dangerous to know, dark and brooding, tall, dark and handsome, you name it. Julia Grey är inte heller den tysta lilla mus man skulle kunna förvänta sig, och efter makens död blommar hon upp. Tillsammans med Brisbane konfronterar hon skurkar, besöker zigenarläger och förhör potentiella vittnen på Londons bordeller. Det är grymt underhållande! Inte helt olikt Claude Izners serie om Victor Legris eller George Manns serie om Sir Maurice Newbury, men hos Deanna Raybourn är det hela skrivet ur ett kvinnligt perspektiv.

So what's not to like? Nej, det finns inget jag inte gillar med Silent in the Grave. Den har gång på gång dykt upp som rekommendation när jag har handlat på Amazon, och det var tur att jag till sist slog till och köpte den för det här hade jag absolut inte velat missa. Det är inte världens mest avancerade deckargåta som ligger till grund för berättelsen, men den är ändå välkomponerad nog att fungera bra. Den största behållningen ligger dock i de utomordentligt väl skildrade viktorianska miljöerna och i beskrivningen av de underbart charmiga huvudpersonerna. Nicholas Brisbane är min nya idol och det känns tryggt att veta att del två och tre i serien, Silent in the Sanctuary och Silent in the Moor, är på väg hem till mig i detta nu.

************************************

Deanna Raybourn har en finfin hemsida där man kan läsa mer om böckerna. Där kan man också se en del gruvliga omslag; det verkar som om förlaget vill sortera in hennes böcker under romance-avdelningen, men det tycker jag är lite missvisande. Förvisso finns där en hel del kärlek och Brisbane är en riktig hunk, men fokus i berättelsen ligger på deckargåtan och på Julia Greys personliga utveckling. Jag tycker att det omslag som är på min bok (se ovan) beskriver innehållet/stilen mycket bättre. Deanna Raybourns andra bok, som inte hänger ihop med serien om Julia Grey, tycks dock passa bra på romancehyllan. The Dead Travel Fast handlar om en flicka som åker till Rumänien för att skriva en roman och stöter på greve Andrei Dragulescu: Bewildering and bewitching in equal measure, the brooding nobleman ignites Theodora's imagination and awakens passions in her that she can neither deny nor conceal. His allure is superlative, his dominion over the superstitious town, absolute — Theodora may simply be one more person under his sway. Hehehe, säger jag! Låter nästan så fruktansvärt att man måste testa...

Den något bättre vintern

Kanske åkte han faktiskt på spa, Åke Edwardson. Jag uppmanade ju honom att göra det i ett inlägg jag skrev efter att jag läst ut Nästan död man, del nio i serien om kommissarie Winter, eftersom jag var så grymt besviken på hur han fortsatte att i bok efter bok misshandla sin stackars huvudperson. Winter förtjänade bättre, tyckte jag då.

Och se - i Den sista vintern, den tionde och avslutande delen i serien, har något hänt. Den har fortfarande en bra bit kvar till nivån på den första böckerna i serien, men den är ändå ett enormt uppsving om man jämför med hur det har varit under seriens andra hälft. Den sista vintern är tillräckligt nära den värdiga avslutningen jag efterlyste för att jag ska vara nöjd.

Tack vare SVT-filmatiseringen som gjordes för några år sedan, ser jag fortfarande Johan Gry framför mig när jag läser om kommissarie Winter. Det är fint. Den här gången har han tagit familjen på utflykt till tomten de köpt vid havet och är just i färd med att kasta smörgås med dottern när de upptäcker en död man några meter ut i vattnet. Inte bra. Familjeutflykt förstörd. När han dessutom blir tvungen att försöka reda ut vad som hänt med de två kvinnor som bragts om livet liggande i sina sängar, medan deras partners hävdar att de sovit - ja då blir det lite mycket för Winter. Han har mycket att klura ut innan han får stiga ut ur serien.

Hyfsat spännande, lättläst även om jag stör mig på Edwardsons sätt att alldeles för ofta först formulera sig och sedan omformulera sig både en och två gånger så att samma sak sägs igen och igen. Jag började läsa den på tåget hem från bokmässan och som reselitteratur fungerade den utmärkt. Pocketutgåvan som jag läste hade dessutom ett extrakapitel där Edwardson låter oss få ännu en glimt av vad som hände Winter efter att sista punkten var satt i den inbundna utgåvan. Jag måste säga att jag är ganska tacksam för att jag läste den i pocket; i originalversionen lämnas både läsaren och Winter hängande i luften. Winter bokstavligen så. Jag hade nog blivit lite putt om det hade slutat så, även om det här nyskrivna extrakapitlet inte känns så värst genomarbetat. Jag vet åtminstone vad som hände Winter. Det känns bra.

Härligt hemsökta hus

Kanske kunde man kalla det litterär husporr - fast då låter det väl mer som något med Ernst Kirchsteiger. Nej, det jag menar är de där berättelserna där ett hus eller ett gods spelar så stor roll att det nästan blir en egen gestalt i romanen, ett levande väsen. Oftast med ödesdigert inflytande på människorna i och runt det. Om jag säger Manderley eller kanske Wraxford Hall förstår ni säkert vad jag menar. Nu är det dags att lägga ännu ett namn till den listan: Hundreds Hall. Hundreds Hall i Warwickshire var en gång storslaget, men när Sarah Waters visar oss dit i The Little Stranger har det blivit sent 1940-tal och förfallet är tydligt. Den stora parkliknande trädgården håller på att växa igen, stallarna står tomma och i salongen buktar taket eftersom det regnar in. När byns läkare, Dr Faraday, kallas dit för att undersöka en av tjänarna som blivit sjuk, förvånas och förfäras han över vad som har hänt med godset. Han minns Hundreds Hall från när han var liten, då hans mamma jobbade där och det ofta hölls stora glamourösa fester hos familjen Ayres som äger det. Nu är det en hårt prövad liten skara som bor där. Pappan är död och likaså familjens förstfödda. Kvar är Mrs Ayres och hennes två vuxna barn Roderick och Caroline. Roderick har inte helt hämtat sig från skadorna han ådrog sig i kriget och Caroline har rykte om sig att vara en intelligent flicka - med andra ord tycker folk synd om henne för att hennes mycket alldagliga utseende och lite trubbiga sätt som gör att hon aldrig kommer att bli gift.

Dr Faradays besök hos familjen Ayres blir det första i en lång rad. Han börjar behandla Rodericks krigsskador och kommer familjen allt närmare. Han fascineras av deras sätt att leva; de är en kvarglömd rest av en tid som för länge sedan är borta och nu passar de inte in någonstans. De har stora ekonomiska bekymmer och hur de än försöker spara är det bara en tidsfråga innan de kommer vara tvungna att göra något drastiskt. De har redan sålt av en del av marken till tomtspekulanter och nu syns de nya, praktiska kedjehusen med glada arbetarfamiljer om man går upp på andra våningen i Hundreds.

Samtidigt tycks det finnas andra, mer subtila hot. Familjen Ayres försök att presentera dottern Caroline för en lämplig ung man från en annan familj slutar med förskräckelse: den gamla hunden Gyp som aldrig har gjort en fluga förnär biter plötsligt en ung flicka så illa att hon blir vanställd för livet. Mystiska brännmärken dyker upp i Rodericks rum och efter viss övertalning berättar han för Dr Faraday att han tror att de kommer från en ond ande som tagit huset i besittning. Hushållerskan Betty är inne på samma spår. Det finns något elakt i huset, säger hon. Underliga ljud hörs och saker flyttar på sig. Och en natt syns flammor i fönstren på Hundreds Hall...

The Little Stranger är en melankolisk och vacker berättelse. Sarah Waters är bra på att skapa stämningar och här har hon verkligen lyckats skriva en berättelse att läsa i långa sjok, att sjunka in i. Samtidigt handlar det inte bara om att hon målat en ytlig bild; tvärtom är det en ingående social skildring av efterkrigstiden i England. Det är också typen av bok där man efter ett tag känner att man blir personligt bekant med gestalterna - och snart är man också väl hemmastadd på Hundreds. Waters har gjort det lätt för läsaren att se framför sig hur det ser ut och det är både läskigt och härligt att gå omkring där. Som sagt - jag älskar sådana hus. Förmodligen skulle jag freaka ut efter två sekunder om jag verkligen bodde i ett, men i bokform är de underbara.

Länge förmår också The Little Stranger leva upp till mina extremt höga förväntningar. Men efter en sisådär tvåhundra sidor blir det till min förvåning lite segt. Det är som att Waters inte riktigt vetat vart hon varit på väg, men ändå fortsatt att skriva och liksom hoppats på att det ska lösa sig själv. Känslan går över efter ett tag när det börja hända saker igen, men så återkommer samma sak en gång till och då blir jag irriterad. Spänningen byggs upp, det börjar hända något som gör att jag tänker "åh, nu kommer det!" och så förväntar jag mig något extremt dramatiskt som ska sparka igång romanen men sedan planar det bara ut och så är det tillbaka i samma spår igen. Det är utan tvekan en bra roman hon har skrivit, men den hade otvivelaktigt tjänat på att kortas ned. Från de femhundra sidorna den är nu till kanske trehundrafemtio.

Jag har inte heller lyckats besluta mig för om jag gillade slutet eller inte. Jag ska inte spoila något här, men låt oss konstatera att slutet är ... tja, i mina ögon är det faktiskt en lite feg utväg. Jag kan på ett sätt förstå hur det passar med resten av berättelsen, men det är lätt att känna att man nog ändå hade förtjänat något annat efter att ha hängt med i femhundra sidor. Jag hade gärna velat se ett lite starkare ställningstagande från Waters. Med det sagt är The Little Stranger ändå en extremt läsvärd roman. Missa inte!

Amazon - because I'm worth it

Amazon - because I'm worth it efter att ha jobbat som en liten mupp. Jag lugnar det dåliga samvetet med att det i alla fall inte är sprit som alla pengarna går till. Så här såg dagens beställning ut, som jag hoppas ska dyka upp lagom tills semestern tar slut och jag behöver tröst för att inte deppa ihop:

Det är när jag hittar den här typen av böcker som jag börjar tro på en gud som tillverkar just sådan litteratur som jag gillar. Bara utsidan gör mig ju helt såld, och när det dessutom visar sig handla om en bokhandlare i Paris som löser kriminalgåtor i början av seklet, då kan jag inte göra annat än klicka på "köp". Det är ju så designat för mig att det nästan blir löjligt. Claude Izner är en pseudonym för två litterära kvinnor (systrar, tror jag till och med) som driver bokhandel på vänstra stranden av Seine samt skriver deckare. Eller som man också skulle kunna säga - hej, jag vill ha deras liv. Eller också inte; något säger mig att franska bokköpare är ännu värre att tampas med än de svenska. Hur som helst besinnade jag mig och köpte bara de här två delarna. Det finns fler, men jag tänkte att jag skulle vara förnuftig.

Den tredje boken jag köpte var The Seance av John Harwood. Ny bekanskap för mig, så det kanske är optimistiskt att köpa hardcover, men det var det där med I'm worth it, och jag ville inte vänta på paperback. Lät sjukt spännande hur som helst. Viktoriansk spökis, komplett med ondskefullt hus, ond bråd död, bleka sörjande kvinnor och dimma över staden. Hur fel kan det bli? Och så är den ju gruvligt snygg... Undrar när svenska förlag ska börja göra så fina böcker?

Apropå fina böcker så sparade jag den snyggaste av dem alla till sist; underbart vackra The Journal of Dora Damage av tyvärr nu bortgångna Belinda Sterling. Sååå fin! Och jag tror verkligen att den är bra. Även här är det viktorianska London, där Dora tvingas ta över sin makes arbete som bokbindare för att kunna försörja familjen. Hon börjar arbeta med erotisk litteratur eftersom det ger mer pengar, men så dyker det en dag upp en rymling på hennes trappa och hon börjar förstå att hon blivit indragen i något långt värre än lite oskyldig bokförmedling... Ser enormt mycket fram emot att få läsa den. Och alla de andra, naturligtvis. Det enda jag grämer mig över är att jag inte tänkte på att beställa dem lite tidigare så att de kunde ligga här och vänta på mig när jag kommer hem från semesterns resor... Nåväl, man kan inte tänka på allt. Bara på böcker. Fiiiina böcker.

***************************************

Och för dig som undrar - nej, jag köper inte böcker bara på grund av deras utseende. Det är bara en trevlig bonus om de ser bra ut. Men i det här fallet måste jag säga att jag lyckades få ihop en ovanligt snygg beställning.

Nästan död serie

Åke, Åke, Åke - är det vetskapen om att böckerna säljer ändå som gör att du alldeles slutat att skriva spännande om din stackars kommissarie? Eller har idéerna bara tagit slut?

Vad som än har hänt, så är det lätt att konstatera att serien om Winter bara går utför. Den nionde och senaste boken i serien, Nästan död man, bekräftar trenden. Den sista bra delen var Himlen är en plats på jorden och den kom redan 2001. Det är med andra ord inte mindre än sex långa år som jag tvångsmässigt fortsatt att läsa varje ny bok, trots att allesammans varit lika tråkiga. Fattar jag lite trögt? Nej, snarare beror det dels på att jag fortfarande hoppas på att det ska bli lika bra som det var i början, dels på att jag ser Johan Gry framför mig när jag läser om Winter. Och det gör ju att man kan stå ut med både det ena och det andra...

Dessutom känns det någonstans ändå som att där finns en bra historia gömd under allt skräp. I Nästan död man består skräpet främst av ett irriterande bildspråk som tränger sig på. Fullt av konstiga liknelser och metaforer överallt gör att läsningen hänger upp sig. I kombination med Åkes förkärlek för extremt korta, nästan avhuggna meningar skapar det en text där det är svårt att få flyt i läsningen. Det är också ett jäkla tjat - samma saker upprepas om och om igen. Vi är inte korkade, Åke. Du kunde lugnt ha tagit bort 100-150 sidor utan att det hade gjort något. Då hade det kanske även blivit plats över till ett ordentligt slut; som det är nu känns det som om det fattas minst ett kapitel.

Så snälla, söta Åke - ta dig samman. Åk på spa eller vad som helst som får igång dig. Och sätt dig sedan och skriv ett värdigt slut på serien. Winter förtjänar en bättre författare.

Vilse i mangroven

Dränkt i lovord från recensenterna i tv, tidningar och på nätet, bokmässans mest hypade bok - jag kunde inte motstå den strida ström av människor som sade att jag verkligen borde läsa Maryse Condés Färden genom mangroven. Kalla mig lättledd, men sådan är jag.

Upplägget är enkelt; Francis Sancher hittas en dag död, förmodligen mördad, liggande i leran på en stig inte långt ifrån hans hus i den lilla byn Rivière au Sel på Guadeloupe. Medan han levde var han ömsom hatad, ömsom beundrad men framför allt ständigt gåtfull. Det enda som var säkert var att han inte lämnade någon oberörd. Nu när han är borta samlas byborna till likvaka och under en natt berättar de var och en om såväl sin relation till Francis som om sina egna liv.

Condés prosa är lyrisk och full av vibrerande, mycket levande naturskildringar. En kvinna skrev på nätet att hennes bokcirkel haft högläsning av flera partier ur boken bara för att de var så vackra, och det kan jag förstå (även om fenomenet som sådant känns hopplöst pretto). Här finns onekligen fina stycken och bildspråket är ofta originellt.

Ändå kan jag inte ta till mig Färden genom mangroven. Det ligger hela tiden ett avstånd mellan mig och berättelsen som jag inte kan ta mig förbi hur mycket jag än försöker. Jag får liksom ingen kontakt med gestalterna och kan inte få någon känsla för dem. Det faktum att de är nästan lika många som i en rysk roman och ofta släkt med varandra gör inte saken lättare.

Delvis tror jag att det beror på att kulturen de lever i är så totalt annorlunda att man inte riktigt kan relatera till den. Man förstår inte hur man ska tolka händelser och företeelser. Jag har känt samma sak tidigare, i andra böcker skrivna av författare främst från länder i tredje världen. Det är exotiskt och politiskt korrekt och viktigt och allt möjligt men jag sitter ändå där som ett frågetecken, stillsamt men intensivt längtande efter nästa anglosaxiska bok.

Med det sagt ska jag gå och snurra in mig i en filt tillsammans med Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Kanske mot bättre vetande med tanke på vad jag just sade om författare från en annan kultursfär än ens egen, men Murakami känns sådär lagom amerikaniserad så det ska nog gå fint. (Så länge jag inte tappar boken på foten; den är väldigt stor och tung.)