Härligt hemsökta hus

Kanske kunde man kalla det litterär husporr - fast då låter det väl mer som något med Ernst Kirchsteiger. Nej, det jag menar är de där berättelserna där ett hus eller ett gods spelar så stor roll att det nästan blir en egen gestalt i romanen, ett levande väsen. Oftast med ödesdigert inflytande på människorna i och runt det. Om jag säger Manderley eller kanske Wraxford Hall förstår ni säkert vad jag menar. Nu är det dags att lägga ännu ett namn till den listan: Hundreds Hall. Hundreds Hall i Warwickshire var en gång storslaget, men när Sarah Waters visar oss dit i The Little Stranger har det blivit sent 1940-tal och förfallet är tydligt. Den stora parkliknande trädgården håller på att växa igen, stallarna står tomma och i salongen buktar taket eftersom det regnar in. När byns läkare, Dr Faraday, kallas dit för att undersöka en av tjänarna som blivit sjuk, förvånas och förfäras han över vad som har hänt med godset. Han minns Hundreds Hall från när han var liten, då hans mamma jobbade där och det ofta hölls stora glamourösa fester hos familjen Ayres som äger det. Nu är det en hårt prövad liten skara som bor där. Pappan är död och likaså familjens förstfödda. Kvar är Mrs Ayres och hennes två vuxna barn Roderick och Caroline. Roderick har inte helt hämtat sig från skadorna han ådrog sig i kriget och Caroline har rykte om sig att vara en intelligent flicka - med andra ord tycker folk synd om henne för att hennes mycket alldagliga utseende och lite trubbiga sätt som gör att hon aldrig kommer att bli gift.

Dr Faradays besök hos familjen Ayres blir det första i en lång rad. Han börjar behandla Rodericks krigsskador och kommer familjen allt närmare. Han fascineras av deras sätt att leva; de är en kvarglömd rest av en tid som för länge sedan är borta och nu passar de inte in någonstans. De har stora ekonomiska bekymmer och hur de än försöker spara är det bara en tidsfråga innan de kommer vara tvungna att göra något drastiskt. De har redan sålt av en del av marken till tomtspekulanter och nu syns de nya, praktiska kedjehusen med glada arbetarfamiljer om man går upp på andra våningen i Hundreds.

Samtidigt tycks det finnas andra, mer subtila hot. Familjen Ayres försök att presentera dottern Caroline för en lämplig ung man från en annan familj slutar med förskräckelse: den gamla hunden Gyp som aldrig har gjort en fluga förnär biter plötsligt en ung flicka så illa att hon blir vanställd för livet. Mystiska brännmärken dyker upp i Rodericks rum och efter viss övertalning berättar han för Dr Faraday att han tror att de kommer från en ond ande som tagit huset i besittning. Hushållerskan Betty är inne på samma spår. Det finns något elakt i huset, säger hon. Underliga ljud hörs och saker flyttar på sig. Och en natt syns flammor i fönstren på Hundreds Hall...

The Little Stranger är en melankolisk och vacker berättelse. Sarah Waters är bra på att skapa stämningar och här har hon verkligen lyckats skriva en berättelse att läsa i långa sjok, att sjunka in i. Samtidigt handlar det inte bara om att hon målat en ytlig bild; tvärtom är det en ingående social skildring av efterkrigstiden i England. Det är också typen av bok där man efter ett tag känner att man blir personligt bekant med gestalterna - och snart är man också väl hemmastadd på Hundreds. Waters har gjort det lätt för läsaren att se framför sig hur det ser ut och det är både läskigt och härligt att gå omkring där. Som sagt - jag älskar sådana hus. Förmodligen skulle jag freaka ut efter två sekunder om jag verkligen bodde i ett, men i bokform är de underbara.

Länge förmår också The Little Stranger leva upp till mina extremt höga förväntningar. Men efter en sisådär tvåhundra sidor blir det till min förvåning lite segt. Det är som att Waters inte riktigt vetat vart hon varit på väg, men ändå fortsatt att skriva och liksom hoppats på att det ska lösa sig själv. Känslan går över efter ett tag när det börja hända saker igen, men så återkommer samma sak en gång till och då blir jag irriterad. Spänningen byggs upp, det börjar hända något som gör att jag tänker "åh, nu kommer det!" och så förväntar jag mig något extremt dramatiskt som ska sparka igång romanen men sedan planar det bara ut och så är det tillbaka i samma spår igen. Det är utan tvekan en bra roman hon har skrivit, men den hade otvivelaktigt tjänat på att kortas ned. Från de femhundra sidorna den är nu till kanske trehundrafemtio.

Jag har inte heller lyckats besluta mig för om jag gillade slutet eller inte. Jag ska inte spoila något här, men låt oss konstatera att slutet är ... tja, i mina ögon är det faktiskt en lite feg utväg. Jag kan på ett sätt förstå hur det passar med resten av berättelsen, men det är lätt att känna att man nog ändå hade förtjänat något annat efter att ha hängt med i femhundra sidor. Jag hade gärna velat se ett lite starkare ställningstagande från Waters. Med det sagt är The Little Stranger ändå en extremt läsvärd roman. Missa inte!