Kampen är (inte) över

Knausgårds kamp – utläst. Sisådär 4000 sidor senare sitter jag här och tittar på de sex bandens olikfärgade ryggar i bokhyllan, och försöker bestämma mig för om jag vill ha mer ändå, nu när jag till sist har vänt sista bladet i sista delen. På ett sätt ja, absolut. Min kamp-serien är något av det mest läsvärda, mest fascinerande jag har läst. På ett sätt nej, för jag tycker han gjorde ett så snyggt och bra avslut i sexan, hela "njuta av tanken att jag inte längre är författare", det kom på ett så lagom ställe i berättelsen. Kanske får jag helt enkelt börja om från början, läsa igen. Det faktum att jag glatt skulle kasta mig över böckerna igen, gärna nu på en gång, torde säga något om hur bra de är. Det kommer bli tomt att inte ha några nya att se fram emot.

Och hur var sexan då? Well, den gjorde mig inte besviken. Den där beryktade, flera hundra sidor långa Hitler-essän var mer intressant än jag trott (men för lång), och det fanns många andra, mer teoretiska resonemang som i ärlighetens namn gick mig ganska mycket förbi. Men de andra delarna är fantastiska, framför allt de sista typ 200 sidorna som handlar om hur de första romandelarna kommer ut och reaktionerna börjar bli allt svårare att hantera samtidigt som han kämpar för att skriva klart och dessutom ta hand om privatlivet och familjen när Linda blir sjuk. Här finns scener som sliter så hårt i hjärtat att man kippar efter andan. Har man det minsta intresse för vad en psykisk sjukdom kan vara och vad den kan göra med både den drabbade och de anhöriga, har man mycket att hämta här. Och vill man bara ha en otrolig roman, så finns det också.

Så, unnar jag Karl Ove att vara icke-författare nu? Nä. Det vore ju nästan straffbart att inte skriva när man är så bra på det. Och lyckligtvis kommer det ju en ny bok i höst, Själens Amerika, om än med essäer och artiklar. Jag ser fram emot den samtidigt som jag hoppfullt fortsätter hålla tummarna för att det så småningom ska dyka upp en ny roman.

Guldfinken, Donna och jag

En och en halv månad av träget läsande - jag tror aldrig att jag någonsin har ägnat så lång tid åt en och samma bok som åt Donna Tartts The Goldfinch. Kombinationen lite lästid pga mycket jobb och drygt 700 tätskrivna engelska sidor gör inte underverk för statistiken över antal lästa böcker under årets sista månader, om man säger så. Men var det värt det då? Ja, otvivelaktigt. För att tala med Helena: Läs The Goldfinch, den är jetebra!

Och vad är det som gör att man hänger i alla de där sidorna? Många saker. För mig handlar det till stor del om att Tartt faktiskt lyckats göra det hon beskrev som sin målsättning när jag hörde henne i Austin: att hålla läsaren intresserad på meningsnivå. Det låter kanske lite smått obegripligt, men det betyder helt enkelt att varje mening ska vara så pass väl konstruerad till både innehåll och stil att den griper tag, lockar och leder läsaren vidare. Man ska bli intresserad av varenda mening, både som enskild enhet och som helhet. En groteskt ambitiös målsättning - men jag tycker att den både märks och till största delen uppfylls i The Goldfinch. Jag kommer ofta på mig själv med att sitta och liksom närläsa mening för mening, fascineras av detaljer, beskrivningar och bilder, men också ordval. Det känns som om hon verkligen funderat på vartenda ord; kanske är det inte så underligt att det tagit tid för The Goldfinch att bli klar. "It takes time to get it right", som hon sade. Helt ok - det blev ju uppenbart alldeles rätt till slut.

Och det känns verkligen jättekonstigt nu när jag läst ut den - först ett slags prillig frihet: herregud, jag kan läsa vad som helst nu!!!, sen en omedelbar saknad. Ska jag inte få träffa Theo mer nu? När jag väl vant mig vid det långsamma berättartempot (för det ska sägas, det går inte snabbt. Det är lätt att bli otålig till en början), blir den där lilla stunden läsning varje dag nästan meditativ. Efterlängtad och mycket njutningsfull. Theo är hopplös på många sätt, men jag tycker hemskt mycket om honom. Det finns scener, framför allt i början av boken, där jag bara vill ta med honom hem och ta hand om honom. Och Hobie - gud, som jag gillar Hobie. Och Theos mamma. Litterära låtsasvänner at their finest.

Det andra som jag ÄLSKAR är beskrivningen av hur konsten och det vackra tar plats och verkar i våra liv. "Isn't the whole point of things - beautiful things - that they connect you to some larger beauty?" - Här finns så många citat att jag vill plocka ut allesammans, men jag nöjer mig så här:

If a painting really works down in your heart and changes the way you see, and think, and feel, you don't think, 'Oh, I love this picture because it's universal'. 'I love this painting because it speaks to all mankind.' That's not the reason anyone loves a piece of art. It's a secret whisper from a alleyway. Psst, you. Hey kid. Yes you. --- An individual heart-shock. --- a really great painting is fluid enough to work its way into the mind and heart through all kinds of different angles, in ways that are unique and very particular. Yours, yours. I was painted for you.

Så sant, så sant - och så vackert uttryckt. Tartt skriver på ett sätt som stundtals gör mig grön av avund - tänk, att kunna uttrycka sig så till synes lätt och ändå perfekt.
Så ja, The Goldfinch levde upp till hypen. Och det var värt både att vänta alla år på att den skulle skrivas, och att åsidosätta all annan läsning under flera veckor. Den visade sig vara lite annorlunda än jag kanske hade trott (man ska inte förvänta sig någon ny Secret History), den är som sagt nästan provocerande långsam ibland. Det blir lite mycket Boris ibland, och jag hade kanske velat ha ett lite annorlunda slut. Men ändå - ååh. Åh. Jag tänker vårda min lilla guldfink (vägrar säga steglitsa för det låter så fult) ömt och ge den hedersplats i bokhyllan hemma.

Här kan ni läsa om mitt fangirlmöte med Tartt i Austin.

Och här kan ni i likhet med mig sukta och vänta och längta tills det går att köpa biljetter till hennes Sverigebesök i vår. 

Andra som också har läst: Helena, Bokstävlarna, Bokomaten, SvD, Bokhora, Skuggornas bibliotek.

Tartt, Tartt, Tartt!!!

IDAG SLÄPPS THE GOLDFINCH!!!!
Det var allt jag hade att säga.
Hej då!
(Och så frossar jag i fina bilder på Donna Tartt; hon är mycket photogenique. Särskilt tillsammans med hund.)

The fine art of grumpiness

Men OOOOH! Hur pepp är jag inte på den här? Grumpy Cat kommer med en egen bok, i vilken hon lär världen "the fine art of grumpiness", enligt baksidestexten. Ges ut den 23 juli. Kommer jag köpa? Naturligtvis! Känns omistlig.

Exakt och vackert av Kolterjahn

Jag är fem år. Jag står bakom far när han läser tidningen. Borrar in näsan i hans kavaj och andas in den trygga doften som är hans. Jag pekar på en bokstav och viskar:
"Vad heter den?"
"Den heter K. Och där är hans son, lilla k. Ser du vad lika de är?"
Jag tycker om vissa bokstäver mer än andra. Till exempel älskar jag bokstaven E som sträcker ut armarna mot mig, och lilla e som ser ut som en katt som rullat ihop sig. Däremot tycker jag ofantligt illa om O som är tjock och förmäten.
"Ser du att de bildar små kedjor?" Min blick följer fars finger. "Det är ord, Karin. Visst är de vackra?"

Oooh. Jag läser äntligen Jessica Kolterjahns Karin Boye-roman Den bästa dagen är en dag av törst, och dricker ivrigt i mig rad efter rad, stycke efter stycke. För oj, så bra det är. Hittills har alla mina löjligt högt ställda förväntningar både infriats och överträffats. Kolterjahn skriver precis som i sina tidigare romaner kort och oerhört intensivt, rakt på med bara några få ord. Avundas SÅ den förmågan, att med bara ett par ord kunna sätta en hel scen, en hel stämning. Boken är full av meningar och stycken likt det ovan citerade, som jag läser och läser om igen. Galet bra, detta. Ämnar njutningsfullt läsa vidare.

Curtis Sittenfelds Sisterland

Sisterland!
De viktigaste frågorna först.
Var den bra? Ja! Var den lika bra som American Wife och Prep? Nej.
Så, med det ur vägen kan vi ägna oss åt resten om denna galet emotsedda bok. Jag är så himla glad över att den äntligen kom och över att jag kunde läsa den på en gång. (Det kunde jag egentligen inte - jag försakade min nattsömn för att läsa den, men det var det ändå värt.)

Sisterland handlar om tvillingarna Kate och Vi, som ända sedan barnsben haft mediala förmågor. I glimtar har de sett saker som kommer hända långt mycket längre fram, och de har kunnat ana sig till kända och okända människors hemligheter. Präktiga, duktiga Kate har gjort sitt bästa för att trycka undan alla övernaturliga ingivelser, medan flummiga Vi har odlat dem så till den milda grad att de i vuxen ålder blir hennes yrke. När Vi så plötsligt förutspår att deras hemstad St Louis kommer att drabbas av en förödande jordbävning, startar en lång räcka händelser som kommer att påverka inte bara systrarna själva utan en hel stad.

Jag var väldigt pepp på hela medium-grejen (och med tvillingar, därtill!) innan jag började läsa, men blev överraskad över hur väldigt lite den saken egentligen påverkar. Eller - den både står i centrum och inte, på något lustigt sätt. Sisterland är en väldigt realistisk bok, trots att den har ett delvis övernaturligt tema. Gillar du inte att läsa om övernaturligheter så kan du vara helt lugn; du kommer inte ha några problem att läsa om Kate och Vi. Om du däremot i likhet med mig gillar underligheter av den typen, kan det hända att Sisterland känns lite tam stundtals.

Andra, mer scary tvillingar ...

Sisterland är istället snarare ännu ett extremt välskrivet kvinnoporträtt i god Sittenfeld-stil. Kate, som för ordet och får mest utrymme i berättelsen, är en ganska vanlig person (medelklass, 30-någonting, lagom välutbildad, lagom vardagsneurotisk, lätt att känna igen sig i). Det är här Sittenfeld är som bäst, när hon låter oss gå rakt in i en person och följa den genom livet, genom stort och smått. Eftersom hon är så duktig på att skriva, blir även ganska triviala saker spännande att läsa om och viktiga (Knausgård-syndromet!). Att så totalt gå in i en annan person lockar till sträckläsning och jag sjönk verkligen ner i Sisterland flera långa stunder för att sen förvirrat titta upp några timmar senare. Trots det kan jag tycka att berättelsen har lite förskjuten tyngdpunkt; det går stundtals vääääldigt långsamt i början medan det händer extremt mycket dramatiskt väldigt snabbt på slutet. Jag förstår poängen med det, men hade nog ändå gärna sett att det varit lite jämnare.

Så - mycket bra, men inte utan invändningar.

Andra som också har läst: Bokhora, Guardian, NY Times, Washington Post.

Äntligen i min hand

Efter lång och ivrig väntan, lite gnäll, lite vånda och excellent anskaffningshjälp på Twitter är Curtis Sittenfelds Sisterland äntligen i min hand! Whee! Är helt orimligt pepp på denna stackars bok. Nu saknas bara tid att läsa den; pga jobb kommer jag nog inte kunna börja på den förrän nästa vecka, vilket ju är outsägligt tragiskt. Samtidigt vill jag ha tid att gotta ner mig ordentligt när jag väl börjar, så egentligen kanske jag borde spara den till semestern ...? Fast hur skulle det gå till? Och då vinner ju Bokbabbel utmaningen om vem av oss som läser ut den först ... Svårt, detta. Mycket svårt. Men hur som helst - pepp!

Första glimten av Donna Tartts The Goldfinch

På Twitter läser jag att Bookish nu kan avslöja hur omslaget till Donna Tartts ivrigt efterlängtade The Goldfinch kommer att se ut när den äntligen dyker upp i höst. Nyfiken som en liten Tartt-mupp klickar jag naturligtvis omedelbart in - och möts av det här:

En lätt galet stirrande Tartt och ... eh, que? Jag känner mig lite dum som inte direkt förstår om det man ser på bilden faktiskt är hela omslaget så som det kommer att se ut, eller om det är något sorts teasing-omslag som bara visar en liten del? Sitter och känner mig osmart en stund. Känner mig också lite ... besviken, tror jag? Var det så fantastiskt, det här? Mja. Mjä. Jag vet inte, jag. Men Tartts redaktör säger att omslaget "suggests a central moment in the story", så kanske förstår jag mer i höst. Hoppas på inget mindre än en uppenbarelse - hör du det, Donna? Känn ingen press, eller så ...

Läs mer om The Goldfinch hos Bookish.

Pain, Parties, Work - Sylvia Plath in New York Summer 1953

Jaha, den här kan man ju inte undgå att bli nyfiken på: Pain, Parties, Work; Sylvia Plath in New York Summer 1953 av Elizabeth Winder. Det är precis vad det låter som, en bok om den där ödesdigra månaden 1953 när den unga Sylvia kommer till New York för att jobba och roa sig, för att ha sitt livs bästa sommar - men istället blir det en helt annan upplevelse. Det blev vad som senare kom att lägga grunden till Glaskupan, och det blev vad som kom att ändra hela hennes liv. Pain, Parties, Work - bra titel, eller hur? Snyggt omslag har den också.
Tror nog att den måste läsas, denna. Kommer i april på Harper.

Be still, my beating heart

Dagens ogilla: bokhandlar som skickar ut mail som får en att tro att den där boken som man ivrigt väntar på redan går att köpa, när det i själva verket handlar om att man kan förbeställa den hos dem (men det ser man inte förrän man klickar in på sajten). Borde inte det vara typ ... förbjudet att stressa upp stackars känsliga boknördar på det sättet? Förstår de inte paniken som uppstår när man tror att någon efterlängtad titel har blivit tidigarelagd??? Va? Va? Va? Är mycket upprörd nu. Jag vet att man kan förbeställa, det behöver de inte maila om. Det enda jag bryr mig om är ju boken - och den vill jag ha NUUUUU. Inte sen. Jag yrkar på förbud för falska boksläppsmail.

2013 års bästa böcker

Gott nytt år 2013!

Låt oss balansera på flaskor fyllda av bubbel, utstöta glädjetjut och se fram emot följande (även om jag efter en närstudie av Svb:s Vårens böcker tycker att det ser oroväckande tunt ut i utgivningen):

Hos Forum kommer i april Jessica Kolterjahns tredje och av mig ivrigt efterlängtade roman Den bästa dagen är en dag av törst. 1932, Karin Boye, Berlin. Låter mycket lovande!

I mars blir det studentkorridorsskräck i Takako, andra boken av Jenny Milewski. Tänker mig att jag efter fem år på en av Lunds mest beryktade nationer bör kunna leva mig in i plotten. Ges ut av Telegram.

Cathi Unsworths Gillian Flynn-lika thriller Weirdo har vi läst om och oooh:at över hos Helena på English Bookshop - i vår har Kalla kulor den goda smaken att ge ut den i svensk översättning. Misstänker dock att jag kanske kommer ha svårt att hålla mig ända tills dess. Det finns ju om inte annat ett presentkort från i julas som ligger här och väntar på att användas ...

Och för att allt inte ska andas ångest, skräck och mörker, ämnar jag balansera upp det med Maria Friedners debutroman Besvärjelser och beskydd som kommer på Mix i maj. Fe-action i svensk småstad.

Så hej 2013! Ge mig bra böcker, så ska vi nog komma överens, du och jag.

Ny roman av Jessica Kolterjahn

Har på grund av jobbet och en elak liten bacill varit aningen frånvarande på både bloggar och Twitter de senaste dagarna, så ni kanske redan har ooohat och aaaahat över den här. Men jag tycker nog att den är värd ett ooooh här också: i april nästa år kommer Jessica Kolterjahn med Den bästa dagen är en dag av törst, en roman om Karin Boyes liv i Berlin.
Så ooooh igen! Ser fram emot det!

Cool? Blasé? Hipp? Passionerad?

Det har hunnit gå några dagar sedan jag läste ut Karolina Ramqvists Alltings början, och det konstiga har hänt att jag har börjat tycka mer om boken sedan jag avslutat den än vad jag gjorde under tiden jag läste den. Jag tycker tydligen mer om att tänka på boken, eller på idén om boken, än om att läsa själva boken. Mycket mysko. Jag gillar ju Ramqvist sedan tidigare, och var jättepepp på boken?

Hur som helst kan vi nog konstatera att jag är kluven. Utan tvekan är Alltings början en välskriven roman som tar upp en hel hop ämnen och teman som jag tycker är intressanta. Feminismen, till exempel; hur ska man förhålla sig till den idag, när generationen före redan gjort alla tänkbara sorters uppror? Vad finns kvar att kämpa mot/för, och hur ska den kampen i så fall se ut? Hur skapar man en egen roll?

Eftersom jag är född ungefär samtidigt som huvudpersonen Saga, är boken också full av igenkänning - hej, mitt 90-tal! Fast Saga liknar mer de där coola typerna som jag såg upp till och aldrig vågade närma mig när det begav sig. De med rätt attityd, rätt kontakter, rätt vänner, rätt allting. De som man såhär i efterhand trots allt inte är så avundsjuk på längre.

Och kanske är det just i attityden det ligger. Saga är cool, enormt cool. Så cool och rätt och hipp att jag blir alldeles matt. För hon är också så fruktansvärt blasé hela tiden. Ingenting verkar göra något större intryck, inte ens sådant som per definition borde vara ganska omvälvande. Istället flyter alltsammans bara på, i ungefär samma ton hela tiden. Sagas attityd går igenom hela texten, och gör på något sätt att hela berättarstilen blir blasé. För mig funkar det inte riktigt, för jag vill känna mer när jag läser. Om det händer huvudpersonen något dramatiskt, vill jag känna det. Det gör jag inte här, där allting berättas med ungefär samma stil/(brist på) engagemang rakt igenom, oavsett vad som händer. Jag har t ex jättesvårt att förstå hennes relation till Victor: det står att den är passionerad - men när jag läser scenerna där de är tillsammans är de helt torra, kortfattade och nästan kliniska. Jag får liksom inte ihop det. Jag tycker istället nästan att det blir lite tråkigt i längden.

Samtidigt - det är en stil, ett sätt att berätta och förhålla sig. Det är en stil som på många sätt passar den typ av människor och den tid/plats som romanen handlar om. Den är konsekvent genomförd. Så kanske får jag bara fortsätta vara kluven. Kanske får jag sortera in Alltings början under kategorin "välskriven, smart och intressant bok, men inte riktigt min kopp te ändå"?

Andra som också läst: Marcusbiblioteket, Kulturdelen, Sundsvalls tidning
Jag tycker för övrigt att det här är en kul iakttagelse ...

Amazing Gillian

Jag gör varken understrykningar eller hundöron i mina böcker, men om jag gjorde det skulle Gillian Flynns Gone Girl vara full av markerade rader och stycken. För jäklar, så hon kan formulera sig! Flera gånger under läsningen stannar jag upp, i ren och skär förundran över hur hon lyckats komma på just den där ordvändningen, just den där bilden som passar så perfekt och ändå känns så 100 % originell. Helt outstanding.

När jag sedan har läst ut boken, kan jag lite matt konstatera att det där med outstanding inte bara gäller språket, utan ganska mycket alltihop. Gone Girl är så snyggt komponerad och så bra att jag blir mörkrädd (kan man även bli av andra anledningar efter att ha läst den). Flynn får mig att känna lite grann som när jag läste Curtis Sittenfelds American Wife; hon är en sådan där författare som skriver så sjukt bra att det stundtals närmast ter sig överjordiskt. En sådan som trots att själva romanbygget är gigantiskt och komplicerat, skriver med så lätt hand att det inte tycks vara någon ansträngning alls. De skrämmer mig lite, de där superförfattarna, men oj så trist det skulle vara utan dem.

Så ni får förlåta mig, ni läsare som sitter där ute och är utleda på bokbloggar-lovsånger till Gillian Flynn. Är hon så bra? undrar ni. Ja, säger jag. Jag tycker om hur Gone Girl börjar med ett rätt vanligt deckar-upplägg; Nick och Amy är det hippa, välbärgade paret från New York som efter att ha blivit arbetslösa flyttar till Nicks barndomsstad i Missouri för att ta hand om hans döende mor - men inget blir som de har tänkt sig för på deras 5-åriga bröllopsdag försvinner plötsligt Amy. Dörren till villan på vid gavel, strykjärnet fortfarande på, tecken på strid i vardagsrummet. Så långt är allt ganska vanligt deckarmässigt. Men sedan. Oj. Oj och oj igen. Det är av största vikt att inte spoila här, så jag nöjer mig med att säga att du garanterat kommer bli överraskad. Både en och två och sju gånger. Allt eftersom man förstår mer och mer, blir det läskigare och läskigare. Skildringen av Nick och Amy - gaaah. Gaaaah!

Så - jag lär få satsa på något slags premium-medlemskap i Gillians fanclub efter det här. Finns det? Om inte, uppfinner jag det i detta nu.

Bonuskul: Gone Girl är på väg att bli film; Gillian själv ska skriva manus och bl a Reese Witherspoon ska producera. Flynn sägs ha fått ett sjusiffrigt belopp för rättigheterna.

Bonusfråga: i slutet av boken tackar Gillian sin familj, och kallar då sin son Flynn. Alla andra nämns vid förnamn, så jag undrar bara om barnet heter Flynn Flynn?? (Nej, jag antar att barnet har pappans efternamn Nolan. Eller?)

Andra som också har läst: Helena hos English Bookshop, Helen Alfvegren, Boktok 73, Bokstävlarna.

Nu jävlar!

Fluktar lite förstrött på höstböcker och blir väldigt nyfiken på denna! Ges ut i augusti på Norstedts. Jag gillar ju ofta norska författare men har inte läst Linde tidigare. Någon som läst/ska läsa?

Så här skriver förlaget om den:

Obamas slagord "Change we can believe in" ekade långt utanför USA:s gränser. I en liten stad på Östlandet känner Terese att också hon har ett desperat behov av förändring. Men när det resulterar i att hon några månader senare vaggar runt höggravid ensam hemma i villan är hon inte riktigt säker på om det var just det här hon behövde. Snarare var det hennes mans idé. Och när hon tänker närmare efter är det mesta i hennes liv ett resultat av vad hennes man har velat.
På bensinmacken jobbar Kevin som har haft kärlekssorg i tolv år. Han hade en gång en lysande fotbollskarriär framför sig, men en meniskskada satte stopp för de planerna. Och i samma veva lämnade hans flickvän Jessica både honom och staden. Själv blev han kvar. När Jessica återvänder hem till småstaden för att fira bröllop med sin nya man väcks gamla minnen till liv.
En gång var Terese och Jessica bästa vänner. Nu är det uppenbart hur långt de kommit ifrån varandra. I Jessicas ögon verkar Terese ha det så tryggt och stabilt. Jessica däremot undrar om hon egentligen valt rätt man. Hon har aldrig behövt välja, det är alltid de som har valt henne. Vad blev det av alla planer och drömmar?
I mötet med det förflutna sker små förskjutningar som ändå kan komma att förändra dessa människors liv på djupet. Nu jävlar! är en inkännande skildring av småstadsliv och om förväntningar, försoning och förändring. Boken fick ett stort kritikergenombrott när den kom ut i Norge.

Vi måste prata om Rowling

Hörni, jag tycker att vi måste ta och prata om det här med JK Rowlings vuxenbok The Casual Vacancy. Den är ju snart på väg - 27 september - och i veckan som gick annonserade ju även Wahlström & Widstrand att det blir de som ger ut den svenska översättningen lite senare i höst.
Såå - vad tror vi? Va? Va? Va?

Så här skriver förlaget i sin presentationstext:

När Barry Fairweather oväntat avlider knappt fyrtio år gammal hamnar den lilla engelska byn Pagford i chock.Med sitt kullerstensbelagda torg och den historiska klosterkyrkan förefaller Pagford att vara en ren idyll – men bakom den rara fasaden är det ett samhälle i krig. Rika i strid med fattiga, tonåringar i strid med sina föräldrar, hustrur i strid med sina män, lärare i strid med sina elever … Nej, byn Pagford är inte vad den synes vara.Och den tomma stol Barry efterlämnat i grevskapsrådet blir snart källa till den största strid byn någonsin har upplevt. Vem kommer att stå som segrare i det val som utmärks av passioner, dubbelspel och oväntade avslöjanden?The Casual Vacancy är en tankeväckande och oupphörligt överraskande roman, fylld av svart humor. Den är ca 500 sidor lång.

Jaha. Det låter ju lite ... putslustigt, skulle jag nog vilja säga. Lite sådär Damernas detektivbyrå- eller Hundraåringen ... -artat. Det är åtminstone de associationerna jag får. Lite cosy crime-vibbar, fast här veckar det inte finnas något kriminalinslag i plotten. Eller? Hur dör den den Fairweather?
Hur som helst är det helt rätt, och väldigt skönt, att Rowling gör något HELT annat än Potter. Sådär spontant låter The Casual Vacancy inte som en bok för mig - men jag kommer naturligtvis att läsa den ändå, av ren och skär nyfikenhet. Vad tror ni? Blir det succé? Kommer ni läsa?

Paret Ajvide Lindqvist gör barnbok

Men hallå, hörni! Varför är det ingen som har sagt att paret Ajvide Lindqvist kommer ut med en barnbilderbok i september? Eller har ni sagt det och jag har missat det?
Anyhoo, om ni också har missat det så upptäckte jag nyss: i september kommer John Ajvide Lindqvist och Mia Ajvide ut med boken Sulky och Bebbe regerar okej på Bonnier Carlsen. John har skrivit och Mia har tecknat.

Av den lätt surrealistiska bokvideon nedan tror jag vi kan utesluta att paret Ajvide Lindqvist helt har lämnat sin tidigare stil bakom sig. De ser lite ruggiga ut, de där Sulky och Bebbe. Och åtminstone i mina vuxenöron låter det de har för sig lite som en olycka som väntar på att hända. Lovande, med andra ord! Ska bli mycket spännande att se, detta.

En fnurra på Knausgård-tråden

Jag är lite besviken över min senaste Knausgård-upplevelse. I vanliga fall brukar jag - som ni ju vet - sjunga kampens lov och ivrigt kasta mig över varje del så snart den översätts, men den här gången blev resultatet inte det förväntade. Kastade mig över den gjorde jag förvisso, men det dröjde inte länge förrän jag kom på mig själv med att faktiskt ha lite ... tråkigt. Visst finns här avsnitt som är lika bra som tidigare, men de är just det: avsnitt. Helheten framstår som tämligen blek och lever tyvärr inte alls upp till det jag har lärt mig att förvänta mig av serien.

I den här, fjärde delen, flyttar Knaus efter att ha tagit studenten upp till en liten by i norra Norge för att arbeta som lärare. Han ska jobba ihop pengar, och han ska skriva. Det är åtminstone planen, men den går ganska snabbt omkull. Han skriver förvisso några texter, men främst består tillvaron i byn av ett ändlöst, tröstlöst supande på olika fester. Det är ingen ovanlighet att han ensam häller i sig 4 vinflaskor på en kväll. Efter ett tag är det ganska oklart vilket som är värst: minnesluckorna eller ångesten när han dagen efter inser allt dumt han gjort som full.

Efter Min kamp del 3, som var oerhört stark i sin skildring av Knausgårds tidigaste uppväxtår, ter sig del 4 blek och repetitiv och det känns som om berättelsen saknar fokus och tema. Jag blir dessutom ganska illa berörd av allt supande efter ett tag; bland annat finns här en hemsk scen med en studentfest som helt går överstyr, där mamma Knaus får komma hem till ett ödelagt hus. Hon har inte råd att laga allt som gått sönder, men det bryr sig inte sonen så värst mycket om. Det dåliga samvetet går snabbt över.

Fjordgård, där verklighetens unge Knausgård jobbade som lärare, torde ha stått modell för bokens Håfjord. 

Den scenen - och många andra i hela Kamp-serien - får mig att vilja veta mer om mamman i familjen. Vad tänkte och kände hon genom allt detta? Det hade jag velat läsa mer om. Det hade varit tusen gånger mer intressant än redogörelser för alla spritfester. Jag hade också gärna läst mer om det vi får glimtar av här; Knausgårds första stapplande steg som författare. Hur han läser och kommenterar andra författare, hur han skriver och skriver om. Det gillar litteraturnörden i mig.

Och så är det slutscenen. Herregud. Jag ska inte spoila, men herregud. Det var inte bilden jag ville ha på näthinnan när jag vänt sista bladet. Jag kommer tvärtom tillbringa en stor del av tiden i väntan på nästa del med att förtränga just den scenen. Bort - bort. Aldrig läst - aldrig sett, typ. Sudda, sudda ur hjärnan bort, och vänta på istället fint och lugnt på del fem.

Här skriver jag om Min kamp del ett, del två och del tre.
Andra som också har läst del 4: DN, Sydsvenskan, Dagens bok.

Hur hittar man utgivningslistor över e-böcker?

Jag har tänkt på en sak. Varför är det nästan inga svenska förlag som i sina nyhetskataloger aviserar de titlar som kommer att släppas som e-böcker?
Alla andra format (inbundet, pocket, ljudböcker mm) står ju listade månader i förväg, men när det gäller e-böcker hålls man in ovisshet tills boken i bästa fall dyker upp som nyhet när den släpps hos E-lib. Hur kommer det sig? Är det på något vis hemligt eller osäkert in i det sista vilka titlar som ska bli e-böcker? Jag har svårt att hitta en rimlig förklaring, men kanske är det någon av er som vet? Finns det någon fantastisk förteckning över kommande e-böcker som jag har missat?
Jag vill ju kunna planera mitt framtida e-boksliv, för bövelen!

Något hemskt har hänt med Kate

Ingen har väl undgått att jag är ett stort fan av Kate Carlisles The Bibliophile Mysteries, serien om bokbindaren Brooklyn i San Fransisco som har en förmåga att alltid snubbla över mordfall och annat ruggigt. Glad i hågen köpte jag del 5, One Book in the Grave samma dag som den kom ut.

Jag började läsa och insåg dock till min förskräckelse att det måste ha hänt något hemskt med Kate Carlisle. För hur förklarar man annars att One Book in the Grave är ... ja, jag kan nog faktiskt inte ens linda in det: boken är usel. Rent ut sagt skitdålig. Förlåt Kate, men det här är ett manus som borde ha stannat på idéstadiet.

Plotten är tveksam från första början och blir bara sämre ju längre det pågår. Samtliga karaktärer uppför sig på ett sätt som känns helt osannolikt (till exempel får de reda på en man de trott varit död i tre år lever - och det enda de då gör är att prata om pastan de just ska äta, sida upp och sida ner). Meningslösa scener och dialoger dras ut i det oändliga. Alltsammans är bara så dåligt att man vrider sig av olust. Jag hade aldrig läst ut den om jag inte redan var ett fan av serien.

Det värsta av allt är att det på något sätt känns som att Kate Carlisle själv varit medveten om att det inte är så bra. På flera ställen ursäktar karaktärerna sig själva och sitt uppförande genom att säga saker som "det här känns ju fel och otroligt, men så var det faktiskt..." Det blir olidligt till slut och det får mig att undra om det helt enkelt är så att Kate Carlisle skrivit mot en väldigt tight deadline och helt enkelt känt sig tvingad att fortsätta med en manusidé som hon själv inte varit så förtjust i. Oavsett vad som hänt, konstaterar jag sorgset att One Book in the Grave är ett totalt bottennapp. Hoppas - och tror - att nästa del i serien, Peril in Paperback, kommer att vara normal och fin och bra. Avskyr när det blir så här med serier man gillar ...!