23 mars, 2013

Första glimten av Donna Tartts The Goldfinch

På Twitter läser jag att Bookish nu kan avslöja hur omslaget till Donna Tartts ivrigt efterlängtade The Goldfinch kommer att se ut när den äntligen dyker upp i höst. Nyfiken som en liten Tartt-mupp klickar jag naturligtvis omedelbart in - och möts av det här:


En lätt galet stirrande Tartt och ... eh, que? Jag känner mig lite dum som inte direkt förstår om det man ser på bilden faktiskt är hela omslaget så som det kommer att se ut, eller om det är något sorts teasing-omslag som bara visar en liten del? Sitter och känner mig osmart en stund. Känner mig också lite ... besviken, tror jag? Var det så fantastiskt, det här? Mja. Mjä. Jag vet inte, jag. Men Tartts redaktör säger att omslaget "suggests a central moment in the story", så kanske förstår jag mer i höst. Hoppas på inget mindre än en uppenbarelse - hör du det, Donna? Känn ingen press, eller så ...

Läs mer om The Goldfinch hos Bookish.

5 kommentarer:

helenadahlgren sa...

Men åh! Jag hoppas på din teori om ett omslag som detalj för detalj, ledtråd för ledtråd, avslöjas. Lite som titeln på en gammal Suedeskiva, vill jag minnas. :) För ärligt talat, det där omslaget var ju inte mycket att hänga i julgranen. Nog för att innehållet säkerligen är strålande, men ändå.

Om vi ska fortsätta vara ytliga: vad är dealen med att Tartt alltid ser ut som en strängt stirrande, smågalen lärarinna anno 1920 på sina författarfoton? Jag har träffat henne på riktigt och kan intyga att hon är jättegullig, inside & out. Mmm. Gullig; tänk Southern sweetheart. Det kan man inte direkt tro när man sett författarfoton på henne.

Oavsett så är det väl läge för ytterligare ett litet PEPPEN-skri nu va?

Calliope sa...

Oooiih! Har du TRÄFFAT DONNA TARTT? Får jag peta på dig? (torde vara det närmaste henne jag kommer) När var detta? Do tell!

Antar att den stränga minen kanske är något sorts väl genomtänkt, beräknande image-strategi?

Och det är definitivt dags för litte peppen-skrik: OOOIIIH!

helenadahlgren sa...

JA! Det var på Internationell Författarscen 2002, eller möjligen 2003, då "Den lille vännen" precis kommit ut. Hon var supergullig, berömde mitt halsband (sååå inte en Donna Tartt-grej, trodde man när man bara sett de stränga författarporträtten) och när jag berättade att jag började på humanistisk linje med latin etc efter att ha läst DHH avslöjade hon att latin var hennes hatämne och att hon smygskrev Boken under latinlektionerna. :)

Calliope sa...

Men ÅH! Ser jag grön ut beror det på avund ... Så coolt! Roligt att hon inte gillar latin, och tur - annars hade vi ju då tydligen inte haft något att läsa :)

Titti sa...

Haha, en vilt stirrande Donna och en liten flik. Hoppas boken blir mindre av ett antiklimax. Fast Donna är verkligen ruskigt stilig på bilden, även om hon stirrar obehagligt!