Platt fall för Boije af Gennäs

Nej, nu ger jag upp. I alldeles för många dagar har jag läst och läst om igen och verkligen försökt komma in i Louise Boije af Gennäs Högre än alla himlar, men det är stört omöjligt. Jag lyckas inte uppbåda något intresse för den.

Och detta trots att den var en av de romaner jag såg mest fram emot i höstutgivningen. Som så många andra har jag ett intill sönderfall välläst ex av Stjärnor utan svindel stående i bokhyllan, och jag hade förväntat mig att få något liknande i den nya romanen. Jag ville ha en berättelse som greppade tag och höll kvar stenhårt långt efter sista sidan - men fick raka motsatsen. Högre än alla himlar engagerar inte. Jag blir aldrig intresserad av personerna och det omständliga sättet att berätta håller på att ta kål på mig efter bara några få sidor. Bilder och liknelser som skulle ha varit både träffande och originella om de används med måtta tillåts breda ut sig över flera stycken tills de låter så högt att man inte hör något annat.

Så nu ger jag upp. Det kan hända att jag härmed missar något fantastiskt som gömmer sig mellan sidorna längre fram i berättelsen, men det må vara hänt. Jag tänker istället fortsätta med ett för mig ovanligt bokval - Andreas Ekströms Googlekoden. Jag började på den häromdagen och är djupt fascinerad. Och ganska skrämd. Mer om det senare!

********************************'

Tack (trots allt!) till Albert Bonniers för rec-ex av Högre än alla himlar!

Calliopes statistiska centralbyrå

Det är kul med statistik!
Nej, nu ljög jag. Men det är svårt att inte gilla statistikverktyget på bloggen när det berättar skojiga saker:

• Det går uppåt! Calliope Books har fått ett helt gäng nya läsare den sista tiden - tack för det! Jag hoppas att ni kommer trivas här.
• En av de vanligaste sökningarna som gör att folk hamnar hos mig är googlingen på "Fågeln som vrider upp världen". Känns bra, för jag vill gärna sprida Murakami-evangeliet vidare i världen. Har du inte läst den ännu, befaller jag dig att genast göra det. Befaller, märk väl. Det är alltså inget fritt val.
• Någon har gjort en sökning på "Calliope+sambo". Ja, jag vet att han är alldeles förtjusande, men jag har ensamrätt :)
• Den som söker på "syskonsex" hamnar hos mig eftersom jag nämnde ordet i en recension av Charlaine Harris böcker om Harper Connelly. Tänk så besvikna de ska bli...
• Mitt mest lästa inlägg någonsin är (föga förvånande) Robert Pattinson look-alike. Hur många fangbangers kommer dit i förhoppningen om att hitta en okänd hot guy? Besvikelsen när de inser att det handlar om en vaxdocka måste vara enorm.
• Och så sist men inte minst: en av de mest bisarra sökningarna hittills gjordes häromdagen. Jag spekulerar i om den kan ha med bokmässan att göra, att någon hade hört något som borde bekräftas. Vilken sökningen var? "Ebba Witt-Brattström+Norge+orgie" Hehe.

Bästa bokmässan

Hemma igen efter vad som måste sammanfattas som en av de bästa bokmässorna jag har varit på någonsin - så himla roligt jag hade! Sällan har man väl pratat med så många trevliga fellow boknördar, bloggfikat så fint, ätit så schysst bloggmiddag och kikat på så många spännande författare! När det hela dessutom avrundades med att jag faktiskt fick en pratstund med systrarna bakom psuedonymen Claude Izner, ja då vart det liksom perfekt. Systrarna berättade om sina planer för min favoritfransman Victor Legris och skrev hela försättsbladet fullt med hälsningar i mitt tummade ex av Murder on the Eiffel Tower. Lycka & glädje! Jag var så starstruck av att få prata med dem att jag alldeles missade att ta någon bild på dem, men när jag nu tömmer kameran finns här en hel del annat att kika på:

Anna Höglund pratade om humanvampyrer & monstervampyrer och avslöjade att hon hade ett nytt roligt projekt på g - möjligen med andra läskiga varelser. Blev mycket nyfiken på vad det kan vara!

Vansinnet sett uppifrån.

Erica Jong i Norstedts monter. Alldeles för mycket folk för att det skulle gå att höra mer än brottstycken av vad hon sade. Men ändå - en levande ikon, inom synhåll. Inte det sämsta.

Farliga fällor för boknördar fanns överallt.

Människan kan inte leva på litteratur allena (eller?). Såg denna i mitt tycke mycket söta paus-morot inklämd under armen på föredrags-åhörare hos Vi läser.

Erlend Loe pratade & läste hos Norska förläggarföreningen, men det var tyvärr väldigt svårt att höra vad han sade. Trist.
Ebba Witt-Brattström mindes sin tid som ung feminist i Grupp 8. Jo Nesbö berättade om Pansarhjärta, senaste boken om Harry Hole, och körde några rockstjärneposer framför mikrofonen samtidigt.

Oavsett hur man mår, kan man alltid hitta en bok som skildrar ens sinnesstämning. Så här såg jag ut efter mässan. Jag hoppas att ögonen återfår sin normala storlek snart.

Bilder från bokmässan II

Några bilder från dagens tur på mässan:

Lars Kepler - tjusigaste paret på mässan. Jag blev gruvligt avundsjuk på Alexandras fina klänning.

Inger Edelfeldt läste ur sin bok - och överröstades av Gullers förlag som intervjuade en kakbloggare...

Maria Sveland var flitig i montrarna - här hos Norstedts.
Yukiko Duke pratade om Haruki Murakami - superintressant att höra mer om hennes översättningar av hans böcker! Hon pratade dessutom om hur det var att se honom i Oslo på Murakamifestivalen.

Jessica Gedin var hos Språktidningen och filosoferade om allt från varför man bör hata typsnittet Comic Sans (och det bör man) till hur kul det faktiskt är att rengöra luddfiltret i torktumlaren när grannen har glömt att göra det.

Bilder från bokmässan

Har haft en sjukt rolig - om än ganska oorganiserad - första dag på bokmässan. Ovanligt mycket folk för att vara torsdag, massa gamla bekanta att springa på, samt både bloggfika och bloggmiddag. What's not to like? Blir det lika trevligt imorgon, kommer den här mässan kvala in som en av de absolut bästa jag har besökt. Lite av vad jag har hunnit med under dagen:

Färggladast på mässan: Sofi Oksanen

Allt man kan önska hos Uppsala English Bookshop: muggar, tofsar och underbart vackra klassiker.

Johannes Anyuru intervjuades av Vi läser. Fyndläge: Olsson & Lohaven säljer finfina Penguin anteckningsböcker för nästan inga pengar alls.

Matköer lika långa som ryska brödköer... Mumin i massor

Lubna Ahmed Al Hussein om sina upplevelser i Sudan.
Katarina Wennstam och Unni Drougge om alfahannar i litteraturen.

Bokmässan - here I come! Eller snart i alla fall...

Stressigt idag - tusen saker som ska göras - och viktigast av dem alla är naturligtvis packningen inför bokmässan! Tåget går okristligt tidigt imorgon så det är ingen idé att tro att jag ska hinna slänga ned det sista i väskan då. Allt måste med andra ord planeras noga och läggas ned i god ordning ikväll.

Jag har strängt sagt till mig själv att jag bara får ta med mig två böcker; en att läsa på tåget och en som jag hoppas få signerad. Eftersom tåget går tidigt kommer jag förmodligen inte orka läsa varken långt eller komplicerat så där blir det Simona Ahrnstedts Överenskommelser som får följa med. Bok nummer två blir mitt tummade ex av Claude Izners Murder on the Eiffel Tower, som jag hoppas-hoppas-hoppas få signerad av systrarna bakom pseudonymen på fredag. Att sedan hela min bokhylla är full med böcker som lömskt och förföriskt viskar löften om att just de skulle vara det perfekta resesällskapet, det tänker jag ignorera. Ahrnstedt och Izner blir det, punkt.


Jag hoppas också kunna visa samma beslutsamhet när det kommer till shopping på mässan. Kombinationen av farligt höga oläst-staplar här hemma och ett likaledes farligt tomt bankkonto antyder att jag bör ta det väldigt lugnt med inköpen. Jag tänkte göra det till en utmaning för mig själv (gäller ju att se saker och ting positivt, eller hur är det man brukar säga..?) och helt enkelt försöka komma från mässan utan en enda köpt bok. Hepp. Får se hur det går...


Absolut roligast i år ska det istället bli att träffa alla andra fina bokbloggare! Vi är ju ganska många som ska ses, först på Karins fika och sedan på Bokhoras middag. Ser sjukt mycket fram emot det! Att utan hämningar få nörda ut alldeles kring böcker tillsammans med ett helt gäng supertrevliga människor är ett svårslaget nöje. Datorn kommer att följa med på resan, så jag hoppas kunna lägga upp lite bilder från mässan allteftersom.

Vi ses i Göteborg!

Många upprepningar i Paganinikontraktet

Så blev den utläst/färdiglyssnad till sist, Lars Keplers Paganinikontraktet. Men oj, vilken tid det tog! Mina ljudböcker tenderar att bli evighetsprojekt - jag har upptäckt att jag har väldigt få tillfällen i min vardag när lyssnandet får plats.

Kanske var det ständigt avbrutna lyssnandet en bidragande orsak till att jag störde mig på de många onödigt omständliga beskrivningarna & upprepningarna i Paganinikontraktet. När man bara har fem minuter på sig, vill man inte höra folk säga samma saker om och om igen. Man vill inte att bokens alla figurer ständigt ska nämnas med både för- och efternamn och när författarna för femtionde gången envisas med att beskriva samma fotografi väldigt ingående - ja, då blir man nästan aggressiv.

Just upprepningarna är det bestående intrycket av Paganinikontraktet. Allt sägs minst tre gånger. Det är ett ruskigt oskick och det får mig att misstänka att makarna Kepler har fått betalt per ord. Varför annars skriva på det viset? Det höjer ju knappast spänningen.

Och så var det våldet. Eftersom Hypnotisören stundtals var rätt brutal, hade jag förväntat mig grafiskt beskrivna kroppsskador, och jag brukar vanligtvis inte ha ont av sådant. Men så kommer det en scen i Paganinikontraktet där en man tvingas välja mellan sin syster och sin fru; vem ska inkräktaren välja att tortera? Jag får nog. Just precis där får jag nog. Det är inte underhållande, det är inte spännande - det är bara onödigt och frånstötande. Spekulativt, rentav.

Så njä, Paganinikontraktet hamnar inte bland favoriterna. Den är alldeles för lång/seg/sökt. Jag hinner tröttna på den osannolika intrigen långt innan boken är slut. Det hade jag nog tyckt även om jag hade läst istället för att lyssna, så ingen skugga över ljudboksgenren...

Andra om samma: Bokhora, SVD, DN.

Missförstånd på bokmässan

Jag får reklam om bokmässans nya tävling via Facebook. Jag läser följande meningar:
Tipsa här på sidan om din drömpunkt på Bokmässan och vinn kanonpriser! Vinster som en lunch med Åke Edwardson, övernattning på Gothia Towers, chokladprovning och givetvis böcker i potten.
... och får det till att man kan vinna en övernattning med Åke Edwardson. Eh? Sova med Åke på hotell Gothia Towers?!? Läser en gång till och inser att så inte var fallet. Ok. Lite trött nu... bör nog gå och snooza för allas bästa.

Åk gratis buss till bokmässan

Vanligtvis är det i samband med författarbesök på Internationell författarscen som jag blir smågrinig över att jag inte bor i Stockholm - men nu hände det igen, i ett helt annat sammanhang.
På Twitter upptäckte jag nämligen att bokbloggare i Stockholm kan få åka gratis buss till bokmässan i Göteborg lördag 25/9. Jepp, ni läste rätt. Gratis. Och inte bara det; alla som åker med får dessutom gratis inträde till mässan, frukost & goodiebag samt underhållning på vägen. Arrangemanget är ett samarbete mellan Swebus, Bokmässan, Laudio.se, Bokhora och PocketBlogg.se. Fantastiskt initiativ, tycker jag! Varför, varför, varför är det ingen snäll person som vill ordna något lika fint för oss som kommer från Skåne? (Här hoppas jag att ni förstår hinten, bussbolag och andra...)
Biljetterna till gratisturen släpps på Swebus hemsida imorgon torsdag och det är först till kvarn som gäller. Skynda, skynda...

Ursinnigt debattinlägg - Maria Svelands Att springa

Att kalla ämnet för Maria Svelands nya roman Att springa angeläget, vore en underdrift. Barns utsatthet inför olika sorters övergrepp är ständigt aktuellt, trots att samhället säger sig arbeta hårt för att lösa problemen. Maria Sveland visar tydligt att hon inte tror ett dugg på alla löften som ges och formar sin text därefter. Att springa är en brinnande arg uppgörelse med vuxna som inte agerar och ett samhälle där lagarna mest tycks skydda den som redan är stark.

Att springa handlar om de båda vännerna Emma och Julia. De ska just börja högstadiet efter en lång varm sommar när saker och ting sakta börjar förändras omkring dem. Omärkligt först, en förflugen kommentar här eller ett dröjande ögonkast där, men sedan allt tydligare. Julias far börjar tvinga henne att umgås med honom på ett sätt som känns fel, men som hon inte kan undkomma. Medan Julias mamma låtsas som ingenting, blir Julia pappans privata leksak. Och Emma hittar allt oftare urdruckna rödvinsflaskor hemma hos sig, medan mamman försvinner ut med olika män. Varken Emma eller Julia kan riktigt beskriva vad det är de upplever den där sommaren, men världen är sig inte lik och de båda flickorna går gång på gång vilse när de försöker orientera sig i det nya landskapet.

Precis som i Bitterfittan skriver Maria Sveland med ett rakt och enkelt språk om sådant som ligger och skaver på människorna tills det en dag blivit ett stort, smärtande sår. Men där huvudpersonen i Bitterfittan gjorde uppror, tvingas Julia och Emma att inordna sig eftersom de saknar den vuxna kvinnans handlingsutrymme och självbestämmanderätt. Att springa blir därför en stundtals nära outhärligt mörk berättelse, där man lider så med flickorna att man får ont i bröstet. Det de är med om ska ingen behöva uppleva - ändå händer liknande saker både på skolor och i hemmen varenda dag.

Det råder ingen tvekan om att Maria Sveland har ett brinnande engagemang för de frågor hon tar upp i romanen. Hon delar ut svidande kritik till såväl myndigheter som lagstiftare och privatpersoner, och det torde inte vara en alltför vågad gissning att den här romanen kommer låta tala om sig i medierna i höst. Den är som gjord för debatt i tv-soffan.

Frågan är dock hur den hävdar sig som roman betraktat. Klarar den av att vara både brandfackla och skönlitterärt kvalitativ? Nja. Kanske inte helt. I och med att ämnet är så starkt, kan man ha överseende med mycket, men här finns också en många dialoger som känns väldigt påklistrade och uppstyltade. Jag får lite 70-talsvibbar; det är som att lyssna på en gammal progglåt där musikerna tvingar in långa politiska resonemang i texten trots att de inte stämmer in alls med vare sig takt eller ton i musiken. Detsamma gäller bokens karaktärer, som blir bärare av idéer och ideal, förmedlare av en ensidig roll snarare än verkliga personer. Plotten lider av liknande problem; den tuffar på i den riktning som bäst passar för att få fram den politiska ståndpunkten istället för att ta den mest sannolika vägen.

Reslutatet blir därför tyvärr en berättelse som tappar i trovärdighet. Själva romanbyget vacklar högst betänkligt. Att springa är en flammande appell, en partsinlaga i en debatt som fortfarande har långt kvar till en lösning - men tyvärr blir den alltför enkelspårig för att bli den där riktigt stora läsupplevelsen. Ironiskt nog blir budskapet lättare att ignorera ju högre Sveland ropar ut det; en mer subtilt berättad historia där karaktärerna hade tillåtits vara människor, hade träffat läsaren ännu hårdare.

Läs mer på Maria Svelands egen hemsida.

Tack till Norstedts för rec-ex!

Att förlora sin egen skapelse: hur Dexter blev bäst på TV

Cannibals, missing teen, Everglades shootout - it was a perfect story. There had already been a phone call from a premium cable network, trying to get the rights to the story.

Raderna är hämtade ur Dexter is Delicious, den femte och senaste delen i serien om allas vår favoritmördare, och de ligger tragiskt nära verkligheten. Tragiskt säger jag för att Dexter is Delicious tyvärr inte var så bra, nära verkligheten säger jag för att det säkerligen var ungefär sådär som Jeff Lindsay resonerade när han skrev boken. Han tyckte sig nog ha den perfekta storyn och kände sig lugn eftersom han har framgångarna från HBO:s tvserie om Dexter i ryggen - men se det hjälpte inte ett endaste dugg. Dexter is Delicious bekräftade istället det som jag länge har känt på mig: Jeff Lindsay har blivit omkörd av sin egen skapelse. Tv-Dexter är numera ljusår bättre än bok-Dexter.

Det måste vara varje författares mardröm att först få sina böcker filmade för tv och sedan upptäcka att tv-serien berättar historien väldigt mycket bättre än vad man själv förmådde. I Dexters fall blir det oerhört tydligt eftersom tv-serien och böckerna följer två helt separata plotter, samtidigt som de båda behåller samma gestalter och miljöer. Det blir två parallella scenarion, två helt olika berättelser utifrån en och samma början.

Handlingen i böckerna skiljer sig rejält från den i tv-serien och redan efter Dexter in the Dark (tredje boken), började jag undra vart Jeff Lindsay ville ta sin variant av historien. Det kändes som han svängde åt helt fel håll, som om han alldeles fick slut på idéer och målade in sig i ett hörn. Fjärde boken Dexter by Design var marginellt bättre än den föregående, men när nu Dexter is Delicious visade sig vara rätt och slätt tråkig, börjar det kännas som om hoppet är ute. Framför allt med tanke på hur sjukt bra säsong fyra av tv-serien var. Jag såg den i somras, och jag säger bara oj, oj, OJ! Så spännande! Och vilken upplösning sedan... Ni som inte har sett den har mycket att se fram emot.

Det kommer däremot att krävas en enorm kraftansträngning för att få tillbaka böckerna på rätt spår - och med tanke på att manusförfattarna i tv-serien redan har hittat precis den rätta handlingen - ja, då är det kanske dags för Jeff Lindsay att erkänna sig besegrad och lägga ner vapnen. Det bästa han kunde göra vore förmodligen att skriva något helt annat, något nytt. Själv ska jag luta mig tillbaka och vänta på premiären av säsong fem. Första avsnittet sänds i USA redan 26 september. Yummi!

Mörkt, sinnligt och snyggt - Therese Bohmans Den drunknade

Det kändes oerhört passande att jag till stor del läste Therese Bohmans debut Den drunknade ombord på ett tåg. Romanen inleds nämligen med just en tågresa - och eftersom det dessutom var ett skånskt slättlandskap som susade förbi utanför såväl mitt som huvudpersonens tågkupéfönster, kändes det väldigt lämpligt. När man utöver det även betänker att mitt andranamn råkar vara detsamma som huvudpersonens förnamn, ja då går det nästan från att vara lite lättsamt life imitating art till att kännas tungt ödesbestämt. En Marina på ett skånskt tåg läser om en annan Marina på ett skånskt tåg... Det var nästan så att jag förväntade mig att det skulle stå en mörk, halv-diabolisk konstnär à la bokens Gabriel och vänta på mig när jag steg av.

Nu var det väl kanske tur att så inte var fallet; jag föredrog att gå hem till min egen lugna lägenhet framför att hamna ute i romanens ödsligt belägna hus, men stämningen från boken dröjde sig envist kvar ändå. Bohman skapar en så stark laddning i romanen att man som läsare omedelbart känner sig fångad, både i berättelsen och i relationen mellan de tre huvudpersonerna Marina, Stella och Gabriel. Att se dem driva varandra allt längre mot den oundvikliga katastrofen ger andnöd - fast på ett bra sätt. Bohman skildrar det intrikata triangeldramat och de förbjudna känslorna av kärlek, passion och skuld på ett oerhört skickligt sätt. Det är så snyggt gjort att jag hela tiden ifrågasätter att det verkligen är en debutant jag läser. Texten är så omsorgsfullt och konsekvent formad att jag omöjligen kan tro att det inte rör sig om en långt mycket mera erfaren författare. Att läsa Den drunknade torde ge de flesta med författardrömmar lite ångest - Bohman sätter ribban för debutanter väldigt högt med sin klassiska historia i ny tappning.

Det jag framför allt tycker om är miljöskildringarna och den förtärande stämningen mellan de tre huvudpersonerna. Den yttre miljön tillåts följa den inre på ett sätt som skulle kunna ha känts sökt, men som här fungerar utmärkt. Naturen och årstidernas växlingar blir en fond som förstärker det som händer mellan människorna och bidrar till att sätta känslan i varje scen. Växter, väder och interiörer ger grundtonen som dramat utspelar sig mot. Det är sinnligt, levande och vackert. Bohman har även ett gott öga för detaljer och lägger dessutom in citat och referenser till både konst och litteratur.

Den drunknade är ganska kort, bara 170 sidor. Det är ruggigt skickligt att få med så mycket på de få sidorna, och jag vacklar mellan att vilja ha mer-mer-mer och att tycka att den är alldeles lagom som den är. Efter moget övervägande beslutar jag mig för att Den drunknade är perfekt som den är: en mer form- och stilsäker, driven debut blir svår att hitta.

Andra om Den drunknade: Boktoka, Bokbabbel, DN och GP, för att nämna några. Missa inte heller Therese Bohmans egen blogg.

Tack till Norstedts för rec-ex!

Home is where the book is

Efter en lång dag på bokföringskursen sjönk jag ner på tågsätet. Hjärnan brände och skavde mot hjässan, full som den var av alla nya (och för min humanistiskt lagda själ tämligen hemska) begrepp. Debet, kredit, avdragsgill, kontoplan... Och vad fan är källskatt? Livet kändes outsägligt hårt och jag tittade förvirrat ut genom fönstret när tåget satte sig i rörelse.

Halvvägs hem hämtade jag mig såpass att jag mindes att jag ju hade en bok i väskan. Bland alla kurspapper låg Therese Bohmans Den drunknade nerklämd. Jag rotade fram dem och började läsa.

Och aaahhhh. Aaaahhhh!!! Svalka för min brinnande hjärna! Jag behövde inte läsa mer än några stycken förrän allt kändes tusen gånger bättre. Här var plötsligt något jag förstod - det var text istället för sifferspalter, ord med mening istället för obegripliga beräkningar. Lättnaden var så påtaglig att jag faktiskt misstänker att de som satt bredvid mig kunde höra ett fräsande "fsss" när orden bedövade mig och siffersmärtan försvann. Att läsa och begrava sig i romanen var som att hälla ljuvligt kallt vatten över svidande solbränna.
Jag förstod varför jag vanligtvis inte sysslar med siffror - det är i böckerna jag har mitt hem. Går jag någonstans där det inte finns ord att hålla sig i, går jag ofelbart vilse. Jag ska vara bland orden, bland texterna och bland böckerna. Det är hemma för mig och där mår jag bra.

Fighting AIDS, one book at a time

Idag är jag USA-nostalgisk och tittar igenom alla ziljoner bilder jag tog under tiden vi var där i somras. När jag bläddrar mellan New York-bilderna inser jag att jag helt har missat att berätta för er om Housing Works - gud, så dumt! Housing Works är ju fantastiskt! Ett ställe som ingen boknörd bör missa, av flera anledningar. Jag ska genast reparera skadan.

Housing Works är en organisation som arbetar för att bekämpa AIDS och hemlöshet. De har flera butiker runt om på Manhattan där de säljer vintagekläder, något som bland andra Sarah Jessica Parker har synts göra reklam för. Intressantare i det här fallet är dock att de också har en bokhandel/ett antikvariat - ett extremt trevligt ställe där man har chans att göra otroliga fynd för inga pengar alls.

Housing Works Bookstore Café ligger på 126 Crosby Street, bara ett stenkast från excellenta McNally Jackson. I en ganska stor och väldigt välkomnande lokal, säljer man begagnade böcker som folk har skänkt. Här finns alla tänkbara ämnen, tydligt sorterade och märkta. Några finare utgåvor/förstautgåvor säljs för lite högre priser (fast fortfarande väldigt lågt om man jämför, 70-80 dollar för de flesta), men de flesta titlarna säljs till superlåga priser, mellan 5-10 dollar. Och det är inte vilken skrot som helst man hittar där heller, tvärtom. Där finns allt från klassiker till just den där boken du letat efter skitlänge men som har gått ur tryck. Plus en hel del nytt, förmodligen sådant som folk har fått i present men inte velat ha. Det är med andra ord extremt fyndläge! Att 100% av det du betalar dessutom går till välgörande ändamål, gör ju att man knappast kan stå emot.

Jag köpte två böcker när vi var där: Théophile Gautiers My Fantoms och Patrick McGraths Spider (den senare efter tips från Sarah Waters). De kostade 5 resp 7 dollar och är i hur fint skick som helst. Ser mycket fram emot att läsa dem båda!

Det går lätt att fördriva en lååååång stund på Housing Works Bookstore, och skulle man bli hungrig under tiden finns det ett café i lokalen som serverar fika till väldigt snälla priser. Det går fint att ta med sig en hel stapel böcker att kika i under tiden man dricker sitt kaffe. Personalen är hur trevlig som helst och de flesta jobbar där ideellt. Så - fantastiskt ställe, fantastiska fynd och en fantastiskt bra idé på det hela taget. Jag gillar deras slogan: Fighting AIDS, one book at a time.

Läs mer på butikens egna hemsida.

Planer inför Bokmässan i Göteborg

Planerna inför bokmässan börjar äntligen falla på plats. Jag kommer att vara på mässan torsdag och fredag och hoppas naturligtvis hinna med så mycket det bara går under de dagarna.

Torsdagens program innefattar allt från Birgitta Stenberg och Sofi Oksanen till Anna Höglunds vampyr-prat - och så ett par finfina bloggträffar. Vid fyra på eftermiddagen ordnar Enbokcirkelföralla fikaträff på Franks Coffee och senare på kvällen blir det ytterligare en träff där Bokhora står för arrangemanget. Eftersom vi hade så trevligt på vår lilla bloggträff förra året, har jag sjuuuukt höga förväntningar på årets sammankomster... Är övertygad om att de kommer bli hur kul som helst!

Fredagen är fulltecknad med författarframträdanden inne på mässan. Jag vill se Märta Tikkanen, Ebba Witt-Brattström, Erlend Loe, Maria Sveland, Loiuse Boije af Gennäs, Inger Edelfeldt, Jo Nesbö, Erica Jong... Listan kan göras hur lång som helst. Mest ser jag dock fram emot att få se de båda systrarna som gömmer sig bakom pseudonymen Claude Izner: Laurence Lefèvre och Liliane Korb. Jag hoppas-hoppas-hoppas att jag ska kunna få mitt ex av Mordet i Eiffeltornet, första delen om Victor Legris, signerad. Det hade varit ruskigt trevligt.

Så jag hoppas att vi alla ses på mässan! Anmäl er till bokbloggarträffarna om ni inte redan har gjort det och kolla in mässprogrammet. Vi ses i Göteborg!

Hans Koppel överraskar

Det var mycket Hans Koppel förra veckan. Oavsett om pseudonymen var ett pr-trick eller inte (själv hävdar ju Petter Lidbeck att den inte var det), gav avslöjandet om vem som gömde sig bakom det tagna författarnamnet mycket uppmärksamhet. Det skrevs i tidningarna, bloggades och twittrades.

Men boken då, Kungens födelsedag? Den försvann nästan i allt ståhej. Och det är synd, för den visade sig vara en riktig liten pärla. Med Hans Koppels hysteriskt roliga debut Vi i villa i minnet, förberedde jag mig på att fnissa ordentligt även åt Kungens födelsedag, men tji fick jag. Kungens födelsedag är en helt annan sorts bok. Det är underhållande, men Koppel vågar samtidigt vara allvarlig - och det ger omedelbar utdelning.

I Kungens födelsedag hamnar kungen och drottningen (förmodligen inte CG och Silvia, men jag ser dem ändå framför mig när jag läser) mitt i en demonstration mot bilismen i Stockholms innerstad. Livvakten Johan kommer i bråk med demonstranterna, som filmar alltsammans. Ingen skadas i sammanstötningen, men demonstranternas film ligger snart uppe på nätet och en livlig debatt om polisvåld tar fart. Varken livvakten Johan eller Milou och Markus, två av demonstranterna, förstår riktigt vad de har givit sig in i - de ville ju bara göra det som förväntades av dem. Samtidigt har kungen själv storslagna planer. Han ska göra skillnad, göra det oväntade, hitta just den där möjligheten som får folk att se annorlunda på honom. Kanske kunde det där brevet han fått från en av demonstranterna vara något..?

Kungens födelsedag lyckas på sina 180 sidor säga mer om huvudpersonernas liv än vad de flesta andra böcker klarar att göra på sedvanliga 300. Den går rakt på och hittar precis de där detaljerna som gör att man förstår. Det är överraskande, engagerande - och stundtals faktiskt riktigt fint på ett feel good-sätt. Jag brukar inte gilla sådant, men här gjorde det mig ändå lite varm i hjärtat. Jag hoppas att Lidbeck inte dröjer alldeles för länge med att skriva fler böcker för vuxna läsare - jag skulle bli väldigt avundsjuk på kidsen om de var de enda som fick njuta av en så bra författare.

***********************

Tack till Telegram Bokförlag för rec-ex!