2010: It was the best of times..!

Nyår, hörrni! Man bör skåla som det här gulliga paret. Men jag sitter här och dricker kaffe och försöker hålla kvar de sista timmarna är 2010 - ett år jag är högst ovillig att lämna, helt enkelt eftersom det har varit så himla bra för mig. Best.Year.Ever. Möjligen. Jag har i alla fall svårt att komma på något år som slår det.

Och delvis för att 2010 har varit så bra, har jag haft svårt att hitta lästid eller snarare läsro. Det har funnits för mycket annat att pyssla med. Tittar jag i statistiken över lästa böcker syns det tydligt; jag snittar på det extremt låga drygt en bok i veckan. Kära nån. Det tycks som om eder boknörd har haft något slags liv istället. Å andra sidan har ju även det livet haft ganska mycket att göra med böcker - en försvarlig del av sommarens USA-resa tillbringades ju på bokhandlar och sånt... Jag drömmer fortfarande våta drömmar om McNally Jackson i New York.

Med det sagt, har jag ändå haft turen att stöta på ganska många riktigt bra böcker bland de få jag faktiskt hunnit läsa. Några av dem var:

Karl Ove Knausgård - Min kamp I

David Nicholls - En dag

Sofi Oksanen - Utrensning

John Ajvide Lindqvist - Lilla stjärna

Sjukt bra allesammans, på varsitt sätt.

Och så har jag ju haft nöjet att upptäcka några fantastiskt kul nya serier: Kate Carlisles böcker om bokbindaren Brooklyn Wainwright och Deanna Raybourns historiska deckare om Lady Julia Grey. De båda har en hel del gemensamt när man tänker på det; båda kan sorteras in under cosy crime och är himla kul att läsa, perfekta som avkoppling.

Icke att förglömma från bokåret 2010 är heller författarträffarna. Jag är oerhört glad över att ha haft möjlighet att gå på flera uppläsningar som varit något utöver det vanliga. Dels var det naturligtvis den legendariska, fullsmäckade, rockstjärneliknande träffen med Bret Easton Ellis i New York - wow, säger jag bara. Wow.

Och Sarah Waters, också i New York. Inte dumt det heller. Hur kul som helst att få höra henne berätta om The Little Stranger!

Och så var det ju Lovecraft-sightseeingen i Providence... Svettigt i 40-gradig värme, men väldigt roligt att se. Och Cthulhu reste sig som bekant ur havet ett par dagar senare.

Tack och lov händer ju inte allt kul på andra sidan Atlanten; här hemma har jag också varit på ett par superkul uppläsningar.

Först ut var Johan Theorin som visade gamla familjefoton och kartor och berättade öländska spökhistorier på Stadsbiblioteket i Lund i början av mars.

I november släpade jag mig ut i regnet - och tur var väl det, för det hade varit ruskigt tragiskt att missa Karl Ove Knausgårds framträdande (också det på Stadsbiblioteket i Lund). Medan det ångade av publikens blöta kläder, läste Knausgård på sjungande norska ur Min kamp I och fick åtminstone mig att gå hem vansinnigt inspirerad. Litteratur live när den är som bäst!

Jag önskar att jag hade kunnat avsluta uppräkningen med att säga att jag hade roligt på Murakamis framträdande i Oslo, men så blidde det ju tyvärr inte. Men jag tröstar mig med att tokpeppa inför den svenska översättningen av 1Q84. Pepp! Pepp! Detsamma gäller inför utgivningen av Siri Hustvedts The Summer Without Men och Amanda Hellbergs Döden på en blek häst, för att bara nä,na två. 2011 har mycket att leva upp till, men det lovar gott.

Ha ett underbart gott nytt år!

Må ni hitta oceaner av förträffliga böcker och nå ändå upp till månen!

Fantastisk feel bad-roman

Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa.

Känn på det som en inledande mening i en roman... Man kan lugnt konstatera att Richard Yates går ut hårt redan från början i Easter Parade. Det är en inledning som förpliktigar, men som också lockar ungefär som en olycka man inte kan låta bli att titta på. Jag, som är en total sucker för snitsiga förstameningar, föll pladask och tillbringade några timmar mitt i julstöket med att läsa Easter Parade.

Och Easter Parade visade sig vara en alldeles förträffligt bra liten roman. Jag har inte läst Yates långt mer kända Revolutionary Road, men jag inbillar mig att det är lite oförtjänt som Easter Parade hamnat i skuggan av den. Berättelsen om systrarna Grimes uppväxt och liv är tragisk, spännande och gripande. Yates skildrar både systrarna och personerna som rör sig kring dem så väl att man efter en stund tycker sig läsa om gamla bekanta, om vänner. Det som framför allt träffar en är hur han genom små, små detaljer får fram människors mindre smickrande sidor, deras misslyckanden och grusade förhoppningar. Oftast är det inga stora saker det handlar om, utan bara vanlig vardag, men även de händelserna laddas och blir betydelsefulla.

Som sagt - misslyckanden finns det gott om i systrarna Grimes liv och Easter Parade är sannerligen ingen glad bok. Snarare är den väl själva sinnebilden av en feel bad-roman där allting börjar eländigt för att sedan bli ännu värre. Ändå är den inte deprimerande; skulle jag välja ett enda ord för att beskriva den skulle jag snarare säga finstämd. Melankolisk men oerhört välskriven. Man ska inte låta sig skrämmas av det mörka stråket, för då missar man en verkligt fin roman. Läs den kanske inte i mörkaste januari om du känner dig nere, men i mars? Eller ännu hellre nu, medan julgranen ännu lyser?

Guldstjärna till Norstedts som givit pocketutgåvan ett så snyggt omslag!

Missa inte heller Malin Ullgrens recension av Easter Parade i DN - mycket välskriven.

Vampyr + mupp = ?

Vad händer om man korsar en vampyr och en mupp?

Det här, kanske:

Ha, ha!

(Rent tekniskt är väl inte dockorna i Sesame Street muppar - eller är de det? Ett fall för avdelningen för vardagsmysterier.)

Perfekt julläsning

Såhär har det sett ut här hemma en stor del av julhelgen. Jag och hunden med filt, kuddar och bok tryggt nedstoppade i soffhörnet där ingen snö kan nå oss. Det har lästs ur Richard Yates Easter Parade och Kate Carlisles The Lies That Bind, men allra mest tid har tillbringats med finaste julklappen: Kate Mortons The Distant Hours. Tack vare ett synnerligen lyckats samarbete mellan tomten och min sambo, hamnade Mortons bok i ett av mina paket. Att det dessutom råkade vara en übersnygg utgåva gjorde inte saken sämre.

Omslagsbilden passar perfekt till berättelsen. När man slår upp pärmen väntar nästa glada överraskning:

Insidan av pärmen är både fram- och baktill designad för att se ut som en gammal-gammal sagobok. Det är berättelsen om The Mud Man, vilken också förekommer i romanen. Snyggt! Jag gillar detaljerna med det snirkliga mönstret och de små figurerna:

Än så länge har bara läst lite drygt 100 sidor i The Distant Hours (den är ganska massiv, har stora sidor med kompakt text), men redan nu kan jag säga att den känns som en solklar Calliope-favorit. Ett mystiskt slott, där det hänt tragiska saker, en bibliofil/förlagsredaktör som reser dit för att reda ut hur slottets mörka förflutna hänger ihop med hennes egen familjs historia - ja, ni hör ju vartåt det lutar. Det är mycket välskrivet, spännande och fantasirikt, =perfekt julläsning. Kika på den underbara trailern här nedanför; den har verkligen fångat känslan i boken.

En riktigt god, snöig jul!

Julafton! En galet vit sådan också, när Calliope, sambon, katten och hunden sitter insnöade i sitt lilla hem och förundrat tittar ut på allt det vita som yr omkring. Snöovädret gjorde att den planerade resan till släkten fick ställas in, men vad göra? Det blir till att trösta sig med extra lästid istället. Jag har laddat upp med en hel hög böcker och hoppas att de åtminstone räcker någonstans in i mellandagarna. Om bara hunden slutar tugga på julgranen, så ska det nog bli en lugn och stilla läsjul här. Jag tänker mig något avslappnat i stil med det här (och lägg till en ask praliner på armlängds avstånd):

Hoppas att ni allesammans också får en riktigt bra jul med tid att gotta ner er i soffan för att läsa-läsa-läsa... Må tomten bringa er miljoner böcker!

Tag en bok och bygg en gran

Snöstorm? Inte köpt gran ännu? Lugn, det finns alternativa lösningar. I sann "man taget vad man haver"-anda, kommer här tips på bokliga granar att bygga så att du slipper gå ut i kylan.

Mycket chic, med gröntonade blad och allt. Jag hade nog dock valt något annat än ett äpple på toppen - en stjärna, kanske? Och förresten, ÄR det ens ett äpple? Det ser ut som en blandning mellan en tomat och Rudolfs borttappade nos. Nåja, det kan väl modifieras en smula.

Den här varianten är nog nästan att föredra, om inte annat bara för att man kan bygga den utan att förstöra böckerna. Mycket praktiskt, kan jag tänka mig: när jul är slut borstar man bort snön, slår ihop böckerna och packar in dem i hyllan i väntan på nästa december. Käckt. Det enda som saknas är belysning, men det går säkert att ordna.

Tack till Instructables och Real Simple för bilder!

Jobba hos Adlibris

Psst! Du har väl inte missat att Adlibris söker en marknadsförare? Den som har rätt erfarenhet kan från och med idag söka tjänsten som marknadsförare med ansvar för bokhandelns annonsering. Ansökningar tas emot via mail och gås igenom löpande, men som längst fram till 15 januari. Så skynda, skynda som Gunde sade förr i tiden.

Själv tänker jag mest på den eventuella personalrabatten. Får man det? Jag är nästan sugen på att söka tjänsten bara för den händelse att man skulle få det...

Läs hela annonsen och ansök här.

För både stora och små - både hundar och människor

En av de roligare uppgifterna under gårdagens julklappsshopping var att hitta bra klappar åt de minsta släktingarna. Knattarna önskade sig böcker - en strålande ursäkt för att gå bonanza på barnboksavdelningen! Det blev tre böcker totalt, varav den allra bästa var en för mig tidigare okänd titel: Kjelle börjar på hunddagis av Kajsa Gordan och Mia Maria Güettler. En alldeles underbar liten bilderbok, med fantastiska illustrationer.

Det handlar om Kjelle, en beige liten hund som mest av allt gillar att vara hemma och mysa med matte. De har det fint om dagarna, Kjelle och matte. Leker i parken och bakar bullar.

Men en dag ringer telefonen; matte har fått jobb. Kjelle blir genast orolig. Vad ska hända med honom nu? Ska han vara ensam hemma? Lösningen blir en plats på hunddagis. Då blir Kjelle ännu mer orolig. Ska han umgås med okända, stora och potentiellt farliga hundar hela dagarna? Kjelle gråter en skvätt när matte lämnar honom på dagis första dagen. (Och jag tror bestämt att matte också fäller en tår.)

Igenkänningsfaktorn är hög. Både för barn och föräldrar - och för oss som har hund som går på hunddagis. Det sista var nog inte vad Kajsa Gordan hade i åtanke när hon skrev, men det funkar ju bra ändå! Jag och sambon tjuvläser boken innan vi packar in den i julklappspapper, och skrattar gott åt hur Kjelle finner sig tillrätta på dagis. Mia Maria Güettlers illustrationer är helt underbara och fulla av kul detaljer att titta på. Har ni några små som behöver fler julklappar - köp boken om Kjelle! Mysig högläsning och många skratt utlovas.

Boken om Kjelle ges ut av Berghs förlag, som har flaggat för en uppföljare redan nästa år.

Den som gillar illustrationerna kan också titta in på Illustratörcentrum för att se fler av Mia Maria Güettlers fina bilder.

Vill ha - vill ha - vill ha!

Idag ska ni INTE läsa Calliope Books - idag ska ni istället titta på den ultimata konsten för boknördar: Su Blackwells skulpturer som ni kan se om ni klickar här. Ett smakprov:

Wuthering Heights. Som skulptur, gjord av en bok. Jag suckar och dör en smula. Jag vill ha den. Och alla andra. Titta och längta ni också!

Långt utanför min comfort zone hittar jag en av årets bästa böcker

Jag ska villigt erkänna att jag var skeptisk till Sofi Oksanens Utrensning. Trots att den hyllats unisont av både läsare och kritiker tyckte jag att den verkade... tja, hur ska jag säga det?... väldigt tung och grå. En roman om kvinnor som far illa, krig och öststatselände - det kändes inte som min kopp te. Men ve den läsare som inte tar steget utanför sin comfort zone, tänkte jag. Jag lyssnade ju på Oksanen på bokmässan i höstas och det var ju intressant... Sagt och gjort, jag skaffade ett ex av Utrensning och började läsa. Och vilken otrolig tur att jag faktiskt gjorde det! Utrensning visade sig vara en av årets största och mest överraskande läsupplevelser.

Det jag framför allt slås av när jag läste Utrensning är hur oerhört skicklig Oksanen är som författare. Flera gånger under läsningen tänkte jag att hon omöjligen kan vara född 1977; texten var så mogen, så genomtänkt och så full av erfarenhet att den måste vara skriven av någon som är långt mycket äldre. Någon som har skrivit hela sitt liv, som har hunnit öva för att bli så här bra. Men nej, Oksanen är bara 33. Jag vågar inte ens tänka på hur sjukt bra hon kommer vara när hon är 50 om hon fortsätter likadant.

Utrensning handlar som sagt om ämnen jag oftast undviker att läsa om. Men Oksanen lyckas göra det spännande, engagerade och personligt på ett sätt som omedelbart fångar mig. Istället för att vara en bok om krig, förtryck och stora samhällsomvälvningar blir Utrensning en bok om två enormt starka kvinnor och deras liv. Ofta är det hemskt, tungt och fruktansvärt på ett sätt som gör att man ibland blir tvungen att lägga boken ifrån sig. Men Oksanen undviker alltid att gotta sig i det; hon skildrar det oftast sparsamt och återhållet. Det som gör att det ändå skär i själen är att hon är en mästare på detaljer. Hon vet precis vilken liten del av en scen som hon ska visa läsaren för att budskapet ska gå fram. Det är ruggigt - och det är ruggigt snyggt gjort, rent tekniskt.

Så trots mitt tidigare tvivel stämmer jag nu alltså in i hyllningskören. Utrensning är en fantastisk bok och en mer värdig vinnare av Nordiska Rådets Litteraturpris har jag svårt att tänka mig. Numera finns dessutom Utrensning i pocket, så passa på att kliva utanför din comfort zone du också!

Sofi Oksanen på Bokmässan i Göteborg i höstas

Utrensning har även belönats med Runebergspriset och Finlandiapriset.

Läs mer om Utrensning hos SvD, DN och Bokhora. Missa inte heller intervjun med Sofi Oksanen i Sydsvenskan.

Äntligen dags för Mörka strömmar

Det har äntligen blivit min tur i bibliotekskön och jag har fått ett ex av Arnaldur Indridasons Mörka strömmar - yay! Jag är löjligt exalterad. I löööve Indridason! Hans böcker om Erlendur och de andra poliserna i Reykjavik tillhör det lilla fåtal serier som håller samma höga kvalité hela vägen igenom. Nu till soffan med bok, te och ostsmörgåsar...

Konsten att tala med en änkling

Först har jag svårt att komma överens med Doug, huvudpersonen i Jonathan Troppers Konsten att tala med en änkling. När berättelsen börjar har det gått ett år sedan han förlorade sin hustru Hailey i en flygolycka och han har spenderat tiden sedan dess med att metodiskt supa ner sig i hopp om att få dagarna att gå. "Jag hade en fru. Hon hette Hailey. Nu är hon borta. Och jag med." tänker han gång på gång. Om och om igen, medan dagarna flyter förbi.

Även om Doug uppvisar alla tänkbara tecken på sorg, har jag som sagt i förstone lite svårt att tro på honom. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men något i hans person eller hans uppförande får mig att tveka på äktheten i det jag läser. Kanske är det något i hans självmedvetna ton, kanske är det bara jag som inbillar mig. Jag vet inte. Tack och lov går dock irritationen över ganska snart. Dougs enformiga tillvaro skakas om ordentligt när han helt plötsligt dras in i problemen kring Haileys son från ett tidigare äktenskap - och berättelsen tar ordentlig fart. Det är omöjligt att inte dras med i det och till slut känner jag med Doug. Konsten att tala med en änkling blir en smart, underhållande roman om sorg och om att gå vidare, hur konstigt det nu än låter. Det funkar, och det funkar riktigt bra.

En bock i kanten kvarstår dock under hela läsningen och det är alla förargliga, onödiga korrekturfel. Jag tror inte att Tropper undervisar på Manhattan Collage som fliktexten säger och jag tror inte att Doug handlar på PC Penney (kedjan heter JCPenney). Översättningen ekar också på flera ställen av osnygg svengelska; uttrycken är kanske inte grammatiskt fel men inte heller särskilt smidiga. Till exempel - ordet indolent finns förvisso på svenska, men används knappast. Under flera passager i boken, särskilt i dialogerna, hör man hur engelskan skiner igenom, och det är trist. Jag är förvisso otroligt petig när det gäller sådant, men ändå. Det är onödigt. Med det sagt är ändå Konsten att tala med en änkling en bra bok. Mycket amerikansk på ett bra sätt, skriven på det där amerikansk-intellektuella sättet som bara de kan. Jag tror att den passar alldeles utmärkt att ta med som reselektyr för den som planerar att fara bort under jul.

Konsten att tala med en änkling ges ut av nystartade Gilla böcker.

Läs också vad andra tycker: Doras bokprat, Enligt O, En full bokhylla är en rikedom och Enbokcirkelföralla är några av de som har läst Troppers bok.

Vår med Murakami

Jag sitter här och väntar på att få höra den där tunga dunsen i hallen som förkunnar att Svensk Bokhandels Vårboksnummer har slunkit in genom brevinkastet. Än så länge har jag inte, trots ivrigt spejande ut på gården, sett skymten av brevbäraren och med tanke på hur mycket snö det kom inatt, så lär det nog dröja ännu en stund innan han kommer. Jag ska försöka ge mig till tåls.

Redan nu vet jag nog också vilket av vårens alla boksläpp som jag ser mest fram emot: del 1 och 2 av Haruki Murakamis mastodontverk 1Q84. Båda böckerna kommer i mars och jag är så pepp att det nästan är fånigt. Ska bli sjukt kul att läsa! Än så länge har jag inte stött på en enda dålig bok av Murakami, så jag utgår kallt från att 1Q84 också är fantastisk.

Nu ska jag fortsätta lyssna efter brevbäraren. Hoppas han kommer nu-nu-nu. Och att han har orkat bära med sig numret - tänk om jag bara får en avi... *ångest*

1Q84 ges ut av Norstedts. Läs mer om de båda delarna här och här.

Köp den, läs den, älska den!

Det har snart gått en vecka sedan jag läste ut David Nicholls En dag och jag vet inte hur många gånger jag har satt mig ner för att skriva om den här på bloggen. Som ni märker har det ändå inte blivit någon text av det - och det bara för att En dag redan är så tokhyllad överallt. Den som ska göra pocketutgåvan av En dag någon gång i framtiden kommer ha en störtflod av kärleksfulla blurbar att välja mellan.

Själv gillade jag boken otroligt mycket, och just därför vill jag skriva något fantastiskt och originellt om den som gör att ni förstår att ni ska komma över alla "kan den verkligen vara så bra"-tankar som ni kanske har. Ja! säger jag. Den är faktiskt precis så bra som alla säger att den är.

Det händer inte ofta, men i fallet Nicholls måste vi alltså konstatera att hyllningskören har rätt. Jag tror att det handlar om att Nicholls skriver så sympatiskt och träffande om något som många känner igen: känslan av att plötsligt stå någonstans i livet 30+ och förvånat se sig omkring samtidigt som man undrar hur i all världen man hamnade där. Man var ju ung, hipp och helt annorlunda än alla andra, man skulle ju bli något STORT för tusan - och så blev det detta. Det är kanske ok, men vad hände med alla chanserna på vägen? Tog man dem? Vad hände och framför allt, vad skulle kunna ha hänt om man gjort annorlunda?

En dag är snyggt komponerad, välskriven, rolig, sorglig och extremt läsvärd. Eftersom jag fortfarande inte har kommit på något mer originellt än så att säga, hoppas jag att ni nöjer er med det. Den är bra. Läs den. Gör det innan filmatiseringen kommer nästa år, för jag tror som vanligt att boken är bättre.

Och ge den för allt i världen i julklapp till närmaste 30-45åring. De kommer gilla den! Möjligen kommer de också fatta avgörande beslut om sina liv efter att de läst klart. Det är en sådan bok.

Läs mer om En dag hos Enbokcirkelföralla, Hyllan och Bokhora.

Tack till Printz Publishing för läsex!

Tintin möter Lovecraft

Vad händer när Tintin träffar Lovecraft?

Konstnären Murray Groat har gjort en serie fiktiva omslag, som får mig att önska att han snarast tog itu med att teckna innehållet också. Jag menar, vem skulle inte vilja läsa Tintin in Innsmouth?

Underbara omslag, verkligen underbara! Jag ser de mest fantastiska historier framför mig. Såhär mitt i snöstormen passar också Tintin at the Mountains of Madness extra bra:

Än så länge har Murray Groath mig veterligen bara gjort fyra Tintin/Lovecraft-möten, men jag hoppas verkligen att fler kommer. Superkul idé!

Ex libris-dilemma

Inlägg nr 600 och jag har stött på ett knepigt problem. I somras köpte jag en förpackning ex libris-dekaler som jag tänkte att jag skulle sätta i några av mina böcker. Eftersom det skulle ruinera mig om jag skulle sätta ex libris i alla böcker jag äger, föreställde jag mig att jag skulle satsa på att märka de som jag tyckte bäst om, som jag var gladast över att äga.

Men när står jag här nu, långt om länge redo att påbörja projekt märkning - kan jag inte förmå mig att sätta in en enda ex libris. De ska ju klistras in! Klistra! Kladdiga saker i mina finaste böcker = min inre bibliofil protesterar högljutt. Tänk om något... tar skada? Ve och fasa.

Jag måste nog fundera ett varv till på det här. Under tiden får jag nöja mig med att titta på ex librisarna (eller vad de nu kan tänkas heta i bestämd form), som trots sina klistriga baksidor är väldigt fina. Lite bok-vintage, sådär. Framför allt gillar jag den här bilden:

"We read to know we're not alone", ett citat av CS Lewis. Så sant.

Kära tomten!

Idag är det precis en månad kvar till julafton. Istället för att få panik över allt som ska göras innan dess, tänkte jag ta tillfället i akt att lite diskret påminna tomten om vad jag önskar mig i julklapp. Ingen hint är ju för tydlig när det gäller julklappsböcker, eller hur?

Inte så få av önskelistans böcker är såna som hamnade där redan i somras. Att gå runt i de amerikanska bokhandlarna under vår resa var lika delar trevligt och hemskt. Några av titlarna som jag såg där och fortfarande vill ha är de här:

Victor D LaValle - Big Machine

Sarah Hall - The Electric Michelangelo och Stephen Wilkes - Ellis Island: en roman som låter superspännande och en alldeles underbar fotobok som visar hur det såg ut på Ellis Island innan de började renovera och fixa i ordning de gamla husen. Härligt spooky och övergivet.

Graham Robb - The Parisians

Dessutom har det kommit en väldans massa nya, skojiga delar i serierna jag läser.

Kate Carlisle har till exempel kommit med del nr fyra i The Bibliophile Mysteries. Den heter The Lies That Bind. Deanna Raybourn har också gjort klart del fyra av sin serie om Lady Julia Grey: The Dark Road To Darjeeling. Stark vill ha-faktor här.

Och så det som är nytt och roligt i största allmänhet och som jag inte alls är avundsjuk på er som redan har hunnit läsa (har ju sett en och annan recension här på bloggarna):

Louise Welsh - Naming the Bones

Kate Morton - The Distant Hours

Susan Hill - The Small Hand

Ack, ack, ack. Jag antar att det är bäst att jag inte gör listan längre. Tomten ska ju inte bryta ryggen när han ska bära hit alla paket... Så. Önskelistan insänd. (Jag utgår naturligtvis från att tomten läser Calliope Books. Det borde han göra.) Nu återstår det bara att försöka vara snäll och samla god karma.

Sara eller Sigrid?

Augustprisutdelning ikväll - vad tror vi?

Åtminstone kan vi ju gissa att det i praktiken är en kamp mellan Sara Stridsberg och Sigrid Combüchen. Combüchen är favoriten tydligen, åtminstone om man ska tro artikeln i Sydsvenskan där bland andra Adlibris säger att de redan har köpt på sig ett lager av Spill.

I samma artikel kan man också läsa att det bara hänt en enda futtig gång att priset i den skönlitterära klassen har gått till en bok från ett förlag som inte tillhör antingen Bonnier- eller Norstedtskoncernen. Kvällen ikväll torde inte heller bättra på det, eftersom Stridsberg är utgiven på Albert Bonniers och Combüchen på Norstedts. Gråt ett grand för så trista fakta, för att tala med Harriet Löwenhjelm.

Hur som helst: jag tror att Sara Stridsberg vinner. Återstår att se om jag eller Adlibris har rätt. Galan börjar 17.30.

UPPDATERING: Jag trodde fel och Adlibris trodde rätt :) Grattis Sigrid Combüchen! Och Norstedts, får man tillägga. Vilket år för förlaget, först knep de Nobel och sedan August också... Bra jobbat!

Grattis även till ungdomsklassens vinnare Jenny Jägerfelt (som glädjande nog tillhör den lilla skaran som ges ut av ett mindre förlag: Gilla böcker) och fackboksklassens Yvonne Hirdman.

Klassisk spökhistorie-bagatell

Kate Mosses The Winter Ghosts är boken som fick följa med mig i packningen runt hela USA i somras. Den införskaffades som flygläsning redan hemma i Sverige och packades sedan ner i väskan varje gång vi reste vidare, men kom ändå hem oläst. Och tur var kanske det, för jag tror inte att berättelsen om Freddie Watsons kusliga upplevelser i ett snötäckt Pyrenéerna hade passat så bra att läsa i stekande amerikansk sol. Här hemma däremot, i det tilltagande höstrusket där plusgraderna försvinner lika snabbt som obevakade chokladbitar på vårt soffbord, där matchade den omgivningarna utmärkt.

Till skillnad från Kate Mosses andra böcker (Sepulchre och Labyrinth), är The Winter Ghosts behändigt kort. Det är glest mellan raderna, och förstår jag efterordet rätt, är den en bearbetning av kortromanen The Cave som Mosse skrev för vuxna med lässvårigheter. Även om den nu är utökad och bearbetad, tycker jag att lättläst-stämpeln fortfarande sitter kvar i vissa avseenden. Freddie hade till exempel behövt lite mer utrymme för att fungerar 100% som trovärdig, intressant huvudperson och en del andra bitar hade också gärna fått byggas ut. Som det är nu, är The Winter Ghosts trevlig förströelse, men inte mer än så. En klassisk spökhistorie-bagatell, om nu den genren finns.

********************************'

Kika in på Kate Mosses hemsida för att läsa mer om The Winter Ghosts och hennes andra böcker.

Boktoka gillade den, Bookbath valde den mest för att omslaget var så fint och Flygarens bokblogg var lite skeptisk medan Bookgazing var ambitiös och skrev längst om den.

Stora stygga varulven

Gary Oldman, en varulv, en medeltida by, musik av Karin Dreijer Andersson - det finns en del som talar för att jag kommer att gilla Catherine Hardwickes nya film Red Riding Hood. Som hörs av titeln utgår den från sagan om Rödluvan, men lägger dessutom till en varulvstwist. Believe the legend. Beware the wolf, väser de i trailern.

Och trailern, ja. När jag först ser den tror jag att jag av misstag har klickat på fel film och fått upp Twilight istället. Scenen där de båda huvudrollsinnehavarna möts i ett romantiskt (och naturligtvis hopplöst & förbjudet) ögonblick under ett träd fullkomligen skriker Edward & Bella. Hardwicke själv har sagt i intervjuer att Red Riding Hood - varulvstemat till trots - inte alls är lik Twilight. Hm. I beg to differ.

Så ett nja är väl intrycket av filmen så här långt. Naturligtvis kommer jag se den i alla fall (jag menar - Gary Oldman! Varulvar!), men superpeppen utebli än så länge. Mest ser jag nog fram emot att höra vad Karin Dreijer Andersson hittar på med musiken; hon är alltid bra. Dessutom ska hon tydligen synas i filmen och spela i några scener. Spännande!

Red Riding Hood har premiär i mars nästa år. Kika på trailern så länge:

Andra lovebombar också Knausgård

Alla gillar vi Knausgård på olika sätt: norska upplagan av tidningen Elle har utsett honom till Norges sexigaste man. Rätta mig om jag har fel här, men det är väl inte så ofta författare hamnar på sådana listor? Eller? Det brukar väl mest vara musiker, skådespelare och sportkillar som får vara med. Kanske diskvalificerar man sig på något sätt om man håller på med litteratur? Tycker folk i allmänhet rentav att böcker är osexigt?

Jag minns en kille som förvånat tittade på en av mina kollegor på bokhandeln: "Men du kan ju inte jobba som bibliotekarie här - du är ju snygg!" utbrast han. Hm.

Knausgård har i alla fall bestämt sig för att man kan vara både snygg och litterär - läs hans kommentar till utmärkelsen hos DN.

Calliope lovebombar försvarslös norrman

Jag har läst ut Karl Ove Knausgårds Min kamp I och jag tänker nu göra mig skyldig till precis en sådan där oreflekterande, okritisk lovebombing som vi bloggare på sista tiden har fått så mycket kritik för att vi gör. Here it goes: Jag älskar boken. Älskar. Den har hållit mig vaken om kvällarna och gjort mig fullständigt beroende. Jag vill läsa mer, nu, omedelbart. Jag kan förstå att alla inte gillar den lika mycket, det finns säkert saker som man skulle kunna hänga upp sig på. Men jag tyckte att den var - i brist på bättre ord - tokbra.

Och utlämnandet av familjen då? Alla skandalavslöjanden som det har pratats så mycket om? Efter att ha läst boken måste jag faktiskt säga att hela den debatten känns ganska irrelevant. Det är som att läsa vilken roman som helst. För min del spelar det ingen roll om de här människorna finns på riktigt och jag tycker inte heller att Knausgård är så obarmhärtig i beskrivningen av dem som vissa kritiker har velat få det att framstå som. Den han går hårdast åt är i alla lägen sig själv, och det kan man ju knappast säga något om. När det gäller porträttet av pappan uppfattar jag ändå Knausgårds skildring av honom som ömsint på något sätt. Skriven med kärlek. Ärlig och lite sorgsen över att det blev som det blev, men inte elak eller över gränsen. I mina ögon handlar berättelsen om en son som hela tiden vill nå fram till sin far, en son som försöker tills han blir blå i ansiktet, men som ändå inte lyckas. Det är tragiskt och oerhört vackert skrivet.

En annan sak som jag älskar (japp, jag sade ju lovebombing. Kom inte och säg att jag inte varnade er.) är skildringen av hur det är att växa upp ute på landet/i en mindre stad. Misslyckade fester med folk man kanske egentligen inte alls gillar. Att det finns en enda buss att ta på kvällen och om man missar den är det kört. Att det är alldeles mörkt och iskallt och att det glittrar i snön. Att det är tyst och tomt och rymden ovanför är stor. Knausgård fångar både miljön och känslan perfekt.

Så vad nu? Vad ska jag fylla mina lässtunder med nu? Allt annat känns tämligen blekt i jämförelse. Om inte något väldigt oförutsett inträffar, så kommer det att vara Min kamp som hamnar överst på favoritlistan över lästa böcker 2010. Kanske får jag helt enkelt ta en tur till biblioteket och se om de har de norska utgåvorna inne? Jag är desperat.

******************************

Den som vill läsa något mer intelligenta och reflekterande inlägg om Min kamp kan med fördel besöka Boktoka, Bokbabbel eller Bokhora.

Den svenska översättningen ges ut av Norstedts.

En kväll för fängslade författare

Ikväll kan de som befinner sig i Malmö vara med och uppmärksamma Fängslade författares dag. På Victoriateatern på Södra Förstadsgatan har man från kl 19.00 möjlighet att lyssna på bland andra Andrzej Tichy, Lukas Moodysson, Ida Börjel, Karl Ove Knausgård, René Vazquez Diaz, Josefine Adolfsson och Linda Boström Knausgård. De läser texter av författare som sitter eller har suttit fängslade för det de har skrivit. Dessutom blir det samtal med författare på scen och uppläsning av Dawit Isaaks texter.

Entrén kostar 120 kr och intäkterna går till Kommittén för fängslade författare. Gå dit, vetja!

The Kama Sutra of Reading

Det är fredag idag, så vad kan passa bättre än lite gammal hederlig kama sutra? Men det här är inte vilket jox som helst; det är nämligen anpassat för bibliofiler. Calliope presenterar illustratören Seymour Chwasts The Kama Sutra of Reading:

Är den inte underbar, så säg? Något att testa inför helgen, tycker jag.

Illustrationen har synts lite varstans på nätet, bland annat här (där ni kan kika om bilden här hos mig är för liten), men är från början hämtad ur Chwasts bok Design Humor: The Art of Graphic Wit.

Neil Gaiman 50 år idag

Ibland upptäcker man att någon annan redan har gjort hela jobbet - och dessutom gjort det väldigt väl. I sådana lägen gör man bäst i att kliva tillbaka, så härmed struntar jag i att skriva om Neil Gaiman som fyller 50 år idag. Jag skickar er istället vidare till finfina SF-bokhandeln i Malmö som dagen till ära har fyllt hela bloggen med Gaimans liv & verk. En strålande sammanfattning, så missa den inte!

Ett stort grattis på födelsedagen, herr Gaiman! Må du leva länge och ha ett fortsatt gott förhållande till bokgudarna.

******

Kika in hemma hos Neil på nätet eller följ honom på Twitter (där han just rapporteras ha fått en födelsedagskyss av flickvännen Amanda Palmer - viktiga saker att få veta)

Bokmässa i Köpenhamn

Till helgen är det dags för Bogforum 2010, den danska motsvarigheten till bokmässan i Göteborg. 12-14 november fylls Forum i Köpenhamn av författare, förlag och läsare. Mässan är mindre än den i Göteborg, men brukar vara mycket trevlig.

Bland författarna som besöker Bogforum i år hittar vi bland andra de här:

A S Byatt

Tracy Chevalier

Erlend Loe

Trude Marstein

David Nicholls

Marilynne Robinson

Günter Wallraff

Fay Weldon

Lene Kaaberböl

Carsten Jensen

Sverige gör också en insats och skickar:

Lars Kepler

Maria Ernestam

Mari Jungstedt

Roslund & Hellström

Här hittar du en lista över alla deltagande författare. Inträdet kostar 100 danska kronor per dag - eller om man vill slå på stort kan man köpa ett kort som gäller för alla dagarna för 200 kr.

Som vanligt när jag tittar på deltagarlistan, slås jag av hur futtigt få danska författare jag känner till. Tror att jag skulle kunna räkna upp... 5 nu levande och aktiva? 10 om jag ansträngde mig?Det är trist att tänka på att den litterära barriären mellan länderna är så hög och så fast. Danmark ligger inte ens en timmes väg härifrån, men ändå översätts nästan inga böcker alls. Och köpa dem på originalspråk är jag inte så jättesugen på, inte för att jag inte skulle klara av språket utan för att danska böcker generellt sett är dyra. Borde jag gå till bibliotekets danska hylla, kanske? Men den är ju så liten... Trist! Jag är säker på att det skrivs mycket roligt på andra sidan vattnet.

Har någon av er tips på riktigt bra danska författare? Översatta eller inte...

Ett hemskt - och bra - slut: Mockingjay

OBS SPOILERVARNING!

Vill du inte veta vad som händer i Suzanne Collins Mockingjay? Då ska du hoppa över det här inlägget. Eller har du kanske helt missat serien? Då MÅSTE du plocka upp The Hunger Games och läsa från början. Det här är en sjukt bra serie som passar både ung och gammal. Vansinnigt spännande action i en unik miljö där något som närmast liknar medeltid blandas med sci-fi.

Jag vet inte om det beror på det tilltagande höstmörkret eller på bokens handling - men när jag lägger ifrån mig Suzanne Collins Mockingjay, tredje delen i serien om Hungerspelen, så känner jag mig deppig. Nedstämd. Det är förvisso inte en helt obekant känsla när jag har läst ut sista delen i en serie jag gillat, men den här gången har upplevelsen mycket lite att göra med att jag måste lämna berättelsen. Snarare har det att göra med den stämning som genomströmmar hela boken. Ett slags total utmattning, som har sin upprinnelse i sorg.

När Mockingjay börjar står rebellerna inför den stora slutstriden. Katniss Everdeen är både fysiskt och mentalt skadad efter de tidigare Hungerspelen och har svårt för att anpassa sig till livet i distrikt 13. Peeta är fånge hos president Snow och Gale kanaliserar sin aggression genom att hjälpa rebellernas armé planera nya, intelligenta vapen och strategier.

Bilden Suzanne Collins målar upp är svart och tung och vältrar sig med full kraft över läsaren. Jag hade förväntat mig mer action i stil med det som finns i seriens föregående två delar, men överraskas istället av den totala utmattning och den sorg som drabbat Katniss. Det är mycket skickligt skildrat av Collins - man känner verkligen med Katniss och förstår hur hon har det - men oj, så tungt det stundtals blir. När det dessutom kombineras med ett likaledes sorgset slut efter en strid fylld av förluster (var det verkligen nödvändigt att ha ihjäl Finnick?), ja då blir det nästan för mycket. För svart, för tungt, för ensamt.

Samtidigt är det ett väldigt bra slut. Istället för att skriva ihop en slutstrid som bara är pang-pang och superspännande, gör Suzanne Collins något som blir mycket mer realistiskt. Vill hon visa vad krig är och vad det gör med människor, så har hon lyckats. Det är oerhört välskrivet och genomtänkt, fantastiskt väl skildrat och trovärdigt. Det är fortfarande spännande, men på ett annat sätt än i de tidigare böckerna. Mockingjay är fullständigt obarmhärtig, och man lider med karaktärerna.

Så var den bra då? Ja, det var den. Den var en värdig avslutning på serien. Jag gillar att Collins vågar vara mörk och sorgsen och att hon låter karaktärerna bli riktiga människor istället för enbart onda/goda. Alldeles för många som skriver för ungdomar väjer undan i liknande situationer och skriver något ljust, enkelt och glatt istället för att verkligen våga utforska det jobbiga eller komplicerade. Genom att göra såhär tror jag förvisso att Suzanne Collins kommer göra en del av sina fans besvikna/förvirrade, men jag tror samtidigt att hon kommer vinna respekt hos de som förstår vad hon är ute efter.

Jag har skrivit tidigare om obarmhärtiga författare och jag står kvar vid min dåvarande åsikt. En författare som vågar göra sina karaktärer illa är ofta en bättre författare. Det är hemskt men sant. Jag är fortfarande lite chockad av att Mockingjay var så mycket mörkare än de tidigare delarna, men jag gillar den. Nu ser jag (om än med viss bävan) fram emot filmatiseringen som kommer 2012. Är mycket spänd på att se hur Panem kommer att se ut på bioduken!

************

Boktoka gillar Mockingjay, Johanna K på Bokhora också. Bokbabbel var en smula tveksam.

Karl Ove Knausgård besegrar vädrets makter

Genomvåt och iskall efter att ha gått i regnet mumlade jag bittert "han får fan vara bra för att det här ska vara värt besväret", när jag steg in i Stadsbibliotekets upplysta entré igår kväll. Jag hade trotsat stormvindarna för att lyssna på Karl Ove Knausgård, och hade hunnit bli kraftigt anti allt när jag väl kom fram. Stackars Knausgård hade alltså inget bra utgångsläge.

Men oj, vad han var värd besväret! Oj. Han hade inte pratat i många minuter förrän jag hade glömt både stormvindar och klibbande våta kläder. På klingande norska berättade han om den oerhört starka känsla som får honom att skriva vidare och som ständigt drar honom tillbaka till litteraturen, oavsett vad som inträffar i hans liv i övrigt. Om hur det är att försöka vara författare samtiigt som man ska uppfostra tre små barn. Om hur publiceringen av Min kamp har gjort att främmande människor helt plötsligt kommer fram till honom på stan och frågar de mest personliga ting. Om hur han hamnade i Sverige. Om hur världen runt omkring försvinner när han skriver.

På samma klingande norska och med en oerhörd inlevelse som verkligen väckte de bästa egenskaperna i texten, läste Knausgård också några passager ur Min kamp I. En av bibliotekarierna som höll i arrangemanget föreslog hänförd att han skulle läsa in hela serien som ljudbok - och jag håller med. Det var fantastiskt bra läst! Det var bästa sortens högläsning; en sådan där författaren fullständigt smälter ihop med sin text och lyfter den högt, högt.

Och allt detta en vanlig kväll i november. Jag är hemskt glad att jag trotsade regnet och gick dit.

***************

Läs vad andra tycker om Min kamp: Boktoka väntar på nästa del, Bokbabbel frågar sig hur Norstedts har tänkt sig att lösa utformningen av resten av serien och Bokhoras Johanna L ligger före de flesta eftersom hon har läst alltsammans på originalspråk.

Den fina bilden kommer från DN:s recension av del I.

Tidig morgon i poetens lägenhet

Tisdag morgon 06.29. Jag drömmer att jag befinner mig i en trång, dunkelt upplyst hall i en lägenhet som luktar svagt av rök. Väggarna är målade i grönt och hatthyllan bredvid dörren är gjord av teak.

Jag har kommit dit för att hälsa på hos mannen som bor i lägenheten, den kände poeten Bruno K Öijer. När jag tänker på honom uppenbarar han sig i öppningen in mot ett av rummen. Han är lång och gänglig, klädd i skrynkliga kläder som hänger löst på kroppen som bara tycks bestå av ben. Med långsam, släpig röst förklarar Bruno att han har bjudit in mig för att han tycker att jag skriver bra.

Jag tycker att det låter osannolikt och precis ifrågasätta det när hans sambo dyker upp. Det är Birgitta Lillpers. Med sig har hon en ung mörkhårig studentska som arbetar hos paret. Främst går hennes dagar åt till att skriva rent Brunos manus, berättar hon med stolthet i rösten. Studentskan hänger av sig kappan på klädhängaren och tränger sig förbi mig, in i lägenheten.

Birgitta Lillpers tittar forskande på mig som om jag inte hör hemma där och jag rodnar.

Bruno harklar sig. Lågt, hest. När han talar låter det likadant som när han gör sina poesiuppläsningar. Ehm, säger han. Ehm.

Exakt vad de där harklingarna betydde fick jag aldrig veta. Jag vaknade och tittade förvirrat på klockan. 06.29. Det var mörkt i rummet och jag somnade om.

När jag klockan ringde en halvtimma senare, förundrades jag. Bruno? Jag? Sambo med Lillpers?Va? Jag förstår ingenting, men det var en ganska fin dröm ändå. Om inte annat bara av den enkla anledningen att den hade lyckats få samma dröjande känsla som en dikt av Bruno himself.

Curlingkatt?

Ikväll sänder SVT2 en ett program som låter så skumt att jag bara måste se det: kortfilmen Det brukar gå bra. I tablån presenteras den som "en kortfilm om en curlingmatte och hennes katt". Manus är skrivet av författaren Beate Grimsrud och filmens handling är såvitt jag kan utläsa självbiografisk.

Katter och författare brukar ju ofta trivas tillsammans och i Grimsruds fall verkar det ha gått extremt bra. Såpass bra att kissen tycks ha visat på nya dimensioner i tillvaron: "Hon skaffar katt och plötsligt väcks känslor som hon inte trodde fanns" säger Grimsrud. Och sedan: "Det handlar om en katt som öppnar dörren till existentiella frågor".

Ja, vad kan man väl mer begära av ett tv-program? Jag bänkar mig kl 20.00, naturligtvis med min egen, totalt söndercurlade katt i famnen.

********************

Passa också på att läsa mer om Grimsruds senaste roman, En dåre fri.

UPPDATERING:

Den som har skrivit tv-tablån verkar ha sett ett annat program än jag. Jag tittade på Grimsruds berättelse - och visst, där finns en katt - men mest handlar det om annat. Och curlingmatte? Ja, om det avser att man ger katten andra saker än den behöver. Ett hus istället för uppmärksamhet till exempel. Nej, det här programmet var inget för mig.

En dag - idag!

Idag är det releasefest för den svenska översättningen av brittiske David Nicholls tokhyllade roman En dag. Nystartade förlaget Printz Publishing ger ut den och jag är bara lite bitter över att jag inte hade möjlighet att tacka ja till inbjudan att komma till Stockholm och fira boksläppet med dem. Känns inte alls surt att sitta fast i Skåneland, nej nej... För att trösta mig ska jag åtminstone se på Babel ikväll, eftersom de ska ha en intervju med Nicholls.

Intervjun i Babel är bara en av många - Nicholls bok har fått galet mycket uppmärksamhet. I svensk media har den bland annat synts i City och i SVD under senaste veckan. Och film ska det naturligtvis bli. Den släpps nästa år och kommer att ha Anne Hathaway och Jim Sturgess i huvudrollerna.

Läs var Helena på Bokhora tyckte om den engelska utgåvan av boken och ta en titt på David Nicholls hemsida.