Gangsterbrudar

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig av Karolina Ramqvists Flickvännen, men jag tror att det låg i linje med en mer traditionell roman med mer action och lägre motstånd. Lite som att slå sig ner i tv-soffan för att se en amerikansk gangsterrulle och istället upptäcka att det de visar är en europeisk dokumentär. Hur som helst - jag blev ganska överraskad, men på ett positivt sätt. Där jag förväntade mig en någorlunda förutsägbar roman hittade jag något som snarast är att beskriva som ett klaustrofobiskt kammarspel med komplexa psykologiska porträtt.

Flickvännen utspelar sig under några nervmördande dygn då Karin går hemma och väntar på att hennes pojkvän John ska komma tillbaka. Han gav sig av med ett kort "vi ses snart", utan vidare förklaringar. Ett jobb väntar och ju mindre hon vet desto bättre. Hon fördriver tiden med småsysslor; går ut med hunden, städar, badar. Hela tiden med mobilen i handen ifall han skulle höra av sig. Hon pratar med de andra flickvännerna, de som är tillsammans med de andra killarna i Johns gäng. Har de hört något? Nej. De träffas för middag, men ingen kan njuta av maten. Samtalet flyter trögt. Alltid vara på sin vakt. Aldrig släppa någon för nära.

Ramqvist har skickligt stängt in sin huvudperson och man blir nästan rastlös bara av att läsa om henne. Kärleken till John har fått Karin att lämna det mesta av sitt gamla liv bakom sig - hon varken jobbar eller studerar, har ytterst liten kontakt med familjen och har inga vänner utanför Johns gäng. Ändå är det värt det, tycker hon. Ekonomisk frihet, möjlighet att göra det andra bara drömmer om. Inget tråkigt svenneliv. Det är så här hon alltid har velat ha det, säger hon.

Det är omöjligt att inte bli provocerad av Karins resonemang - hon är ytlig, ansvarslös, viljelös, totalt utan ambition, besvärande fri från empati och ibland rentav dum. Att andra skadas (att Johns metoder för att få jobbet gjort ofta betyder att grovt våld används vet hon, men väljer helt sonika att inte tänka på) eller att någon annan så helt dikterar villkoren för hennes tillvaro; det är helt ok för henne. Det som skrämmer när man läser om henne är just det - hon har alla obehagliga fakta på bordet men väljer ändå helt tväremot vad en sund människa skulle göra. Det ligger något djupt obehagligt i det.

Ramqvist skildrar allt som händer inuti Karin under dygnen John är borta på ett oerhört övertygande sätt. Hon ursäktar inte, hon förklarar inte. Bara visar. Samtidigt anar man (eller kanske bara hoppas man) att Karin någonstans långt inne inte är så ok med sin tillvaro som det verkar. Kanske tar hon någon gång steget och lämnar John. Men vad händer då? Flickvännen är en otippat stark roman. Man blir ganska deprimerad av att läsa den, men det är det värt.