03 mars, 2009

Donna Tartt reunion

Omläsning av favoritböcker efter många långa år är som att återse vänner som man förlorat kontakten med; fyllt av förväntningar och läskigt på samma gång. Kommer vi fortfarande att tycka om varandra?

När jag senast läste Donna Tartts Den hemliga historien var det 1995 och jag satt på tåget till Lund där jag skulle hälsa på några bekanta som hade börjat läsa vid universitetet. Själv gick jag sista året på gymnasiet, humanistisk gren, och borde egentligen använda restiden till att plugga latin eller grekiska eller spanska eller franska eller vilket som helst av alla de språk som ingick i kursplanen. Men kurslitteraturen fick ligga kvar oöppnad i väskan medan jag hypnotiserad vände blad efter blad i min Tartt-pocket. Jag var exalterad; berättelsen om Richard Papen och de andra på colleget i Vermont var något helt nytt. Och identifikationsfaktorn var naturligtvis hög. Var det det var att läsa på universitet? Oj oj oj, tänkte jag och förbannade mitt födelsedatum som gjorde att jag var tvungen att vänta ett helt år till innan jag också fick börja. Väl kommen fram till Lund stärktes jag i min övertygelse; sååå coolt, tänkte jag. Så helt annorlunda! Vilka människor! Jag läste vidare i Den hemliga historien och längtade.

Nu, 14 år senare, får jag en plötslig impuls att plocka fram Tartt ur hyllan medan jag väntar på att min Amazonbeställning ska komma. Tittar på den, vrider och vänder. Hm. Läser lite. Läser lite till. Och så är jag fast igen. Men den här gången ser jag alltsammans från andra hållet. Med egna, för länge sedan avslutade studier bakom mig och tjugoårsåldern med råge passerad, blir perspektivet ett annat än förra gången. Berättelsen blir inte sämre, men annorlunda. Det första jag tänker på är hur unga och naiva Richard och de andra är. Hur härligt tonårspretto är inte deras diskussioner och idéer? Jag ler lite när jag hör ekon av hur man själv lät. Nostalgi!

Lägger också märke till andra saker som jag inte alls kan minnas att jag tänkte på förra gången. Passagen där Richard håller på att bokstavligen talat frysa ihjäl under vintern eftersom han inte har något ordentligt ställe att bo på tycker jag till exempel mycket om. Den kommer jag inte ens ihåg att jag läst förut. Den påminner mig om en vän som reste till Grekland på semester men till slut tvingades bo i en grotta ute i bushen eftersom hans pengar tog slut några veckor innan hemresan var bokad. True story. Han var mycket smal när han kom tillbaka.
Jag funderar också på varför Richard, Henry och de andra alls umgås med Bunny. Tartt lägger ned så stor möda på att göra honom frånstötande och osympatisk att det snarast är ett mirakel att de inte har ihjäl honom tidigare.

Men vissa saker är sig lika. Förra gången var jag frustrerad över att inte få läsa mer om själva backanalen, om hur det egentligen går till när de har ihjäl den förste mannen. Det är historiens utgångspunkt, där allt startar, men ändå berättas den bara snabbt och i andra hand. Det vi läser är förvisso Richards berättelse och han var inte med där i skogen, men det skulle gå lätt att lösa genom att låta Henry eller någon av de andra lägga ut texten lite längre. Samma sak återkommer ju även när de har ihjäl Bunny; det är också väldigt hastigt överstökat. Missförstå mig inte här - jag är inte ute efter mer blod & våld & äckel - men det är underligt att hasta förbi det som är hela bokens centrum.

Med det sagt, måste jag ändå säga att Den hemliga historien fortfarande håller. Vår reunion gick fint; vi gillar fortfarande varandra väldigt mycket. Lite äldre är vi, kanske inte riktigt lika lätta att imponera på, men ändå. Tartt kommer ha kvar sin plats i favorithyllan.

5 kommentarer:

Kajsa sa...

Jag tycker iofs inte att det är helt psykologiskt trovärdigt att de har ihjäl folk överhuvudtaget... fast det var ett misstag första gången va? (minns inte riktigt)

Bokmania sa...

Också en av mina stora favoriter, har läst den två-tre gånger.

Har du läst Den lille vännen? Den är också dunderbra.

Arina sa...

Jag läste den också på ett tåg, på väg till Fagersta och dåvarande pojkvännen, nuvarande sambon. Det var något magiskt med de där timmarna på tåget i sällskap med en fantastisk bok. Jag struntade i den psykologiska trovärdigheten, det var stämningen och miljön som var det stora.

ellen! sa...

jag läste den för första gången i julas, på en buss, inte tåg och jag studerar på universitet som bäst, så det kändes både totalt främmande (vi på ÅA är nog lite bondlurkiga jämfört med vermontarna) och samtidigt nästan lite pinsamt, just dom där pretto-diskussionerna, känner ju igen en del...

men läsupplevelsen var fantastisk, trevligare bussresa har jag knappast haft.

Calliope sa...

Njä, jag har ju faktiskt aldrig kommit mig för att läsa Den lille vännen, trots att den står här hemma i hyllan sedan en halv evighet. Jag blev lite avtänd när jag hörde en massa negativt om den, alla jag pratade med sade att den inte alls var bra, och så blev den stående oläst. Dumt kanske?