16 mars, 2009

Minns de fina stunderna

Hrmpf. Jag är lite besviken på systrarna bakom pseudonymen Claude Izner. De har förstört min kvalitetstid med Victor! Sådant ska inte få ske ostraffat. Jag funderar på lämplig hämnd i linje med mailbombning eller kanske ruttna grönsaker i brevinkastet.

För när jag vände sista sidan i The Marais Assassin, del fyra i serien om mysterielösande bokhandlaren Victor Legris, kände jag mig inte som brukligt är ledsen över att den var slut. Snarare kändes det rätt skönt. De dryga trehundra sidorna hade mest varit förvirrande och tröglästa.

Det var inte heller svårt att peka ut orsaken till varför det blev så trögt att läsa den här gången. Plotten börjar i sedvanlig stil - de har inbrott i bokhandeln och en mystisk bägare som Kenji har försvinner - allt är ok ända tills de ger sig ut på stan och börjar prata med folk för att lösa mysteriet. Här har systrarna Izner gått bonanza i att skapa putslustiga gestalter. Ingen är normal. Tvärtom ska alla vara färgstarka (om man vill säga det snällt) eller hysteriskt jobbiga (om man vill vara ärlig). Det hela är lika överdrivet och störande som om man skulle se på en film där alla envisades med att skrika hela tiden. Tok-faktorn gör också att det stundtals blir svårt att hänga med. Det är mycket repliker hit och dit som går mig helt förbi eftersom de blir så spexiga att jag inte förstår vad de betyder. Det är också svårt att hänga med på vilka alla är och vad de har för relationer till varandra. Och dessutom - när gåtan till sist får sin lösning känns den inte så värst imponerande. Serien har även i sina tidigare delar haft lite problem till och från med trovärdigheten i deckargåtorna, men ändå klarat sig eftersom resten varit så charmigt. Den här gången druknar charmen i de farsartade inslagen och då är det kört. Jag sitter mest och väntar på att alla ska babbla färdigt så att jag får se mer av Victor, som trots att han ska föreställa huvudperson känns påtagligt fråvarande. Han är med en del, men tycks mest springa runt på stan förföljd av en mystisk man på cykel hela tiden. Inte kul.

Så njä. Det här var inte vad jag hade tänkt mig. The Marais Assassin framstår som ett bottennapp i en i övrigt schysst serie. Det som gör det hela extra tragiskt är att det här var den sista delen som finns översatt till engelska. På franska finns det hela åtta stycken, men de kan ju inte jag läsa... Ynk. Så för ett tag får den här trista boken vara det sista jag minns av Victor. Nej, så kan det inte få vara! Victor! Jag lovar att försöka minnas våra fina stunder tillsammans istället.

5 kommentarer:

Boktoka sa...

Hm. Då avstår jag nog ifrån att köpa del 4 och inhandlar enbart del 1 och 2 för att komplettera min trea.

Trrrrråkigt att det skulle bli så här!

Calliope sa...

Extremt trist! Vi får hoppas att de snabbar på med att översätta de kommande delarna istället och att de är bättre. Låt oss helt enkelt glömma att det finns en del 4...

Anonym sa...

Har du lyssnat in www.bokpuffen.net?
Inlästa inledningar á 3 till 5 minuter av en nyutkommen, en klassiker och en barn och ungdom varje vecka. Inga värderingar utan endast texten som får tala för sig själv...

Lotta sa...

Hejsan
Är ofta här och inspireras :)
Jag skulle också vilja ha sådana fina bokbilder som du har. Hur har du fått dem? Har du frågat bokförlag/bokshop om lov. Eller hur gör du??
För inte kan man bara "låna" från ex bokus?

MVh en undrande lotta

Calliope sa...

Well Lotta, jag är faktiskt så elak att jag "lånar" bilder både här och därifrån. Med tanke på att jag oftast skriver om böcker jag gillar blir det ju automatisk reklam för förlagen och deras böcker, så då tänker jag mig att de kanske inte har jättemycket emot att bjuda på en eller annnan bild ibland.