03 februari, 2008

Lika delar konstigt & coolt

Kommer ni ihåg Gunnar Ekelöfs dikt som börjar En värld är varje människa, befolkad av blinda varelser i dunkelt uppror? (Läs den här om ni glömt.) Jag har precis stapplat ut ut Murakamis Hard-boiled Wonderland and the End of the World och det slog mig hur lika de två är. Trots att de kommer från helt olika håll skulle Ekelöfs dikt kunna vara kortversionen av Murakamis roman. De talar med varandra.



Berättaren i Murakamis roman är en ung man som arbetar med kryptering. Han får ett uppdrag hos en genial men kufisk forskare som sysslar med ljudvågor i ett underjordiskt labb i Tokyo. Det unika med krypteringen är att den sker direkt i berättarens huvud och utformas genom en omedveten process. Han är alltså den enda nyckeln till koden, men kan inte själv komma åt den eftersom den lagrats i en för honom oåtkomlig del av hjärnan.

Parallellt med berättelsen om krypteringen (som snart antar formen av en gangsterhistoria eftersom det är fler som vill åt den hemliga informationen) finns också en drömlik, surrealistisk berättelse om en man som just anlänt till "The End of the World", en mystisk och avlägsen muromgärdad stad. Här sker en massa saker som han (och vi) kämpar för att förstå meningen med; han får sin skugga avlägnsnad, sina ögon modifierade och ges arbete som drömläsare.


De båda berättelserna förenas när staden visar sig existera tack vare samma system som gör krypteringen möjlig - staden är en annan del av mannens medvetande men är dold för honom.


Låter det förvirrat? Jepp, det är förvirrat. Men samtidigt väldigt vackert, precis som vanligt hos Murakami. Man låter som ett svamlande mongo när man ska återge handlingen, men när man läser känns alltsammans enkelt och sammanhängande. Berättelserna skapar sin egen inre logik.


Och det är när berättelserna flyter samman som jag börjar tänka Ekelöf. Världar inom oss, kompletta och befolkade som ryska dockor gömda i varandra. Och så vi själva, som trots att vi till synes bestämmer över dessa världar, själva är fångna i något ännu större som vi inte förstår. Jämförelsen är inte vattentät, verken skiljer sig naturligtvis åt en del, men det är ändå omöjligt att inte dra paralleller. De pratar med varandra, tvärs över världen, tvärs genom tiden. Och båda möts i min bokhylla. Det är definitivt häftigt.





2 kommentarer:

Magix sa...

Hehe, vad bra sagt, "man låter som ett svamlande mongo när man ska förklara handlingen" - precis så är det med Murakami!! Och ändå känns allt "logiskt" när man läser det

Calliope sa...

Visst är det! Man accepterar allt så länge man är inne i romanen men när man kommer ut och ska förklara vad man blivit så lockad av, då är det kört. Behöver knappast säga att det inte är så lätt att rekommendera hans böcker till kunderna på affären... Har försökt ett par gånger men det brukar sluta med att jag stammar och trasslar in mig i något konstigt resonemang som jag inte kan ta mig ur. Sedan väljer de något annat.