Spöket som kom av sig

Kanske var det jag som hade orimliga förväntningar på Laura Whitcombs A Certain Slant of Light. Men vad annat kan en stackars flicka få efter att först ha fått den rekommenderad av Stephenie Meyer-fans och sedan fått vänta i två långa månader eftersom min order hade kommit bort? Dessutom står det på hennes hemsida att hon växte upp i ett "mildly haunted house". Jag tyckte att det lät oerhört lovande.

När den så äntligen dök upp hoppade jag gladerligen hem med den tätt tryckt i famnen, gosade ner mig i soffan och ställde in mig på att få lite skön spökkänsla. Och jo, där fanns spöken. Och jo, de blev kära i varandra. Och ja, det uppstod komplikationer när de skaffade varsin kropp. Och jo, de hade spök-sex. Det piggar ju alltid upp. Men jag kom aldrig över känslan av att Whitcomb egentligen inte är en fantasyförfattare. Snarare hade hon bara råkat snubbla över en fantasyberättelse och gjorde ett inte oävet, men ändå lite klumpigt försök att skriva ner den. Framför får jag känslan av att hon inte riktigt själv tror på sin berättelse. Och om inte hon gör det, varför ska då jag?

Det stör mig eftersom A Certain Slant of Light har en bra grundstory. I en annan författares händer kunde det ha blivit fantastiskt. Men det skulle behövas mer mörker, mer bråddjup, mer ångest, mer skräck. Kanske är det för att Whitcomb valt att skriva för tonåringar som hon tonat ned det, men det var ett misstag. De bästa berättelserna håller inte tillbaka - de tror på läsarens förmåga och är obarmhärtiga mot sina gestalter.

Så mitt råd till Laura är att antingen sluta upp med att försöka skriva skräck eller också släppa hämningarna. Färga håret svart, Laura. Köp lite nya kläder. Sluta baka pajer till familjen på söndagarna. Börja röka. Ring upp Charlaine Harris och bestäm träff. Och kom ihåg att monstren lurar under sängen.