Siri i Stockholm!

Man skulle kunna lägga många långa timmar på att formulera det vackert, men det orkar jag inte. Istället säger jag det bara: Siri Hustvedt på Kulturhuset i Stockholm igår - skitbra! Oj oj oj. Jag har kramat mitt signerade ex av The Sorrows of an American hårt i famnen hela vägen hem, särskilt sedan de ropade ut varningsmeddelanden om fick- och väsktjuvar x antal gånger medan jag väntade på tåget på centralen. Nåde den som tar min Siri. Det känns mycket lugnare nu när den är tryggt uppställd på finhyllan i vardagsrummet igen.

Föredraget på Kulturhuset var ett av de där som man skulle vilja ha inspelat för att kunna lyssna på flera gånger, spela tillbaka och pausa för att fundera. Det fick mig att vilja läsa om alla hennes böcker igen. Det var intressant, underhållande och klargörande men ändå lättlyssnat.

Siri signerar på Pocketshop

Utgångspunkten var naturligtvis nyöversatta Sorgesång, men samtalet kom lika mycket att handla om hennes författarskap i stort. Många teman återkommer och utvecklas allt eftersom. I Sorgesång ville hon skriva om ett syskonpar som faktiskt tycker om varandra; dysfunktionella släktrelationer finns det så gott om ändå. Som äldst av fyra systrar har hon alltid fantiserat om att ha en storebror och romanens Erik ligger nära hur den brodern skulle kunna ha varit, samtidigt som Inga lånade drag av Siri själv. Siri talade också om hur det var att gå igenom "the objects of the dead" som hon gjort efter faderns död, samt om den snart smått legendariska knippan med okända nycklar som hon fann där.

Det handlade också naturligtvis om hur det påverkade henne att bo med en annan författare. Paul är hennes förste läsare (och tvärtom) och det har hittills aldrig hänt att någon av dem inte tagit den andres råd. Även när det sitter hårt inne lyssnar de på vad den andre säger om texten; Siri berättade bland annat om en passage i What I Loved, ett tiotal sidor som hon jobbat hårt med och var nöjd över men som Paul hävdade inte fungerade. De gick bort i slutversionen, för hon litar på hans omdöme. Det omvända gäller också, hon har veto när det kommer till hans texter. "Ruthless in-house editing", kallade hon det.

Siri är en morgonmänniska och skriver helst tidigt om dagarna, innan hjärnan förlorat skärpan. Upp kl 6, på plats vid skrivbordet innan 7, skriva till tidig eftermiddag, sedan läsa 3-4 timmar och sen middag, ärenden, träning - så ser en typisk vardag ut. Ambitiöst, måste jag säga. Hon arbetar vanligen 6 dagar i veckan och har alltid sett sig själv som en långsam skribent med långt mellan böckerna. Men det håller tydligen på att ändras; med ökat självförtroende, ett större lugn, mer avslappnad och med fler viktiga erfarenheter att bygga på tycker hon att det börjar gå snabbare. Hon får det rätt tidigare, med mindre arbete än förut. Just nu håller hon på med en ny roman med arbetstiteln A Summer Without Men (yay!!!). Ett steg i en ny riktning för en författare som i tio år skrivit med en manlig huvudperson, något hon upplever givit det skrivna större auktoritet. Det lyssnas mer på vad män har att säga. Jag tyckte också att det var mycket spännande att höra hennes tankar kring vad en roman ska vara, hur en riktigt bra bok är. Den bästa berättelsen är den som får läsaren att se/förstå något han/hon har varit med om eller lagt märke till men inte kunnat greppa innan boken tagit upp det. Boken hjälper läsaren att tolka världen, att se den på nytt. Bra litteratur väcker också någon form av känslomässigt gensvar inom läsaren, menar Siri. Du minns genom känslor. Den bok som väckt de starkaste känslorna hos dig är förmodligen den vars innehåll du kommer minnas bäst. Hon berättade om böcker hon tyckt varit snyggt genomförda och smarta, men som inte väckt någon känsla hos henne och som hon därför inte kommer ihåg. En favoritbok? Musils Mannen utan egenskaper.


Frågor från publiken blev det också, t ex om vad som hände med Erik efter att romanen slutade. Tja, han blir nog i alla fall aldrig ihop med Miranda. Siri ville att de skulle få åtminstone en natt ihop, men karaktärerna själva vägrade och hon lyder alltid dem eftersom de är starkare än hon själv. Var jätteroligt att höra om hennes relation med böckernas gestalter - anledningen att Leo dyker upp även i The Sorrows... är t ex att hon saknade honom och ville kolla så att allt var ok med honom. Mycket sympatiskt! Så var även förklaringen till att hon känner sig mer europeisk än amerikansk; hon tycker sig inte vara tillräckligt mycket obotlig optimist för att vara amerikan. "Optimismen beror på att amerikanerna inte har förstått att de ska dö ännu", inflikar hon.

Som sagt - en oerhört intressant stund med en oerhört intressant författare. Jag är verkligen glad att jag tog mig dit så att jag fick lyssna! Och även om jag vet att det är ett kardinalfel att kommentera kvinnliga författares utseende - gud, så elegant hon är. Smart och snygg och allmänt überintelligent. Det är inte svårt att förstå vad Paul föll för.