Årets guldstjärnor går till...

Årets sista dag - det är hög tid att sammanfatta 2007. Tyvärr går det ganska lätt; bokåret 2007 har inte varit något bra läsår för mig. Dels har jag läst ovanligt få böcker, 55 st mot vanligtvis ungefär det dubbla, dels har många läsprojekt strandat halvvägs. Sällan har så många böcker blivit liggande med bokmärken som aldrig tagit sig förbi sidan 100. Många av dem är dessutom böcker som jag enligt all logik borde gilla (Pessls Fördjupade studier i katastroffysik och Setterfields Den trettonde historien är två sådana exempel) men som ändå av någon anledning inte har fångat mig. Kanske har jag bara varit ovanligt kräsen?

Men några guldstjärnor med chokladkant tänker jag ändå dela ut. Here it goes; best of 2007:

Årets klassiker: Charlotte Brontë - Jane Eyre
Köpte en fin utgåva på bokrean och hade himla trevligt i Janes sällskap i somras eftersom här bjuds på något så ovanligt som romans, prasslande stora klänningar och feminism samtidigt.

Årets fantasy: Stephenie Meyer - Twilight & New Moon

Edward oh Edward, du ljuva varelse.... Krossar all konkurrens bara genom att vifta på ögonfrasarna och flasha huggtänderna. Nu väntar vi bara på att Eclipse ska komma i liten pocket samt att filmen ska bli klar (även om jag är lite skeptisk till den senare).

Årets mest efterlängtade: JK Rowling - Harry Potter and the Deathly Hallows

Lika delar hysteri för att äntligen få veta hur det slutar och saknad över att en fantastisk serie är till ända. Applåd till Rowling som fått miljoner kids att läsa tusentals sidor och som dessutom lyckades avsluta det hela på ett snyggt sätt.

Årets biografi: Anders Wahlgren - Sigrid & Isaac

Otroligt spännande och enormt väl researchat om ett konstnärspar som aldrig upphör att fascinera, dessutom kompletterat med unikt bildmaterial.

Årets historiska roman: Michel Faber - The Crimson Petal and the White

Sällan har 800 tätskrivna sidor gått så snabbt att läsa. Mycket levande miljöer & gestalter i en ruggigt spännande berättelse.

Årets deckare: Johan Teorin - Skumtimmen

Debutant som slår sina äldre kollegor i genren med hästlängder. Originell, läskig, överraskande. Jag kommer förmodligen aldrig våga åka till Öland efter att ha läst den - tänk om Nils Kant lurar kvar...

Årets surrealistiska upplevelse: Haruki Murakami - Fågeln som vrider upp världen

Skitcool. Omöjlig att beskriva. Läs den.

Årets snyftis: John Grogan - Marley och jag

Ytterst få böcker pressar tårar ur mig men det lyckades den här med. Först för att den var så rolig och sen för att det var så tragiskt när Marley forsatte till hundhimlen.

Och så de som får varsin rutten tomat:

Årets mest överskattade: Maryse Condé - Färden genom mangroven

Urtrist kolonialfiktion som inte ger mig någonting.

Årets mest lågbudgetporriga: Charlaine Harris - An Ice Cold Grave

Min favvoskräckförfattares absoluta lågvattenmärke. Skulle också lugnt kunna ta hem Bad Sex Award om jag delade ut något sådant.

Årets mest obegripliga: Lian Hearn - Vid hägerns skarpa skri

Obegripligt omotiverad uppföljare som helt och hållet förstör en i övrigt suverän serie. Tycks närmast drivas av en vilja att hämnas på sina egna karaktärer.

Ian McEwan - On Chesil Beach

Ofullgånget kammarspel där man struntar i hur det går för gestalterna eftersom det känns som att de är så korkade att de förtjänar allt elände som kommer i deras väg.

Så till frågan om man ska tillåta bubblare på bra-listan. Naturligtvis, man ska inte vara snål med bubbel på nyårsafton. Bra, men utan utmärkelse: Åsa Linderborg - Mig äger ingen, Kirsten Miller - Kiki Strike, Jessica Kolterjahn - Ut ur skuggan, Maria Sveland - Bitterfittan, Jacqueline Winspear - Maisie Dobbs & Birds of a Feather, Shanna Swendson - Damsel under stress samt Alexandra Potter - Me and Mr Darcy. Så, nu får det vara slut på beröm.

Hade jag inte varit däckad med migrän igår hade förmodligen någon sorts utmärkelse gått till Louise Welsh för hennes roman The Bullet Trick som jag läser just nu. Eftersom jag inte kunde läsa igår blev den aldrig utläst 2007, men annars är den en stark kandidat. Hur bra som helst om den lätt bedagade illusionisten William som råkar ut för ruggiga händelser i Berlins kabarévärld. Jag lär återkomma med lovord.

Nu ska jag gå ut i det vackra men kalla vädret och suga i mig de sista andetagen av 2007-luft. Ha ett riktigt gott nytt år allesammans!

***************************************************

Tack till http://www.vintagepostcards.com/ för kort!

Jul med Bitterfittan

Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar? undrar Sara, huvudperson i Maria Svelands Bitterfittan. Och visst är det en bra fråga! För måste inte grunden för det jämställda samhället vara hemmet?

Jag har varit sugen på att läsa Svelands bok ända sedan den kom i våras men eftersom jag är lite snål väntade jag tills nu när den gavs ut i pocket. Fungerar utmärkt som motvikt till alla sorters sentimentala julfiranden, vill jag lova. Knäckens sötma försvinner omedelbart. Sara är ruggigt bitter när det hela börjar. Nästan så man blir lite rädd. Gud låt mig aldrig bli som henne, tänker jag och läser skrämt vidare. Men bra är det! Sveland har fångat livet så som det torde se ut för de flesta kring 30 med familj och småbarn och gör utifrån det en mycket träffande analys. Hon lyckas kombinera de teoretiska frågorna med romanens handling och idéerna står aldrig i vägen för plotten utan kommer in som en naturlig del. Just därför tror jag att en sådan här bok kan vara till mycket större nytta än många andra feministiska verk; detta är något som alla utan problem kan läsa, känna igen och fundera över. Dessutom presenterar Sveland faktiskt en möjlig lösning på problemet, vilket gör att boken fungerar utmärkt till alla, både de med barn och de utan, som behöver lite pepp i vintermörkret. Jag ska definitivt rekommendera den till alla barnvagnskunder på butiken. De kan de behöva när de drar runt på sina snoriga barn som kletar bananmos överallt. Bitterfittan till folket!

Julefrid

Så blev det äntligen jul och jag kunde gå hem från bokhandeln. Halleluja! Friden sänkte sig över nejden i takt med att jag fyllde magen med choklad.

Eftersom jag jobbar där jag gör och har personalrabatt, brukar jag aldrig få böcker i julklapp. Bröd till bagarbarn, ni vet... Men årets överraskning stod pappa för - han hade varit på antikvariat och hittat några gamla titlar av Cora Sandel som jag inte har: Köp inte Dondi, Kranes konditori och Vårt krångliga liv. Go Daddy! Jag blev jätteglad; jag visste inte ens att de gick att få tag på. Bonuspoäng också för att de luktade så gott; sticker man ner näsan mellan bladen doftar det ljuvligt av antikvariat.

Jag är inte hundra på det men gissar att pappa har varit på antikvariatet på Södra Hamngatan i Uddevalla - ett ställe ni absolut inte ska missa om ni har vägarna förbi. Uddevallaborna tycks inte ha förstått vilket suveränt utbud där finns (eller mer troligt; de läser inte/har dålig smak) så kan man hitta allt möjligt roligt för inga pengar alls, både nytt och gammalt. Framför allt finns där ofta många fina utgåvor av klassikerna till fyndpris. Perfekt utflyktsmål till sommaren om ni är i Bohuslän.

Nu ska jag fortsätta tindra med ögonen framför granen, äta lite mer godis och gotta ner mig i någon trevlig bok. Har inte bestämt vilken ännu, men här finns så många att välja på så det är väl bara att sträcka ut handen...

Ha en riktigt god fortsatt julhelg!

******************************************************
Tack till http://www.gamlavykort.nu/ för bilden som får en tråkig stad att åtminstone se lite pittoresk ut...

The bitter end

Jag har hittat en ny kategori människor som bör straffas med lagens strängaste straff: författare som förstör sina egna verk. De förtjänar allra minst dekapitering. Efter att under större delen av december kämpat mig igenom de dryga sexhundra sidorna i Lian Hearns Vid hägerns skarpa skri är jag inte bara bitter över att ha slösat upp en massa tid på något som borde ha kvävts i sin linda utan även bestört. Lian Hearn måste ha blivit knäpp. Varför skulle hon annars förstöra sin egen serie?

För det är just det som hänt. De tre första delarna om klanen Otori (Över näktergalens golv, På kudde av gräs och Under lysande måne) är hur bra som helst och ända sedan jag fick höra att det var en fjärde del på väg har jag väntat ivrigt. Till och med väntat på att den ska komma i pocket bara för att jag är en sådan nörd att jag absolut måste ha alla delarna i samma sorts utgåva... Och vad får jag för det? Jo, ett sämre slut!

Jag tyckte att det var lite underligt att Lian Hearn alls skrev en fortsättning eftersom serien redan kändes komplett. Kanske saknar hon sina karaktärer, tänkte jag. Det intrycket förstärktes när kapitel efter kapitel gick utan att så värst mycket hände. Och det hade jag i så fall kunnat förlåta, men när hon spenderar de sista hundra sidorna med att mycket målmedvetet förstöra allt hon har byggt upp och fullständigt ödelägga samtliga karaktärers liv - då blir jag arg å klanen Otoris vägnar. Vad sysslar hon med? De var ju lyckliga! Och jag också! Slutkapitlet suger så mycket att det är helt otroligt och när man läst den sista raden är man helt deprimerad. Allt ligger i ruiner och de karaktärer man lärt känna och som man räknar som sina närmaste fiktiva vänner - ja, de är antingen döda eller lider alla helvetets kval.

Så varför, Lian? Är du bara dum eller är du ond på riktigt? Jag ska läsa om seriens första tre delar och intensivt försöka förtränga att jag någonsin ens hört titeln Vid hägerns skarpa skri. Fy skäms Lian!

Oh happy day!

Nu trodde ni att jag skulle gnälla ännu mer över hur synd det är om mig eftersom det är julhandeln från helvetet vareviga dag, men nej nej. Idag är det faktiskt kul att jobba i bokhandel (men inte själv jobbandet, utan förmånerna)- när jag kom hem låg det paket med läsex från Norstedts och väntade. Det visade sig innehålla Mellan himmel och jord, en ny bok av Niccolò Ammaniti (Jag är inte rädd, Långt långt härifrån) som släpps på svenska i april i vår. Jag visste inte ens att han hade skrivit klart den; efter fem år sedan senaste boken hade jag liksom litegrann givit upp hoppet om att det skulle komma något mer. Men nu så! Och jag får läsa den i förväg! Sweet!

(Och nej, jag är inte köpt av Norstedts, bara glad...)

Bortblåst läsro

Jaha, här får man äntligen en ledig dag efter helgen från helvetet på bokhandeln och vad händer? Byggjobbarna på andra sidan gatan äter sin morgonfika och så kläcker någon den briljanta idén: "Vad säger ni gubbar, idag ska väl den där trappan bort eller? Bengt, tar du borren?"

Jag tänker mig att det måste ha gått till ungefär så. Hur som helst blev resultatet att en liten rödklädd man (och det är ingen tomtenisse) envist, hela dagen utan uppehåll, har malt ner nämnda trapp med en betongborr som låter TA-TA-TA-TA-TA-TA så att hela mitt hus skakar. Min sönderstressade själ skriker i kapp med borren och undrar försynt när den nu ska få den utlovade stunden med varm choklad och en god bok. TA-TA-TA-TA-TA, svarar betongborren.

Just nu tycker jag väldigt synd om mig själv.

............................................................................
Mannen på bilden är för övrigt inte mannen i texten. Om det ändå vore så väl! Nej, mannen i texten har en j-vla liten maskin som han sitter i och på den är det monterat en megaborr... Läsandets fiende, ditt namn är borr.

Inte köpa mera

Jag vet, jag vet! Jag skulle inte köpa fler böcker på ett tag. Åtminstone inte förrän nästa lön dimper ned. Men den var röd och fin och den verkade så rolig där den stod på hyllan hos Hamrelius i Malmö: A Girl's Guide to Vampires av Kate MacAlister. Ursäkterna virvlade med rasande fart i huvudet när jag gick ut ur affären med boken i handen. Allt från "Det var ju bättre att jag köpte den här som var en billig paperback istället för någon av de inbundna jag tittade på" till "Den är röd så den kanske kan räknas som julpynt?" Håller med om att den sista var lam, men på den nivån var det, gott folk. Jag skäms.

Sedan blev det ännu värre när vi for vidare till Köpenhamn. Gick in på Arnold Busck för att leta efter pussel med konstmotiv (och det var faktiskt sant - ingen dålig ursäkt!) men råkade på något konstigt sätt förvirra mig in på avdelningen för engelsk skönlitteratur. Medan sambon pliktskyldigt letade pussel konstaterade jag att det finns väldigt många titlar av Murakami som jag av någon outgrundlig anledning inte har. Höll dem i handen länge men bestämde mig för att vänta till imorgon och beställa dem på jobbet istället så jag kan köpa dem med rabatt. Det var väl ett moget beslut?

Har jag tur så kommer de i så fall kanske samtidigt som en annan bok jag också beställt: A Certain Slant of Light av Laura Whitcomb. Den handlar om två spöken som blir kära i varandra och skaffar varsin ny kropp för att kunna umgås. Naturligtvis blir det inte problemfritt, och jag tänkte att deras förhållande skulle få underhålla mig i jul mellan glöggen och paketen. Hoppas den hinner fram till dess! Jag blir nyfiken bara av att se framsidan på den, så det bådar gott. Tror att den kan passa perfekt i mörkret kring nyår. Jag ska skänka en tanke till alla stackare som kämpar med sina Lessing och Wijkmark som de fått i julklapp när jag läser min gotiska spökhistoria och äter knäck. Hehe.

What would Jane do? Inte gå på bio i alla fall...

Just nu känns det som om allt blir film; ingen bok är komplett utan en filmatisering. Jag brukar tvångsmässigt/pliktskyldigt (beroende på bok) gå till bion och kolla på alla som kommer men nu i jul vet jag åtminstone en premiär jag ska undvika: The Jane Austen Book Club efter boken med samma titel av Karen Joy Fowler. Den är nämligen riktigt ruggigt dålig.

Ironiskt nog inleds boken med följande rader:

"Då och då måste man bjuda in Jane Austen i sitt liv, menade Jocelyn. Låta henne ta sig en titt på hur det ser ut. Vi anade en baktanke, men vem skulle låta Jane Austen tjäna några onda avsikter?"

Hade jag varit Karen Joy Fowler hade jag nog övervägt en annan inledning. Den här kommer liksom lite för nära sanningen.

Fowler berättar om Jane Austen-klubben, en till synes oskyldig bokcirkel som samlas för att läsa och diskutera Jane Austens romaner. Tänk Spice Girls - här finns sex lätt urskiljbara typer så att alla har någon att identifiera sig med. Varje kapitel tar avstamp i en diskussion om en specifik Austenroman och handlar därefter huvudsakligen om den av klubbens medlemmar de befinner sig hemma hos den gången. Liv, kärlek, relationer och uppväxt diskuteras och tanken torde vara att man som läsare ska bli klubbens sjunde medlem; man ska bli personligt bekant med karaktärerna och engagera sig i deras tillvaro. (Vilket man naturligtvis inte gör.) Tonen är skvallrig, humorn småputtrig och miljöbeskrivningarna fyllda av pseudo-litterära liknelser.

Det är med andra ord pinsamt uppenbart att Janes goda namn bara utnyttjas för ge stjärnglans åt en i grund och botten rätt trist roman. Det klubben säger om hennes böcker är långt ifrån revolutionerande och romanens appendix (en faktadel om Austen samt frågor som man använda som diskussionsunderlag om man skulle känna för att starta en egen cirkel) är inte heller den speciellt övertygande. Så det är bara att upprepa frågan Fowler själv ställer: Vem skulle låta Jane Austen tjäna några onda avsikter?

Jag tror i och för sig att berättelsen gör sig bättre som film än som bok, men det räcker knappast. Så spara pengarna ni skulle ha betalt för biljetten - känner ni för något med anknytning till Jane, köp Me and Mr Darcy av Alexandra Potter. Tusen gånger roligare! Eller se för all del Becoming Jane; den var lite kul åtminstone.

Den som ändå känner sig masochistiskt lagd kan se trailern till Jane Austen Book Club här.

Guldkompassen - få en egen daemon

Ikväll har Guldkompassen äntligen biopremiär! Jag kommer inte kunna se den förrän tidigast nästa helg och håller på att längta ihjäl mig. His Dark Materials står för evigt fast förankrade på favvo-hyllan (en av delarna dessutom signerad!!) så jag är grymt nyfiken på att se hur den tar sig ut på film. Det lilla jag sett av klippen har verkat lovande; de tycks åtminstone ha lyckats med miljöerna - och skam vore väl annars när de har en så underbar värld att utgå från...

I väntan på filmen tycker jag att ni ska göra som jag; skaffa en egen daemon på filmens hemsida. Eftersom fåglar inte är mitt starkaste område vet jag inte riktigt vad min är för sort (tror att det är en falk) men han heter Photion och är jättefin! Kolla bara:

Såååå colt! Nu väntar vi bara på att tekniken ska ta ett steg framåt så att han kan komma flygande hit på riktigt. Jag ska lägga ut fågelfrö på balkongen utifall att...

One hit wonder?

Jag börjar tro att Michel Faber är en one hit wonder-författare. Hur förklarar man annars att mannen som skrev den underbart bra berättelsen om Sugar i övrigt bara tycks göra mediokra verk?

Böckerna om Sugar, The Crimson Petal and the White samt uppföljaren The Apple, tillhör båda mina absolut största läsupplevelser under året och i hopp om att hitta tillbaka till den där underbara känslan de gav mig, införskaffade jag snabbt två av hans andra romaner. Jag började med att läsa kortromanen The One Hundred and Ninety-Nine Steps i somras. Den lät mycket lovande; huvudpersonen är en kvinna som deltar i en arkeologisk utgrävning mitt i Bram Stoker-land i byn Whitby. Hon träffar en man som ger henne en mystisk artefakt som gått i arv inom hans släkt, ett brev som visar sig innehålla en mördares bekännelse. Så långt låter det alldeles utmärkt mysko-gotiskt och trevligt. Omslaget är också mycket tilltalande med kyrkogård & sneda gravstenar i skum ljussättning. Och lyssna på förlagets text: "Equal and indissoluble parts thriller, romance, historical/ghost story and meditation on the nature of sincerity, this is an ingenous literary page-turner." Hurra, tänkte jag och köpte den omedelbart.

Men vad jag trodde var en spännande kortroman visade sig snart vara en rörig och rumphuggen långnovell där det var svårt att förstå såväl författarens tanke som intrigen och karaktärerna. Dessutom störde jag mig sjukt mycket på att huvudpersonerna hela tiden envisades med att klappa hunden (och nej, det är inte en omskrivning för något smaskigt). De gjorde det så många gånger att jag till slut inte tänkte på vad som hände i berättelsen utan bara satt och väntade på nästa gång de skulle antasta det stackars djuret. Helt bisarrt att inte Fabers redaktör påpekat/stukit åtminstone hälften.

Så skrämd av min traumatiska upplevelse lät jag bli Faber ända tills nu. Jag hade fortfarande inte givit upp hoppet och i förra veckan var det var dags för ett nytt försök, den här gången med Under skinnet. Den handlar om Isserley som kör omkring i skotska högländerna och plockar upp liftare. Det verkar normalt i början men sedan förstår man att liftarna går ett grymt öde till mötes. Exakt vad som händer är länge höljt i dunkel men så småningom visar det sig mynna ut i någon sorts sf-/alternativhistorie-berättelse där djur föder upp människor för köttets skull. Det är ruskigt kasst, om man säger det snällt.

Så nu vågar jag inte läsa fler böcker av Faber, trots att The Courage Consort står och väntar på att bli köpt i hyllan på affären. Jag förstår inte hur samma författare kan skriva så vitt skilda böcker. Var Sugar en tillfällighet? Slog han i huvudet och genomgick en personlighetsförändring? Har han spökskrivare? Var han hög? (I så fall skickar jag gärna mer knark för att få en ny Sugar.) Upplys mig, någon!

Lookalikes i dimman

Vi har lookalikes på bokhandeln - några av våra kunder ser precis ut som kända författare. Hittills har vi expedierat Inger Edelfeldt och Salman Rushdie. Även Gerard Depardieu har synts bland hyllorna. I väntan på nästa lookalike ler jag fånigt över att den bildsköne busschauffören jag haft nöjet att åka med några gånger nyss var inne och handlade. Han köpte en Moleskin-anteckningsbok och en dyr penna, vilket naturligtvis genast fick mig att börja fundera på om han inte bara är snygg utan också poetiskt lagd. Stora, intressanta & potentiellt världsomvälvande frågor en dimmig onsdagsförmiddag.

Apropå dimma - varför känns den alltid spännande, intellektuell och mysig om den befinner sig i England men bara grå och tråkig när den är här? Finns det olika sorters dimma? Hur bestämmer man i så fall dess litterära kvalité?

Inte min kopp te

Har spenderat eftermiddagen med att sätta upp det första julpyntet samtidigt som jag såg på reprisen av Läckberg & Rudberg, Tv4+'s nya glamourösa litteraturprogram. Var lite nyfiken på det efter att ha läst Ylvas brutala (och underhållande) sågning. Så jag slog mig ner, knaprade pepparkakor och väntade på att bli upprörd över litteraturmisshandeln. Såg nästan fram emot att bli indignerad.

Men inget hände. Jag kan inte riktigt se vad problemet är. De gör ett hyfsat lätt och ytligt underhållningsprogram om hyfsat lätt och ytlig underhållningslitteratur. So what? Det är väl helt ok? Det är inte min kopp te för jag är inte i målgruppen de riktar sig till, men är man det så tror jag att det funkar utmärkt.

Jag tycker snarare att Camilla Läckberg fått ta väl mycket kritik, ända sedan debatten i somras med bl a Leif GW. Hon har aldrig utgett sig för att skriva något annat än underhållning och hon är duktig på det hon gör. Det är inget som får mig att gå i brygga och hennes böcker kommer inte att finnas kvar om hundra år, men det är knappast meningen heller. Att döma hennes böcker utifrån samma mall som man bedömer tyngre skönlitteratur är orättvist mot båda parter. Det finns olika typer av böcker för olika tillfällen och för olika läsare. Så varför inte göra olika typer av litteraturprogram? Det är väl bara bra?