Tänk Curtis, med hästar och berg

Är det möjligt att tycka bättre om en bok efteråt, när man har avslutat den, än man gör under tiden man läser den? Och kan man läsa en bok och tänka "oj, det här är verkligen bra skrivet" men samtidigt ändå känna att boken är lite seg?
Ja, tydligen. Jag läste Anton (namnet till trots en kvinna) DiSclafanis debut The Yonahlossee Riding Camp for Girls och blev samtidigt både grymt imponerad och gruvligt kluven. Jag tyckte att den var jättebra, men ändå inte. Ni förstår precis, eller hur?

Guldstjärna för snygg design - det syns inte så bra här,
men boken är vådligt tjusig att se på!

Att boken är otroligt skickligt skriven - sjuuuuukt skickligt om man betänker att DiSclafani är debutant - råder det ingen tvekan om. Romanen är blurbad av Curtis Sittenfeld och har klara vibbar av densamma i den oerhört tonsäkra skildringen av tonårsflickor. Vi möter Thea Atwell som körs iväg från familjens gård i 1930-talets Florida efter att ha orsakat en tragedi (för läsaren är det länge oklart exakt vari denna består). Hon inhyses på den ensligt belägna internatskolan Yonahlossee djupt inne i North Carolinas bergstrakter. Skolan tar endast emot flickor, företrädesvis välbärgade sådana, och är snarast en förvaringsplats för dem innan det är dags att hitta en lämplig make. Det som skiljer Yonahlossee från andra liknande skolor är hästarna; alla elever får parallellt med den vanliga undervisningen även ridlektioner, vilket passar Thea som sedan barnsben suttit på hästryggen.

Needless to say, får man om man placerar en samling unga flickor, ett gäng hästar och en snygg rektor med vågigt hår, samt en pojkskola på lämpligt avstånd, en hel del problem, varav samtliga lämpar sig för en roman. Theas vistelse på skolan blir inte alls så kysk och händelselös som hennes föräldrar hoppats på, tvärtom.

Så här, typ. Hästar i bergen i North Carolina.

Disclafani är mycket skicklig på att skildra både Thea och de andra unga flickorna: deras tankar, känslor, rädslor och längtan. Även hästdelen är mycket läsvärd, trots att jag aldrig ridit på det sättet själv. Hela miljön med flickorna, hästarna, skolan, slutenheten och isoleringen som kommer av de höga bergen runtomkring - ooh, det är så BRA. Och Disclafani skriver med ett vackert, väl avvägt språk.

Ändå - fatta att jag är kräsen! - har jag ibland nästan lite småtråkigt under läsningen, trots att alla ingredienser för en toppenbok finns på plats. Jag tror främst att det beror på omfånget; man skulle utan problem ha kunnat korta ner romanen något. Den ligger på nära 400 mycket välfyllda sidor nu. I början hintas det hela tiden om "den fruktansvärda händelsen" som gjorde att Theas familj körde iväg henne och jag känner till slut att om de nämner den fruktansvärda fruktansvärdheten en gång till så ... Det blir lite mycket. Och så tror jag att det nog kanske var lite fel bok vid fel tillfälle för mig; jag hade behövt något lite mer actionladdat och lättsmält, ety min hjärna är lite jobbsmält och trött. Så låt inte mig avskräcka - gillar du Curtis Sittenfeld och lite snygga skolskildringar i 30-talsmiljö ska du absolut läsa The Yonahlosse Riding Camp for Girls. Det är bara jag som är lite gnällig!