Litterär kylskåpskatt

Säg hej på min nya kylskåpsmagnet!
Kunde inte motstå denna upprörda, oförstående kisse när jag fick syn på den i helgen. Sparkly vampires ...? Why you read this crap? undrar hen och är så söt att man bara vill peta på den breda vita nosen. Jag har över huvud taget inget försvar när så söta varelser ställer så relevanta frågor.

Novembermörker

Mörkt, kallt och en massa, massa jobb som gärna skulle ha varit klart redan förra veckan. Det finns bara en sak som hjälper - att fylla sin Penguinmugg med varm choklad och obscent mycket grädde.
(Kan också hända att jag efter bilden tagits toppade alltsammans med minimarshmallows, men ... ehum. Gott var det!)

Ett torp i skogen

Om det var sommar. Om jag hade snitsiga solglasögon, en gammal skrivmaskin och ett torp i skogen. Då (skulle jag förmodligen åka hem igen för jag gillar inte skogen. Men idén - och bilden - är fin!).

Konsumerat: Cass Neary och saltgurka

Samma dag som jag gick och köpte mig en utsökt burk saltgurka, skaffade jag ett ex av Elizabeth Hands Available Dark. Uppenbart behövde jag något lite skarpt och kärvt, typ. Både gurkan och boken konsumerades ohälsosamt snabbt när jag väl kom hem.

Om vi lämnar saltgurkan därhän, så var Available Dark precis som jag hoppats att den skulle vara. Jag längtade efter Cass Nearys halvbrutala, halv(ok då, hel-) sunkiga sällskap, längtade efter att höra den där raspiga (inbillar mig att den är det) rösten som cyniskt kommenterar allt runtomkring. Kanske gillar jag henne som person ännu mer än vad jag gillar plotten i böckerna? Cass kvalar hur som helst in som en av de där gestalterna som man liksom gärna bara vill hänga en stund med; det måste inte nödvändigtvis hända så mycket sensationellt i berättelsen, man vill bara sitta där och lyssna på henne en stund.

Nu händer det emellertid ganska mycket i Available Dark; Cass reser till Island eftersom hon fått i uppdrag att värdera/bedöma äktheten på några väldigt speciella foton som ska säljas. Väl där går allt naturligtvis väldigt snabbt väldigt fel - det vore väl ingen Cass Neary-bok annars. Jag gillar kopplingen till den norska dödsmetallscenen under tidigt 90-tal och jag förstår verkligen att händelserna där har inspirerat Elizabeth Hand. Absurt, ruskigt, tragiskt och fascinerande, allt på en gång. Det är svårt att inte se en bok i det. (För den som vill läsa mer om vad som faktiskt hände, rekommenderar jag varmt boken Blod, eld, död som jag skrev om här.)

Anyhoo, med risk för att framstå som en väldigt osjälvständig del av bokbloggarmaffian (finns det någon som inte gillar Elizabeth Hand?), ser jag nu väldigt mycket fram emot nästa bok om Cass. Med tanke på hur Available Dark slutade, känns det som om förutsättningarna för tredje boken är ruggigt bra!

Andra som också har läst: Fiktiviteter, Helena hos English Bookshop, Glory Box.

Anna Karenina med gissa vem

Kan inte låta bli att känna att det vore väldigt trevligt om någon kunde tänka liiiite utanför boxen när det kommer till casting av bok-klassiker som ska filmatiseras, d v s välja någon annan än Keira Knightley till den kvinnliga huvudrollen ... Kvinnan torde ju snart inneha rekord i deltagande i filmatiserade klassiker.
Oh well, jag kommer säkert se den ändå, om inte annat bara för kläderna och miljöernas skull. Ser mycket flott ut alltsammans.

Ny roman av Jessica Kolterjahn

Har på grund av jobbet och en elak liten bacill varit aningen frånvarande på både bloggar och Twitter de senaste dagarna, så ni kanske redan har ooohat och aaaahat över den här. Men jag tycker nog att den är värd ett ooooh här också: i april nästa år kommer Jessica Kolterjahn med Den bästa dagen är en dag av törst, en roman om Karin Boyes liv i Berlin.
Så ooooh igen! Ser fram emot det!

Everyday is Caturday

Det är måndag. Jag tänkte att vi behövde katter och böcker för att starta veckan på rätt sätt. Rätt?

21 år, mycket kärlek och två böcker

Det är 1991. Mitt tonåriga jag sitter helt förstummad på golvet framför tv:n, där en svartvit, grynig video just har visats för första gången. Jag kan inte röra mig ur fläcken. Jag vet bara att det jag precis har bevittnat något slags mirakel, möjligen och troligtvis ett meddelande från en annan värld. Det är något helt nytt och det är helt fucking fantastiskt. Jag har aldrig hört något liknande eller något bättre. Jag har sett Pearl Jams Alive för första gången och Eddie Vedder har på mindre än fem minuter sjungit sig rakt in i mitt tonårshjärta.

Fast forward 21 år.

Det är 2012. Mitt lite äldre jag sitter helt förstummad på Lila Cockrell Theatre i San Antonio. Tio meter framför mig står Eddie Vedder på scen. Ljuset är nedsläckt och kulisserna omgjorda till en glimmande stjärnhimmel, under vilken Eddie gör en akustisk, helt fucking fantastisk version av Long Nights. Jag har aldrig hört något bättre. Det tog 21 år, men jag fick ha mitt fan girl-moment till sist. Nu har jag gått omkring och lett fånigt hela helgen, och klappat lite på min fina tygpåse med turnétryck som jag köpte i konsertens merchandise-butik. Tänker att den kanske ska få åka med på bokmässan nästa gång.

Och så har jag sett till att lägga Pearl Jams bok Twenty ännu högre upp på önskelistan inför jul än den redan befann sig. Jag har petat på den ett antal gånger tidigare, i ett antal butiker, men inte köpt för den är stor och dyr och jättefin. Bandets hela historia, med galet mycket roliga bilder. Jag ska vara jätte-jättesnäll, så får vi se vad tomten lägger i min julstrumpa.

Och så apropå Long Nights - den låten och flera andra som Eddie spelade under konserten kommer från soundtracket till filmen Into the Wild. Har ni inte sett den, gör det NU. Grymt bra! Den bygger på boken med samma titel av Jon Krakauer - måsteläsning för alla som någon gång längtat ut, bort, iväg.

Ur familjealbumet

... och på tennisracket/gitarr ser vi Marcel Proust ...

Ring, ring i moshjärnan

Mitt i en period med väldigt mycket jobb, kändes det som en utmärkt idé (icke-utmanande, liksom) att läsa Sophie Kinsellas I've Got Your Number. Jag hoppades på underhållning för mosig hjärna, något väldigt enkelt och förhoppningsvis lite roligt - och det var väl ungefär vad jag fick. I've Got Your Number är en tämligen sockersöt och rätt lättsam chick lit 1A-historia om Poppy Wyatt som tappar bort sin förlovningsring, den där gigantiska, ärvda saken som fästmannen Magnus lämnat i hennes ömma vård. När hon letar efter den, hittar hon av en slump en mobiltelefon i en papperskorg, och på mobilen finns en man vid namn Sam som hon plötsligt finner sig intrasslad med på alla möjliga sätt. Exakt hur det går till är en rätt lång story så jag ska bespara er det - men det är såpass förutsägbart att ni säkert ändå kan gissa själva ungefär vad som händer. Att det redan efter bara några sidor var så lätt att gissa exakt hur allt skulle gå var lite trist, och jag tyckte även att boken var några sidor för lång. Den är inte en av Kinsellas bästa, men inte heller dålig. Lagom för en moshjärna, helt enkelt.

Gangsterliv à la 20-tal

Ojoj. Fyrahundra sidor gansterliv senare vandrar jag ut ur Dennis Lehanes Live by Night, lätt vimmelkantig. Blinkar mot ljuset, blir förvånad över att inte folk har på sig flotta kostymer, fina hattar och tvåfärgade skor. Inte röker de cigarrer, dricker smuggelsprit eller rånar banker heller. Världen jag har vistats i de senaste dagarna är tydligen inte densamma som jag råkar bo i.

För det är ju verkligen en hel värld att gå in i, att läsa Live by Night. 1920- och 30- talen blir extremt levande. Det smakar, luktar och låter, och redan i bokens öppningsscen känner man hur man står där på båtdäcket med den varma vinden i håret, tillsammans med Joe Coughlin. Just då har Joe ett litet problem; han står upp till knäna i snabbt torkande cement och alla väntar mest bara på att den ska torka så att de kan kasta honom överbord och därmed vara av med honom - men hey, sådant är ju livet som bov. Hänger man med hårda killar får man förvänta sig att de leker hårt. Andra regler gäller för de som lever i skydd av nattens mörker än för de som lever vanliga hederliga dagjobbarliv.

Live by Night följer Joe Coughlin under nästan 10 år, från det att han som småskurk i Boston rånar fel ställe och förälskar sig i fel flicka (vilket naturligtvis bådadera leder rakt ner i fördärvet), till det att han bygger upp ett smärre gangsterimperium i Florida där han smugglar sprit från Cuba. Det är verkligen flödande prosa; det känns som om Dennis Lehane har varit på strålande humör, haft sjukt kul när han skrivit och verkligen tyckt om perioden och människorna han berättar om. Lite grann tror jag att han levt ut en pojkdröm när han skrivit om de riktigt coola killarna, fått använda precis hur tuffa oneliners  och hur många skottlossningar han vill utan att någon rynkat på näsan. Jag tror att han har roat sig kungligt. Tack och lov har han fortsatt vara en bra författare när han har gjort det - Live by Night är fortfarande väldigt välskriven och man läser gärna vidare sida efter sida fastän det ibland kanske ligger lite väl nära maffiaklichén.

Är det någonstans jag har en invändning är nog just när det gäller de många sidorna. Live by Night är som sagt en alldeles utmärkt roman, men den hade inte mått dåligt av att ha en starkare, tydligare plott. Nu är det mest bara "en gangsters uppgång och fall" lite generellt sådär, historien tuffar på utan att där syns så värst mycket av någon dramaturgikurva eller så. Allt går i ungefär samma takt hela tiden, med få undantag, och det är trevligt så - men det hindrar mig från att sätta toppbetyg.

Bonussak: Live by Night är del två i en serie fristående romaner om en och samma irländska familj i Boston, där de flesta är poliser men lillebror Joe alltså gör precis tvärtom och blir skurk. Any Given Day  (som ju var först ut, men som jag inte har läst) handlade om en av Joes äldre bröder. Ett tämligen grandiost projekt som Lehane har givit sig in på med andra ord, men kul!

Bokbröllop revisited

Kalendern säger att det idag är sex månader sedan jag och maken gifte oss - tjohej för oss! Eftersom ingen vågar säga emot en relativt nybliven fru (right?) så bestämmer jag att dagens bloggpost ska ägnas åt lite av det där litterära bröllopsdrömmandet som var så vanligt förekommande i våras. Så för er som inte fick nog då (eller som nätt och jämt har hämtat er), här är en liten bildfrossa i bokliga bröllopsidéer av alla de sorter. Enjoy!

Här måste jag dock invända att hade tilltänkte maken friat genom att
göra så här med någon av mina HP-böcker, så hade han icke fått ett ja till svar ...

Kolla, ett bröllop med Night Circus-tema! Ni MÅSTE titta på resten av
bilderna från det här, det är en order!

Go where?

Väntar fortfarande på att den här skylten ska dyka upp mitt framför mig när jag går på någon ödslig väg ... Jag skulle lätt ha svängt av mot Hogwarts. Vart skulle du helst ha gått?

Bitches in Bookshops

Tyckte att vi behövde lite lämplig musik såhär till helgen, och en låt som både lyckas klämma in Strand Bookstore i videon och som innehåller raden "War and Peace - piece of cake", bara måste ju vara en succé, inte sant?

Tack till Ingrid på onyanserat.se för länken!

Bram Stokers Google doodle

Men ÅH! Hur fint är det inte att öppna internettet och hitta en hel liten Google doodle till Bram Stokers ära? Bram skulle ha fyllt 165 år idag, upplyser datorn mig om. Jag hälsar och grattar!

Män som stickar och hundarna som älskar dem

Alltså, titta här vilken fan-tas-tisk titel jag hittade på bibliotekets tipshylla vid senaste besöket: Men who knit and the Dogs Who Love Them. Det är precis vad det låter som, en bok för mannen som vill sticka något mjukt och mysigt åt sin hundvän - och möjligen samtidigt något till sig själv.

Boken innehåller pedagogiska mönster med instruktioner på allt från hundtröjor och mössor till sängar. Ofta finns det ett mönster till husse och ett till hunden så att alla inblandade kan matcha varandra.

Och kattägarna ska inte tro att de är bortglömda heller. Intill hundstickarboken hittade jag nämligen den här, Knit Your Own Cat.

En heltäckande guide om hur man stickar sig en hel liten radda katter att ställa i bokhyllan (nej, vänta, där får de inte plats), på spiselkransen kan vi säga istället. Beskrivningar finns på flera olika raser. Tänker mig att Bokomaten skulle kunna sticka sig ett gäng siameser, till exempel. Boken erbjuder ju som den här videon (om en nyutgåva) nedan förklarar, a unique opportunity to knit yourself a cat. 

Och i rollerna ser vi ...

Ni vet hur man castar folk att spela huvudrollerna i böckerna man läser? För mig är det en lika omedelbar som ointellektuell process; det liksom bara händer. Plötsligt ser jag huvudpersonerna framför mig; de bara dyker upp. Plopp, plopp, så står de där.

Och hur de ser ut i mitt huvud har ofta överraskande lite att göra med hur de beskrivs i boken. Min inre casting-firma bryr sig tydligen väldigt lite om de av författarna noggrant uttänkta beskrivningarna, utan jobbar visst efter helt andra principer. Förutsättningslöst, skulle man kunna säga om det inte vore ett så hemskt ord. Det kan vara någon pyttedetalj som får mig att associera till något, och sen finns bara ett visst utseende där, alldeles oavsett om det går stick i stäv med det som står i boken. Det är inte alls säkert att "min" huvudperson är blond bara för att hen är det i boken.

Ett av de senaste - och, erkänner jag, lätt bisarra - exemplen på hur min inre casting fungerar, är att jag under läsningen av Gillian Flynns Gone Girl hela tiden såg Nick och Amy se ut så här:

Jag är den första att erkänna att det är lite skumt att Dennis Lehane och Susan Faludi blev Nick och Amy, men det bara hände. När de väl var där, gick det inte att ändra på. De passade så bra, liksom.

Andra exempel. När jag läste Fifty Shades of Grey var jag redan när Ana kliver in genom dörren på Grey Enterprises Holdings Inc övertygad om att Christian såg ut så här:

Här kan min hjärna förvisso ha haft en liiiten logisk tanke bakom, herrarna Grey och Bale delar ju faktiskt förnamnet Christian. Tycker fortfarande att Christian Bale skulle vara ett givet val i rollen om de nu ska filmatisera boken, men tycker lite synd om honom (och alla andra) om han skulle tvingas spela den. De kanske kan hitta en lookalike?

Innan varken Robert Pattinson eller Kristen Stewart hade hunnit säga Forks eller sparkling vampire, tyckte jag att Bella såg ut så här: 

Jag castar inte bara kändisar/skådespelare heller; det kan likaväl hända att grannar, vänner eller kollegor får låna ut sina utseenden och promenera omkring i mina böcker. Men exakt hur den där urvalsprocessen går till, det undrar jag som sagt fortfarande. 

Hur går det till när ni skapar er bilder av de ni läser om?

Slutet ... gott?

Jag brukar ju gå på om det där med bra inledningar - men när det kommer till Erin Kellys Grenar av gift måste jag faktiskt göra precis tvärtom. Det här är nämligen en bok som blir bättre och bättre ju närmare slutet man kommer. De sista sidorna och epilogen sitter som en smäck och öppnar en mörk, gapande avund under både huvudpersonen och läsaren. Synnerligen snyggt gjort av Erin Kelly!

Grenar av gift handlar om studenten Karen, den duktiga och skötsamma på gränsen till tråkiga flickan som är så redig att till och med hennes pappa uppmanar henne att släppa loss lite. "Upplev ditt livs sommar innan det blir för sent", säger han. När Karen av en slump sedan stöter på den karismatiska Biba, händer just det. Biba bor med sin bror Rex i ett stort, förfallet hus där en strid ström av mer eller mindre bohemiska människor passerar in och ut genom de ständigt öppna dörrarna. Karen faller handlöst för de båda föräldralösa syskonen och flyttar snart in tillsammans med dem. Needless to say, tar deras dekadenta, rödvinsdränkta och bekymmersfria sommar en ände med förskräckelse, när två personer dör. 

Att avslöja dödsfallen låter som en grotesk spoiler, men det är det inte. Grenar av gift berättas på ett sätt som gör att läsaren redan från början vet vad som har hänt. Spänningen ligger istället i att man inte vet exakt hur det hänt, eller hur det kommer att påverka Karen i nuet. Jag är fortfarande lite tveksam till om det här verkligen var bästa sättet att skriva historien på - jag hade nog föredragit ett mer traditionellt berättande där man inte redan visste hur det skulle gå - men slutet gör ända boken så pass stark att det funkar. Är nu klart nyfiken på att läsa mer; kanske både The Sick Rose från 2011 (hittar denna även under titeln The Dark Rose? förvirrad ...) och The Burning Air som kommer i början av nästa år. 

Tack till Damm förlag för rec ex!

Andra som också har läst: Hyllan, Bokhora, Boktoka, Det mörka tornet, Fru E, Bokbabbel. 

The Night Circus - tårtan

Men GE MIG DENNA TÅRTA, någon!!!
Fatta att detta alltså är ett bakverk ... Ni ser vilken bok den kommer från, eller hur? Erin Morgensterns ljuvliga The Night Circus. Tårtan är gjord av Crystal Quibell på Cakes That Make You Go Mmm i Ontario och hon beskriver hur tårtan kom till på bloggen här. (Där finns även fler bilder på detaljerna om ni vill kika närmare.) Eftersom jag är lakrits-/salmiakfantast, tänkte jag på hur trevligt det skulle vara om tårtan hade någon sådan smak i fyllningen, men Crystal skriver att den är fylld med "rich buttermilk dark chocolate with a fluffy salted caramel swiss meringue buttercream". Ok, det låter ju inte heller så tråkigt. Upprepar därför föregående order: gif mig denna tårta, någon!