Författarfrisyrer vi minns

Igår blev det äntligen tid att låta frisören sätta saxen i mitt solblekta, knastertorra hår som hade fått vänta alldeles för länge på omvårdnad. Långa längder föll till marken och jag kom ut med tjugo centimeter mindre än jag hade när jag steg in. Lite färg på det och allt kändes genast mycket bättre. Hej då sommarblond - hej höstbrun intellektuell.

Förvandlingsnumret gjorde att jag började fundera på kombinationen bok+hår - går den alls ihop? Den stereotypa bilden av en författare är ju en nisse som blinkande mot ljuset kommer ut ur skrivarstugan med skrynkliga kläder och rufsigt hår (som ett resultat av att han upprepade gånger har dragit händerna genom det medan han har skrivit, får man förmoda). Neil Gaimans hårsvall är bara av många exempel på stilen, även om det i hans fall väl mest får anses charmigt slarvigt.

Välfriserade Hertha Müller

Själv skulle jag nog aldrig komma undan med just "charmigt-slarvigt"-beteckningen, utan får vackert leta efter andra litterära stilikoner. Att Hertha Müller har snygg frisyr har vi ju redan varit inne på, och att Donna Tartts klassiska page fyller sin funktion är ju självklart. Christine Falkenlands vita 90-tals dreadlocks är en klassiker och debutanten Therese Bohmans lockiga hårsvall gör mig lite avundsjuk. Men vilka finns det mer? Vilka författarfrisyrer minns vi, med skräck eller med förtjusning? Vem i bokbranschen har snyggast hår?

Ett svårt fall av True Blood-mani

Jag dricker juice ur mina True Blood-glas, te ur min True Blood-mugg, låser upp dörren med nyckel från True Blood-nyckelringen och klär mig i min True Blood-tröja. Det hjälper inte. Jag blir ändå ängslig av att veta att det bara är två avsnitt kvar av säsong tre. Vad i all världen ska jag göra när den tar slut? Livet kommer ju bli så outhärdligt... trist?

Min lilla True Blood-servis. Allt smakar bättre i en fin mugg!

Tredje säsongen har varit ruggigt bra hittills och skapar precis som de två föregående en enorm längtan efter att se mer-mer-mer. Plotten ligger ungefär lika långt ifrån/nära bokseriens handling som tidigare och det som lagts till eller broderats ut fungerar alldeles utmärkt. Framför allt gillar jag den svarta humorn - utan att avslöja för mycket kan jag säga att favoritögonblicket hittills var ett underbart tv-framträdande av Mississippis vampyrkung Russell Edgington. Obetalbart! Har ni inte sett säsongen ännu, har ni mycket kul framför er! SVT börjar sända säsong tre någon gång i början av 2011 och Alan Ball har sedan tidigare annonserat att det givetvis blir en fjärde säsong också. När den kommer är dock än så länge oklart. Vi väntar med spänning och passar under tiden på att gratulera sommarens blodigaste brudpar: Anna Paquin & Stephen Moyer gifte sig i Malibu förra helgen. Grattis, säger vi!

Skräckidyll

Familjeidyll för skräcknörden: lillchihuahuan Milton vilar tryggt i Cthulhus armar.

Hans Koppel avslöjad

Jaha ja - det var visst Petter Liedbeck som gömde sig bakom namnet Hans Koppel. Då hade jag inte helt fel i mina gissningar ändå... Läs mer om det hela hos Adlibris och se vad jag tyckte om Vi i villa här.

Den stora ovissheten

Sista dagen i ovisshet och jag gillar det.
Ovisshet om vad? Hans Koppel, naturligtvis. Ryktet säger att imorgon är dagen för Det Stora Avslöjandet, att det är då vi äntligen (?) får veta vem det är som döljer sig bakom pseudonymen. Min gissning är att det är en man i 35-årsåldern som tidigare har arbetat i media, möjligen med att ge ut barnböcker. Mer än så tänker jag inte spekulera.
Det enda jag undrar nu är varför man alls bryr sig om att skriva under pseudonym om man ändå tänker avslöja den efter ett tag? Är det bara PR man är ute efter? Jag gillar Koppels böcker och ser verkligen fram emot att läsa den senaste, Kungens födelsedag, som i detta nu förhoppningsvis är på väg mot mig i ett litet paket, men behöver jag verkligen veta vem som hållit pennan? Nej. En bra bok är en bra bok oavsett vem som har skrivit den och i spåren av alla Lars Keplers och Tim Davys är jag faktiskt lite mätt på både pseudonymerna och de eventuella avslöjanden som de för med sig. Jag fäller ner mina öron, struntar i tillkännagivandet och väntar envist på att bara få läsa boken.

Pussla med Jane Austen

Regn, regn och regn. Och så lite regn på det. Medan hela stora världen utanför dränks i syndafloden, kan boknördar som jag (som bor på översta våningen och därmed slipper oroa mig för översvämmade källare, nyinflyttade sötvattensfiskar i vardagsrummet och annat obehagligt), med fördel vända bort uppmärksamheten från de grå skyarna och istället titta ned på bordet där mitt senaste pussel väntar. Vi minns alla Edward-pusslet, som tyvärr aldrig blev färdiglagt eftersom alla svarta fält flöt ihop och gjorde det omöjligt att klura ut vad som var vad, men den här gången är jag övertygad om att det kommer gå bättre. Jag har nämligen sällskap av ingen mindre än Jane Austen själv:
Den här obehagligt snygga pusselboxen i form av en bok hittade jag på The Booksmith i San Francisco. Måste-måste-måste-ha-känslor dök upp väldigt snabbt.

Själva pusslet ligger inuti "boken" och i locket kan man se hur det färdiga motivet kommer att se ut. Jane själv, omgiven av citat från sina böcker, blir uppvaktad av en stilig herre. Kyskt och känslosvallande på en gång, precis som det ska vara. Pusslet har 500 bitar och är tillverkat av Potter Style, en del av Random House. Kikar man på deras hemsida inser man snart att de är företaget som ligger bakom väldigt många av de fiiiiina saker som man alltid står och dreglar över i butikerna. De producerar allt från anteckningsböcker till brevkort, många av dem med litterära motiv. När det gäller pusslet, fanns det hos Booksmith till exempel också liknande boxar som Austen, fast med Alice i Underlandet och Trollkarlen från Oz. Behöver jag säga att jag ville ha dem allesammans? Efter mycket om och men och oj och ack valde jag Austen, för jag tyckte att det var snyggast. Så här kommer det färdiga pusslet att se ut:

Nu väntar jag bara på det perfekta tillfället att sätta mig ner och påbörja pusslandet. Någon gång kanske lille valpen somnar och någon gång kanske jag har jobbat färdigt och då... Någon gång.

Om du liksom jag drabbas av habegär, kan pusslet beställas från Amazon.com. Sök på Jane Austen Puzzle, eller på ISBN 978-0-307-45383-9, så hittar du det.

Kärleken till gamla böcker - och så lite mord

Extrem bibliofili, mord och så lite guilty pleasures på toppen - där har ni några av ingredienserna för den nya serien Bibliophile Mysteries som jag av en lycklig slump hittade medan vi var i USA. Än så länge har serien bara två delar, men fler är tack och lov planerade. Böckerna är vansinnigt underhållande och perfekta om man vill ha till intet förpliktigande cosy crime med litterär anknytning.

Första delen i serien heter Homicide in Hardcover (alla delarna har vitsiga titlar) och tar sin början på en bokutställning där en samling antikvarisk litteratur ska visas upp för allmänheten. Mästerverket som alla väntar på att få se är en sällsynt vacker utgåva av Goethes Faust, som nyligen har renoverats av bokbindaren/bokrestauratören Abraham Karastovsky.

Abraham har lovat sin kollega och forna elev Brooklyn Wainwright en förhandstitt på Faust-utgåvan, men när hon kommer till hans arbetsrum möts hon av en förskräcklig syn. Abraham ligger på golvet i en pöl av blod och med sina sista krafter viskar han en varning till Brooklyn samtidigt som han ger henne Faust. "Remember the devil" säger han och dör sedan. Sittande på golvet bredvid liket inser Brooklyn att ryktet som går kring boken kanske inte var så galet ändå; det sägs nämligen att alla som får den i sin ägo avlider. Men beror det på en förbannelse eller på att boken rymmer andra hemligheter? Brooklyn hamnar mitt i en mordutredning där hon själv är både misstänkt och hotad och där hon själv tvingas använda alla medel för att komma mördaren på spåren.

Homicide in Hardcover ges ut av Penguins Obsidian Mystery, en del av Berkley Prime Crime där bland andra Charlaine Harris Aurora Teagarden-böcker och Laura Childs Tea Shop Mysteries ges ut. På samma förlag finns det miljoner olika cosy crime-serier, en för varje tänkbart intresse. Man hittar scrapbookmysterier, matmysterier, handarbetsmysterier, bokhandelsmysterier, kattmysterier... ja, ni förstår upplägget. Många av dem kan vara ganska b, men det går absolut att hitta guldkorn och Bibliophile Mysteries är ett sådant. Kate Carlisles berättelser om Brooklyn är lättsamma, spännande och kul och har gott om skojiga oneliners. Jag menar, vilken bibliofil/deckarfantast har inte drömt om att läsa mordgåtor där huvudpersonen på fullaste allvar fäller kommentarer som "I wanted to find the murderer, but I also wanted to save the book" ? Läsaren får dessutom en glimt av San Francisco (extra kul eftersom vi var där medan jag läste den) samt en hel del nörddetaljer om bokbinderi.

Bok två i serien, If Books Could Kill, utspelar sig på en antikvarisk bokmässa i Edinburgh och är inte dum den heller. Den når dock inte riktigt upp till ettans klass, eftersom den lider av andra-boks-sjukan (känns snabbt påkommen och innehåller väl många upprepningar från ettan), men den är på intet sätt dålig. Nu ser jag fram emot tredje delen, The Lies That Bind, som enligt ryktet ska komma ut i februari 2011. Till dess tycker jag att ni ska ta och testa The Bibliophile Mysteries ni också, så slipper jag sitta själv här med superpeppen Allan!

Kate Carlisle har även en hemsida, där du kan läsa mer om hennes böcker. Utöver serien om bokbindaren Brooklyn skriver hon även rena romans-böcker, men de tror jag att jag lämnar därhän...

Valptider

Calliope har blivit med valp! För bara några dagar sedan var vi på kenneln och hämtade den här charmige killen (som på bilden för ovanlighetens skull sover) :

Han är en tvärhand hög och söt som spunnet socker. Han har också en energinivå som motsvarar någon som har ätit just spunnet socker (bara, i stoooora mängder) så det är mycket pyssel och passande. Vi har en from förhoppning om att vi när han blir vuxen får tillbaka allt jobb vi lägger ner på honom nu. Får se om det stämmer...

Med ny valp i huset är dagens boktips naturligtvis givet. En fylla-i-bok! Semic gav förra året ut Mitt första år... och hundåren som kommer sen och det är precis vad det låter som. Tänk babyalbum, men byt ut barnet mot en hund. I boken kan den nyblivne hundägaren fylla i allt om valpen, från rena faktauppgifter om uppfödare och kullsyskon till favoritmat och lekvanor. Det finns plats att klistra in bilder och skriva ner minnen, och ett par sidor är vidga till att se hur hunden växer. Där finns diagram för att rita in höjd och vikt, samt utrymme för att göra tassavtryck. Fullständigt bedårande!

Mitt första år... och hundåren som kommer sen är en kul present att köpa antingen till sig själv när man skaffar valp eller till en bekant som just fått hund. Den kostar inte skjortan och kommer vara kul att ha när hunden har växt upp. Dessutom kan den vara till praktisk nytta; det finns plats att fylla i datum och fakta om hundens alla vaccineringar, avklarade kurser och utställningar. Det är smidigt att ha allt samlat på ett ställe och det enda man möjligen kunde önska sig är att boken vore större eller hade en ficka där man kunde stoppa in lösa papper. Men det räcker långt som det är också. Nu återstår bara att se om vovven sover tillräckligt länge för att jag ska hinna fylla i något...

Sövande högläsning

Är det oartigt att använda ljudböcker som sömnmedel? Jag funderade på det i natt, när jag någonstans i mörkret mellan klockan två och fyra låg och lyssnade på Lars Keplers Paganinikontraktet. Jag hade vridit och vänt mig i sängen flera timmar utan att kunna somna och tog till slut fram ljudboken som en sista räddning. Hittills har ljudbokslyssnandet nämligen visat sig vara oslagbart - varenda gång jag lyssnar till någon som läser högt somnar jag som ett vyssjat barn. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet det är eller hur bra boken är; inom tio minuter snoozar jag.

Och det är någonstans där jag börjar tycka synd om upphovsmännen. Både författarna som mödosamt har valt sina allra bästa ord för att fänglsa mig och uppläsarna som anstränger sig för att ge varje mening rätt betoning. Allt detta slit - och så använder jag det för att somna. Mycket otacksamt. Jag ber om ursäkt. Men oj så skönt man somnar med någons röst i öronen! Blir jag rik någon gång ska jag anställa en högläsare med vacker stämma som försiktigt kan slå sig ner på min sängkant varje kväll och läsa tills jag är tryggt nedsövd i natten.

Te för bibliofiler

Idag dricks det bibliofil-te. Mr Morgan's Tea, en blandning gjord för att i så stor utsträckning som möjligt likna det te som J. Pierpoint Morgan drack i slutet av 1800-talet, när han satte ihop grunden till det som idag är en av världens finaste och största boksamlingar: The Morgan Library i New York. Teet är köpt i Morgan Library and Museum's gift shop och smakar alldeles ypperligt. Starkt och lite rökigt, inget för mesar men perfekt för bibliofiler som vill fortsätta hålla ångan uppe under många sidor till. Eftersom jag är en total sucker för både te och böcker, var det givet att jag köpte med mig en påse hem. Yummi!Läs mer om The Morgan Library här.

Bada i böcker

Bada med bok har man ju hört, men bada i böcker? Ja, varför inte? Jag tror att det är mycket hälsosamt.
5 av 5 möjliga guldstjärnor för skojigaste reaskyltning går till The Beat Museum i San Francisco och deras underbara bokbad!

Hippies med varningsskyltar

En tur till de gamla hippekvarteren kring Haight-Ashbury i San Francisco borde ju vara tämligen riskfri, shoppingmässigt sett. Om man inte har en böjelse för batikkläder, bongar eller tatueringsprylar borde man kunna strosa omkring och mest bara titta. Alldeles utmärkt, tänkte vi och for dit.
Och till en början gick det ju strålande. Vi tittade på tröjor i alla regnbågens färger och fotograferade väggmålningar. Gratis, trevligt och skoj att se.
Lugnet varade ända tills vi kom till butiken Booksmith. Vi kikade in genom fönstret. Snygg skyltning på tema upptäckare och botanik, lite à la Darwin & co. Intet ont anande steg vi över tröskeln.Och oj, oj, oj. Booksmith visade sig vara en alldeles underbar liten bokhandel, ännu en av alla de där oberoende, supertrevliga boklådorna som det finns så gott om här i stan. Som man önskar att något liknande fanns hemma! Hur mycket roligare vore det inte att komma till en ny stad om den lokala bokhandeln verkligen var lokal så att man inte på förhand visste vad man skulle stöta på?

Booksmith tycktes drivas av eldsjälar med passion för litteratur. Urvalet var super och hyllorna var fulla av små tipslappar från personalen där de berättade mer om böckerna. Jag fastnade för Picture the Dead, en young adults-roman av Adele Griffin och Lisa Brown. Det är en väldigt speciell bok, otroligt snyggt och originellt formgiven för att vara en roman och jag ska skriva mer om den en annan dag - men titta på bokens hemsida så länge, så får du en känsla för hur den ser ut. Skitsnygg! Och förhoppningsvis bra. Jag planerar att läsa den på planet hem.
Om inköpen hade stannat där hade det varit lugnt. Men utöver en massa roliga böcker, hade Booksmith även ett stort urval prylar med extremt stark måste-ha-känsla. Tusen fina kort, brevpapper, anteckningsböcker, presenter och andra prylar, uppenbarligen valda av någon som hade exakt samma smak som jag. Det blev lite jobbigt en stund, kan jag säga. Vill ha-vill ha-vill ha, skrek det i mitt huvud när jag storögt tittade mig omkring. Till slut fick ett signerat ex av Picture the Dead, ett par extra tjusiga kort, en fraggeldocka (ja, Fragglarna! Ni minns väl den härliga tv-serien?) och ett Jane Austen-pussel följa med hem. Sambon köpte också ett gäng böcker och sedan släpade vi oss mödosamt ut ur butiken där vi "bara skulle kika in lite snabbt". Ställen som Booksmith borde förses med en varningsskylt.

Så nu vet ni. Det kan vara farligt för ekonomin att närma sig Haight-Ashbury, även om man inte är inne på hippiespåret. Om ni trots allt vågar er dit, missa då inte heller att besöka butiken Loved to Death på 1681 Haight Street. Det är som att gå in i ett gammaldags kuriosaskåp - litet, trångt och mörkt, men fullt av fascinerande saker. Jag förälskade mig i en hel serie porträtt på djur i 1800-talskläder (ja, det låter väldigt konstigt men de var fantastiska!) och hade gärna köpt allesammans. Min skrikande plånbok sade dock att jag bara fick ta ett, så jag valde en kanin i kostym. Både kaninen och de andra sakerna från den här shoppingrundan är för närvarande nerpackade inför den stundande hemresan, men jag lovar att posta lite bilder på dem när vi kommer hem igen.

Den perfekta gatan - med beatniks, böcker och vitlök

Det finns en första gång för allt och det här är första gången som jag tipsar om en gatstump. Men Columbus Avenue mellan Pacific och Vallejo Street är värd att tipsas om. Där kan man nämligen ha en alldeles utmärkt trevlig eftermiddag med litterär anknytning, utan att behöva flytta sig mer än några hundra meter.Området räknas till San Franciscos North Beach och är klassisk mark för alla beatniks och deras fans. Mest känt är naturligtvis City Lights Books, en trevåningsbutik där man säljer både vanliga böcker och det egna förlaget City Light Publishers titlar. Urvalet är både brett och personligt och även om bokhandeln till ytan egentligen inte är jättestor, är det inga problem att fördriva en eller två timmar här, ivrigt bläddrande i allsköns skojiga böcker.På översta våningen finns The Poetry Room, där man kan slå sig ner i en knarrande gammal gungstol och läsa. Gungstolen var upptagen när jag var där, men jag satte mig försiktigt på en likaledes knarrande pall och läste Allen Ginsbergs Howl. Kanske en smula klichéartat, men ändå ett litet halleluja-moment. Det är alltid kul att läsa saker och ting på ort och ställe och jag har alltid haft en soft spot för Ginsbergs dikter. Jag funderade också på att köpa något av all merchandise med butikens logga på, men avstod eftersom jag tänker mig att det kan vara bra om jag inte kommer hem alldeles pank. För den som vill finns dock allt från tygpåsar till kepsar, muggar och tröjor.Bredvid City Lights Bookstore finns också den trånga lilla gränden Jack Kerouac Alley. Förr användes den mest till att slänga sopor och lagra varor, men City Lights ägare Lawrence Ferlinghetti såg till att få den uppsnyggad och omdöpt. Numera finns där ingraverade dikter bland annat av Maya Angelou, John Steinbeck och - naturligtvis - Jack Kerouac själv.
På andra sidan av Jack Kerouac Alley ligger baren Vesuvio, också den ett välkänt tillhåll för beatförfattarna. Gå dit för en eftermiddagsdrink innan det är dags för att gå lite längre upp längs gatan, där du genom att bara ta några få steg till höger in på Broadway kan hitta nästa sevärdhet: The Beat Museum. Vi har inte hunnit gå ditin och kika ännu, så jag kan inte säga så mycket om det mer än att det ser rätt kul ut från utsidan... Läs mer om det på hemsidan.

Efter museibesöket är du säkert hungrig, och då är det dags att gå tillbaka ut på Columbus Ave igen. Gå en liten bit längre uppför backen och använd näsan. En ljuv doft av vitlök kommer mot dig om vinden blåser av rätt håll. Följ den och du hittar The Stinking Rose, en supermysig restaurang som under sin käcka slogan We season our garlic with food serverar mycket god mat med - just det, vitlök. Så gott som alla rätter på menyn har en redig näve vitlök i sig; man kan till och med beställa vitlöksglass till efterrätt om man känner sig modig. Vi har testat lite olika rätter när vi varit där och allt har varit jättegott. Restaurangens inredning är dessutom en upplevelse i sig. Där finns flera olika rum, alla med olika utseende. Första gången satt vi i de små svartvita cirkustälten som avdelar det avlånga rummets bås (varje bås har ett eget tält, med kristallkrona i taket och svulstig guldspegel på väggen) och andra gången satt vi i vinrummet, där hela taket är fullt av upphängda tomma vinflaskor. Draperier finns där också; det har någon pysslig människa sytt ihop av urdragna vinkorkar. Tja, det är lite svårt att beskriva det hela, men det är absolut värt ett besök! Både för maten och för inredningen (se fler bilder från restaurangen här). The Stinking Rose lyckades dessutom bota min annalkande förkylning, som dog vitlöksdöden och försvann. Plus att de skämtar om vampyrer på menyn. Bara en sån sak...

Dagens bibliotek: Alcatraz

Calliope har - som sig bör när man turistar i San Francisco - besökt Alcatraz. Tyvärr var alla kvällsturer fullbokade under tiden vi är här, men även i dagsljus är det före detta fängelset en rätt läskig plats. Det krävs inte mer än ett uns fantasi för att föreställa sig allehanda hemska saker som hände där.
Men i det soligaste hörnet av det annars iskalla fängelset fanns ett rum som måste ha varit extremt uppskattat. Det var nämligen där man hade inrymt fängelsebiblioteket. Att låna böcker där var ett privilegium, något fångarna fick som belöning för gott uppförande. Böcker som belöning. Hade jag suttit där hade jag varit väldigt snäll i hopp om att få besöka det där soliga rummet.
Så här ser biblioteket ut idag:

Världens sötaste bokstöd

De här läsande mössen har placerat sina ostbitar i skyltfönstret på Russian Hill Bookstore i San Francisco och lockar där helt oskyldiga, passerande boknördar att komma in och titta i butiken. Onda möss, säger jag. Onda! För väl inne i butiken inser man att Russian Hill Bookstore inte bara säljer fina bokstöd, utan att den är ännu en av de där butikerna där man vill ha ALLT.

Russian Hill Bookstore har specialiserat sig på begagnade böcker, men är så långt ifrån ett dammigt antikvariat man kan komma. I en ljus fin lokal på Polk Street i centrala San Francisco har man fyllt tre stora rum med böcker från golv till tak, skrivit fina handtextade skyltar till dem - och mellan hyllorna satt mängder av fina, bokrelaterade prylar. Här finns anteckningsböcker, kort, brevpapper, pussel, spel och leksaker med litterär anknytning (och en hel del som inte har med böcker att göra men som är hur fint som helst ändå). Urvalet av kort är enormt, så om du till exempel letar efter ett gratulationskort med tema aerobics, så är det hit du ska gå. Snurra på kortstället i mitten och du hittar aerobics som en rubrik strax under cykling.

Och böckerna då? Nej, jag köpte faktiskt inga böcker den här gången. Jag kan inte köpa mer om jag ska få med mig väskorna hem på planet. Men annars hade jag gärna köpt både en och fem och kanske tio böcker från Russian Hill. Titlarna är som sagt var bättre begagnade, med ett mycket gott urval. Dessutom är butiken en guldgruva för den som söker riktigt snygga utgåvor att sätta i hyllan eller att ha som prydnad. Här finns massor av sjukt fina vintageomslag som får bibliofilen i en att sucka längtansfullt och fundera på om inte några kilos övervikt på planet ändå skulle gå att ordna...

Fler übersöta bokstöd från samma butik.