Idag har jag för första gången på nio år upplevt bokreans första dag från andra sidan disken. Inte jobbat, med andra ord, utan bara gått dit som en förhoppningsfull kund med fickan full av nyligen uthämtade pengar. Nej, det där sista var inte riktigt sant. Pengarna fanns på kortet och de ville gärna stanna där, men en liten titt var jag ju ändå tvungen att ta.
Och resultatet? Inte en enda inköpt bok. Jag kom hem med en DVD istället. Trots att jag var på tre olika butiker. Hm. Någonting måste vara fel. Jag ställer samma fråga som Helena; är det mig eller rean det är fel på?
Först var jag på SF-bokhandeln. Att de inte skulle ha någon megarea visste jag, men jag hade kanske förväntat mig liiite mer. Framför allt kunde det ha varit bra om de hade samlat all rea på ett ställe i butiken och tydligare märkt ut var den var, för till att börja med fattade jag inte ens var jag skulle titta. Eftersom SF-bokhandeln är SF-bokhandeln, hittade jag naturligtvis en massa andra skojiga böcker, men eftersom jag hade bestämt mig för att det var rea som gällde, gick jag vidare.
Those were the days...
Nästa stopp var Akademibokhandeln. Eftersom det är en stor butik hade jag förväntat mig den sedvanliga reaträngseln med galna kunder högt och lågt - så döm om min förvåning när det bara var att gå rakt in och titta på det man ville utan att ens behöva yttra så mycket som ett enda litet "ursäkta". Här gjordes dock reans enda fynd; SVT:s filmatisering av Maria Gripes Skuggan över stenbänken på DVD för 69 kr. Himla trevligt med tanke på hur jag har letat efter den. Jag planerar nostaligtittande i helgen.
Sista anhalten på reavandringen var finfina Hamrelius Bokhandel. Låter jag partisk så beror det på att jag är det; det är den enda bokhandeln i Malmö värd namnet. Hos dem är det precis som jag vill ha det: kunnigt, intressant urval, mycket engelskt och snygg presentation i en lockande lokal. Rean var dock inget att ha hos dem heller; det var snabbt konstaterat. Istället fastnade jag framför den engelska nyhetshyllan där jag dreglade loss över alla fiiiiina paperbacks som hade kommit. Jag behöll dock min ståndaktiga image och begav mig hemåt utan att köpa något där heller.
Så var tog rean vägen? Fynden? Alla hysteriska människor? Inte en enda av butikerna jag besökte hade ens kö till kassan. Handlar alla på nätet? Eller är ingen längre intresserad? Är rean död? Jag är benägen att svara ja.
***
DN undrar också vart rean har tagit vägen.
Jag var lite skeptisk till Viveca Sten inledningsvis eftersom jag tyckte att världen inte behöver ännu en Camilla Läckberg, men farhågorna besannades inte. I de lugnaste vatten är faktiskt bättre än Läckbergs serie, framför allt om man ser till de senaste böckerna Läckberg har skrivit. De har ruggigt låg kvalité. Viveca Sten är inget nytt stjärnskott - till det skulle hon ha behövt en smula mer originalitet - men hon är definitivt lika bra som sina kollegor i genren. Kanske till och med bättre. Vill man ha en lagom underhållande, enkel och lättläst deckare att softa med fungerar I de lugnaste vatten riktigt bra. Däremot hoppar jag nog över tv-serien baserad på boken som ska sändas under våren. Böcker är bäst på bok. 
När boken är tryggt införskaffad ska du bege dig till närmsta djurbutik och köpa en Furminator. Det är en mirakelborste - jo, den gör faktiskt smärre mirakel. Jag köpte min för några veckor sedan och kan intyga att den gör det den utlovar. Trots att den inte ser mycket ut för världen, får den bort extremt mycket mer lös päls än alla andra borstar och kammar jag har provat. Och tro mig, det behövs... Pälstussarna yr som gräsbollar över prärien annars.
Kinsella brukar leverera ok, inte alldeles för dum chick lit som funkar för mig som inte läser så värst mycket i genren annars. I Twenties Girl träffar vi Lara Lington som för tillfället har det ganska sugigt; hennes pojkvän Josh har dumpat henne utan att hon förstår varför och bästa kompisen som hon just har startat ett rekryteringsföretag tillsammans med har stuckit till Goa och lämnat henne ensam med alla elaka kunder. Lara vill ha tillbaka sitt gamla liv - både pojkvännen som hon fortfarande älskar och sitt gamla jobb, som kanske inte var så dumt ändå. Mitt i allt tvingas hon dessutom iväg på sin gammelfasters begravning, trots att hon inte träffat damen ifråga sedan hon var barn. Man skulle kunna tro att Lara redan har nått botten, men på minnesstunden dyker dessutom en ung, lätt hysterisk kvinna upp ur tomma intet och börjar trakassera henne. Det blir början till några milt sagt udda veckor, som förändrar ALLT Lara trodde att hon visste/ville/var. När de är över är hon inte längre samma person.
Alfahannen är tredje och sista delen i den serie deckare som Wennstam skrivit efter att hon gav ut de två reportageböckerna Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman. Deckartrilogin tar i skönlitterär form upp samma problematik som reportageböckerna; den ställer frågor kring hur könsroller, feminism, jämlikhet, sex och våld fungerar i dagens Sverige. De tidigare två delarna i serien, Smuts och Dödergök, är löst sammanlänkade med varandra och med Alfahannen genom att några av huvudpersonerna återkommer. I Alfahannen känns det lite ansträngt att det återigen är samma familj som i Smuts som drabbas - det hade varit mer trovärdigt om Wennstam hade valt en okänd familj.
Precis som tidigare skriver Hildebrandt enkelt, underhållande och medryckande. Texten har ett driv som gör att man läser och läser och läser, helt utan motstånd. Jag hade med mig den på tåget från Göteborg och hade läst genom den redan långt innan det var dags att kliva av. Det märks att Hildebrandt utnyttjar det hon själv har varit med om; inte så att berättelsen om Sara är självbiografisk, utan för att miljöer och händelser känns äkta på ett vis som nog hade varit svårt att få till för någon som själv inte varit med. Jag har ännu inte läst Blackout, men jag tänker mig att den kan vara intressant av samma anledning. Förmodligen är den kanske till och med bättre; det mest intressanta med hela serien om Sara är ju att man får se något av hur det går till bakom kulisserna i krigsrapporteringen. Som romaner betraktat får de ett lägre betyg.
Cesar tvekar inte heller att namedroppa kändis på kändis som han har hjälpt eller som har hjälpt honom. När Cesar var för macho räddades han av John Gray och Dr Phil, som båda agerade äktenskapsrådgivare. Nu älskar han sin fru på det rätta sättet, försäkrar han. Hon är numera familjens packleader och han är calm and submissive. Det talas däremot mycket om hur otroliga både Oprah Winfrey och Jada Pinkett Smith är. Wow. 
Samtliga noveller i Paris-Dakar är fristående från varandra, men har ett gemensamt tema i det att de alla på något sätt kretsar kring en nutida, svensk manlighet. Det kan ju låta vansinnigt pretto och trist, men det är fantastiskt när det hanteras på det här sättet. Liljestrand prickar oerhört väl in just rätt tonläge för att beskriva hur det kan vara att vara man idag. (Inbillar jag mig åtminstone. Jag har ju så att säga inte förstahandserfarenhet på området...) Berättelserna är närgångna, ibland obehagliga, ofta vardagsrealistiska, ändå oftare bisarra och alltid, alltid överraskande. Liljestrands novell-personer är originella och det går ytterst sällan som man har tänkt sig för dem. Extremt? Ja, ibland. Men vansinnigt bra. Min absoluta favorit är "Anthem", som skildrar en ödesdiger kväll för mannen som ska vara toastmaster på sin väns bröllop. Innan aftonen är över har han inte bara förstört vännens bröllop, blivit arbetslös och bråkat med alla han känner - han har också satt igång en politisk skandal. Den är suverän. Nu önskar jag bara att Liljestrand tar och skriver en roman; jag tror att det skulle kunna bli hur bra som helst. 
Skolan har som tradition att varje år bjuda in en känd författare och inför besöket hålls en tävling där alla har chans att lämna in bidrag i form av en novell eller en dikt. Författaren väljer ut det alster han tycker bäst om och segraren vinner en stund ensam i Den Store Författarens sällskap. Tidigare har bland andra Robert Frost och Ayn Rand varit där och den namnlöse huvudpersonen i Wolffs roman har deltagit i tävlingen utan att vinna. Men så blir nästa besök bokat - ingen mindre än pojkarnas största idol alla kategorier, Ernest Hemingway himself, ska komma. Frenetisk aktivitet bryter ut på skolan när alla pojkar sliter med noveller för att vinna hans gunst. Vår huvudperson också, men skrivandet går extremt trögt. När så en möjlighet att vinna utan ansträngning dyker upp tar han den.