12 januari, 2010

Klassisk guvernant

Anne brukar beskrivas som den minst framträdande av systrarna Brontë. Tyst och tillbakadragen skrev hon två romaner; Främlingen på Wildfell Hall och Agnes Grey. Förra året kom Agnes Grey för första gången i svensk översättning (av Maria Ekman) och när jag nu hittade den vid min senaste utflykt till biblioteket, tänkte jag att det kunde vara trevligt att läsa den för att öka min Brontë-kunskap.
Om det någonsin funnits en genre för guvernantromaner, torde Agnes Grey vara dess ultimata representant. Prästdottern Agnes ger sig efter en curling-artad uppväxt i en kärleksfull men fattig och strävsam familj ut för att tjäna sitt eget uppehälle som guvernant och hamnar - naturligtvis - hos en hemsk familj med hemska barn. Sedan byter hon familj och hamnar hos en ny hemsk familj med andra hemska barn. Av detta lär hon sig att hon bör vara uthållig och framhärda fastän det känns svårt. Marginellt bättre blir det när det dyker upp en ny komminister i byns kyrka; Mr Weston är ingen hottie att se på men predikar som en gud.

Som roman betraktat bjuder Agnes Grey inte en nutida läsare på några överraskningar vare sig när det gäller intrigen eller stilen. En förhållandevis förutsägbar utvecklingsroman om en ung kvinna berättas i en dagboksartad stil med grepp ur kursen novel writing 101. Här finns också en enormt massa kristlig fromhet i form av levnadsråd, rättfärdighet och bibelanspelningar som det är lätt att få nog av om man är något mindre kyrklig än Agnes. Det blir dessutom ganska enformigt att ta del av Agnes trista liv i längden; boken kunde lika gärna haft titeln Det suger att vara guvernant.
Ändå är den lite gullig och ganska trevlig avkoppling. För den som gillar sitt 1800-tal finns här gott om beskrivningar av miljöer, detaljer och personer att gotta sig i. Det känns orättvist att jämföra den med Jane Eyre (som är en långt mycket mer utvecklad roman), men naturligtvis svårt att låta bli. Agnes Grey är långt enklare men ändå läsvärd om man vill veta mer om Brontësarna. Det är ett trevligt initiativ av Norstedts att ge ut den i en fin utgåva och ännu trevligare att den redan nu i mars kommer i pocket.


7 kommentarer:

Mrs. B sa...

Vad bra du beskriver romanen. Precis så kände jag också när jag läst den. Tror jag bläddrade förbi flera sidor fromhet och uthållighet för jag minns knappt hur berättelsen slutade, bara att jag hade rätt långtråkigt under själv läsningen!

Metronyx sa...

Bra för jag läser just nu Jane Eyre och funderade på lite andra Brontosaurier men känner att jag med gott samvete kan skippa Agnes.

Tekoppen sa...

Alltså, "Främlingen på Wildfell Hall" är väl något helt annat? Hårdkokt hustrumisshandel. Som samtiden inte ville röra vid.

"sinlom"

Minerva sa...

Har du läst "Främlingen på Wildfell hall"? Personligen tycker jag att den överträffar såväl "Svindlande höjder" som "Jane Eyre". Om "Agnes Grey" är ett ungdomsverk är "Främlingen..." ett mästerverk.

Läs min recension av Agnes Grey på:
http://minerva.bloggsida.se/litteratur/Agnes+Grey

Calliope sa...

Främlingen på Wildfell Hall började jag på en gång för länge sedan när den ingick i läslistan på littvet, men av någon anledning läste jag aldrig ut den då. Men den är efter vad jag minns det ganska annorlunda från Agnes Grey, så det blir nog kanske till att läsa om den också... Även den finns ju utgiven av Norstedts nu på senare tid :)

Vixxtoria sa...

Det var länge sen jag läste romanen, men jag tycker också din beskrivning stämmer med vad jag minns. Jag är inte så himla sugen på att läsa om den, och det är skönt. Det finns så många andra böcker man längtar efter att läsa om, att det är bra när man kan stryka nån från listan.

Fast jag blir lite nyfiken på hur den mottogs av samtiden. Upplevdes den som förutsägbar brukslitteratur då också

Och så skrattar jag lite åt den diplomatiska formuleringen "... om man är något mindre kyrklig än Agnes". :-)

Sara sa...

Charlotte lånade ganska friskt från sin syster när hon skrev Jane Eyre. Enligt förordet i min utgåva av Jane Eyre så fick Charlotte idéen att skriva en roman i jagform, om en "plain governess", genom att prata med sin syster om hennes bokplaner. Undra om Anne blev sur när hennes idé blev helt kopierad och dessutom mer hyllad?