30 mars, 2009

Varulvspolitik

Skulle Fredrik Reinfeldt vara roligare om han hade huggtänder? Möjligen. Lite grann åtminstone. Men det faktum att de intrigerande parterna i Patricia Briggs Bone Crossed är både varulvar och vampyrer och allt däremellan, räcker ändå inte till för att hålla mitt intresse vid liv. Politik är och förblir tråkigt. Tyvärr finns det en hel del av den i Bone Crossed, fjärde delen om bilmekanikern och walkern Mercy.

Förra boken (Iron Kissed) var extremt spännande - seriens bästa del utan tvekan. Det hände så mycket att man vart alldeles matt efteråt. Frågan är om inte Patricia Briggs själv var lite matt också, för Bone Crossed är tyvärr inte alls lika bra som sina föregångare. Eller rättare sagt - den är det ibland men dessemellan är den extremt seg. Den har lång (för lång) startsträcka, där alla pustar ut och omgrupperar efter dramat i slutet av förra boken men när själva plotten kommer igång blir det ändå rätt skojigt ett tag. Mercy får besök av en gammal bekant som vill ha hennes hjälp med ett spöke som trakasserar hennes son. Det är roligt att läsa om. Men sedan segar det till sig rejält igen när vampyrerna intrigerar och håller någon slags rättegång. Bla, bla, bla tänker jag och tvångsläser mig igenom det utan att fatta hälften av vem som egentligen lurar vem. Så fortsätter det en bra stund, innan Briggs hittar tillbaka till berättelsen igen och det blir några småspännande kapitel på slutet.

Så njä, säger jag. Bone Crossed gjorde mig lite besviken. Den var absolut inte kass, men den var alldeles för ojämn för att leva upp till de skyhöga förväntningar som seriens tidigare delar skapat. Kanske hade Briggs mått bra av en ond redaktör som kunnat stryka vissa delar och utöka andra. Det störiga i sammanhanget är att det känns som att där finns en riktigt bra bok under allt blabb, men den får aldrig någon chans att komma fram. Lustigt nog är tydligen Patricia Briggs själv mycket nöjd med Bone Crossed, åtminstone verkar det så när man läser vad hon säger om den på hemsidan. Nå Patricia - då delar vi inte samma åsikt den här gången.

Jag betraktar snarare Bone Crossed som ett olycksfall i arbetet. Kanske har Briggs för mycket annat att tänka på; hon skriver ju en hel del annat parallellt med serien om Mercy. Tack och lov vet jag att det är en ny del på väg, Bone Crossed blir inte slutet för Mercy, Adam och de andra. Del fem ska heta Silver Borne och är planerad till februari 2010. ACE har dessutom tydligen signat upp för hela sju delar Mercy - känns betryggande att veta. Om inte annat väcker ju titeln en mängd nyfikna frågor med sitt borne. Vem/vad är det som föds? Är det möjligen så att Adam & Mercy...? Det känns väldigt långt att vänta ända till 2010 för att få veta.

28 mars, 2009

Little Stranger cravings

Som om jag inte redan var sjuuuukt pepp på Sarah Waters kommande, gotiskt klingnade spökroman The Little Stranger, meddelar nu förlaget Virago att de har ordnat en särskild hemsida för Sarah och boken. Där har de lagt upp ett första smakprov ur den , och kommer fortsätta med andra texter ur den ända tills den riktiga boken släpps i slutet av maj. Jag vacklar mellan att vara extremt nyfiken = hetsläsa allt de lagt upp eller strikt asketisk = inte läsa något alls förrän jag håller boken i min hand så att jag inte förstör spänningen. Får se vilken del av mig som vinner. Just nu lutar det åt den senare. Men samtidigt låter plotten så spännande att att jag omöjligen kan bärga mig:


In a dusty post-war summer in rural Warwickshire, a doctor is called to a patient at lonely Hundreds Hall. Home to the Ayres family for over two centuries, the Georgian house, once grand and handsome, is now in decline, its masonry crumbling, its gardens choked with weeds, the clock in its stable yard permanently fixed at twenty to nine. Its owners – mother, son and daughter – are struggling to keep pace with a changing society, as well as with conflicts of their own. But are the Ayreses haunted by something more sinister than a dying way of life? Little does Dr Faraday know how closely, and how terrifyingly, their story is about to become entwined with his.




Funderar också på att vara med i Viragos tävling, där man kan vinna signerade ex av den. Hade varit otroligt roligt att ha! Fast då kanske man måste vänta längre på att få boken... Hm. Eller så är man med i tävlingen, köper ett ex och läser och om det osannolika skulle hända att jag vinner, skänker jag bort exet jag köpt... Får fundera på det där icke-problemet under dagen. Ska hur som helst bli otroligt roligt när den kommer!

*********************
Late update (tio minuter senare...): Jag har tjuvläst! Kunde inte hålla mig! Ojojoj, så bra det verkar! Ge mig boken! NU!

21 mars, 2009

Blodsugare i cowboyboots

På våningen under är grannen igång med sin trumpet. Tut-tuuut-tut, kommer det genom golvet så det vibrerar i fötterna på mig och sambon här uppe. Vi lyssnar och försöker klura ut vad det egentligen är som spelas. Något med Tommy Körberg, tror vi. Däremot har vi ännu inte enats om huruvida det är "Stad i ljus" eller den där låten ur Chess, vad det nu är den heter.

Trots misshandeln av trumpeten, har jag just lyckats läsa ut From Dead to Worse, Charlaine Harris åttonde bok om Sookie Stackhouse. Och ojoj, så skönt det var att återvända till Bon Temps! Har haft abstinens sedan True Blood-tittandet tog slut. Har närt funderingar på att läsa om hela serien, men det kändes som ett dumt projekt att påbörja när det ligger så många andra måste läsa-böcker och väntar.

From Dead to Worse presenterar egentligen inte så mycket nytt, bortsett från en släkting som helt plötsligt dyker upp och vill umgås med Sookie. Vampyrerna bråkar om maktbalansen i området, varulvarna gör detsamma, Sookie blir naturligtvis indragen. Men på det hela taget är det mesta business as usual i det övernaturliga samhället. Jobba på Merlottes, någon kommer in och vill ha blod, någon blir biten i halsen, någon annan börjar dejta en varg. Ungefär så. From Dead to Worse är trevligt tidsfördriv men framstår som en mellanbok - en del som sätter allt på plats igen efter de milt uttryckt dramatiska händelserna i förra boken, men som också bereder vägen för nästa bok. Efter att ha läst den preview som finns sist i min pocketutgåva, anar jag att Dead and Gone kommer bli riktigt, riktigt bra. Varulvarna är på väg ut ur garderoben och tillsammans med dem alla shifters. Oh yeah. Kanske, kanske kan det prospektet få mig att överge min envisa övertygelse att läsa serien i pocket. Jag kommer förvisso vara tvungen att köpa pocketen när den kommer för att få symmetri i hyllan, men det är nog inte omöljligt att jag även införskaffar den inbundna när den kommer i sommar.

Vad nytt om vampyrerna annars? Tja, om man googlar efter bilder på Charlaine Harris kommer bland annat denna, i ärlighetens namn inte alltför smickrande bild upp:
Om jag förstår hemsidan den kommer från rätt, är den tagen på något slags paranormal romance-mässa, ett evenemang som av bilderna att döma bekräftar misstanken om att genren till stor del hålls uppe av rundlagda 40+ hemmafruar. Nej, nu var jag elak. Jag läser ju också sånt. Men det är väldigt svårt att vara snäll när man ser bild efter bild på överviktiga, medelålders amerikaner som helt utan hämningar klär ut sig till sina favvo-vampyrer. Se själva här. Gillar också en av bildtexterna: "Former Mr. Romance (& Current Christian Rock Recording Artist!) Mark Johnson sharing a laugh with RT Founder, Kathryn Falk". Snacka om karriärsbyte. Nå, antar att man ska se det som ett tecken på att allt är möjligt i landet i väst. Som vampyrer i cowboyhattar. Hm. Kalla mig konservativ, men jag föredrar mina vampyrer i europeisk klädsel...

18 mars, 2009

Siri på väg hit!

19 maj: Siri Hustvedt i Stockholm! Och jag också! Jag har bokat biljett till hennes framträdande på Kulturhuset och löjligt exalterad. Jag grämde mig så sjukt mycket när jag fick höra att hon varit i Köpenhamn med Paul förra året och att det alldeles gått mig förbi, så när jag nu av en slump fick se att hon skulle komma till Stockholm var det en enkel sak att bestämma sig för att fara dit i maj. Siri! Och jag! I samma stad! I samma rum! Åh! Det ska bli så fantastiskt kul att se henne att jag helt saknar ord.
Kommer ni också?

16 mars, 2009

Minns de fina stunderna

Hrmpf. Jag är lite besviken på systrarna bakom pseudonymen Claude Izner. De har förstört min kvalitetstid med Victor! Sådant ska inte få ske ostraffat. Jag funderar på lämplig hämnd i linje med mailbombning eller kanske ruttna grönsaker i brevinkastet.

För när jag vände sista sidan i The Marais Assassin, del fyra i serien om mysterielösande bokhandlaren Victor Legris, kände jag mig inte som brukligt är ledsen över att den var slut. Snarare kändes det rätt skönt. De dryga trehundra sidorna hade mest varit förvirrande och tröglästa.

Det var inte heller svårt att peka ut orsaken till varför det blev så trögt att läsa den här gången. Plotten börjar i sedvanlig stil - de har inbrott i bokhandeln och en mystisk bägare som Kenji har försvinner - allt är ok ända tills de ger sig ut på stan och börjar prata med folk för att lösa mysteriet. Här har systrarna Izner gått bonanza i att skapa putslustiga gestalter. Ingen är normal. Tvärtom ska alla vara färgstarka (om man vill säga det snällt) eller hysteriskt jobbiga (om man vill vara ärlig). Det hela är lika överdrivet och störande som om man skulle se på en film där alla envisades med att skrika hela tiden. Tok-faktorn gör också att det stundtals blir svårt att hänga med. Det är mycket repliker hit och dit som går mig helt förbi eftersom de blir så spexiga att jag inte förstår vad de betyder. Det är också svårt att hänga med på vilka alla är och vad de har för relationer till varandra. Och dessutom - när gåtan till sist får sin lösning känns den inte så värst imponerande. Serien har även i sina tidigare delar haft lite problem till och från med trovärdigheten i deckargåtorna, men ändå klarat sig eftersom resten varit så charmigt. Den här gången druknar charmen i de farsartade inslagen och då är det kört. Jag sitter mest och väntar på att alla ska babbla färdigt så att jag får se mer av Victor, som trots att han ska föreställa huvudperson känns påtagligt fråvarande. Han är med en del, men tycks mest springa runt på stan förföljd av en mystisk man på cykel hela tiden. Inte kul.

Så njä. Det här var inte vad jag hade tänkt mig. The Marais Assassin framstår som ett bottennapp i en i övrigt schysst serie. Det som gör det hela extra tragiskt är att det här var den sista delen som finns översatt till engelska. På franska finns det hela åtta stycken, men de kan ju inte jag läsa... Ynk. Så för ett tag får den här trista boken vara det sista jag minns av Victor. Nej, så kan det inte få vara! Victor! Jag lovar att försöka minnas våra fina stunder tillsammans istället.

13 mars, 2009

Den inte så barmhärtige författaren vinner

Jag har märkt att de böcker jag tycker bäst om och som verkligen fångar mig är berättelser där författaren är obarmhärtig mot sina huvudpersoner. Låter det skumt? Ska försöka förklara. I vissa berättelser känner man sig trygg i förvissningen att det inte kommer att hända huvudpersonen något alltför hemskt. Det kan hända något svårt, men det blir aldrig så där 100% nattsvart eller fruktansvärt att det inte finns en väg ut. Det är ofta trevliga historier, men det är ytterst sällan som de blir de där riktigt stora läsupplevelserna.

Det blir istället den andra sortens berättelser. De där man aldrig kan vara säker på att det kommer att ordna sig. De där man hela tiden läser med en känsla av att vad som helst kan hända. Harry Potter är ett exempel. Rowling är ruggigt elak, inte bara mot Harry utan också mot flera av de andra gestalterna. Hon utsätter dem för fruktansvärda saker och tar ifrån dem det de mest tycker om och behöver. Som läsare känner man hur hjärtat slits ur kroppen å deras vägnar. Ta till exempel när Sirius dör - det var en chock jag ännu inte hämtat mig från. Samtidigt är det just sådana saker som gör berättelsen så spännande; man vet att det inte finns några safe zones och slutet är varken givet eller garanterat lyckligt.

En annan författare som åtminstone stundtals skriver enligt samma modell är Charlaine Harris, som också kan vara rätt grym mot sina romankaraktärer. När jag häromdagen läste ut del 6 i serien om Aurora Teagarden, A Fool and his Honey, förväntade jag mig ungefär samma lite småputtriga, trevliga sydstatskänsla som de tidigare delarna i serien haft. Och det var det, ända fram till sista kapitlet. Det börjar stillsamt som ett vanligt mysterium; Aurora och Martin får oväntat besök av Martins systerdotter som dyker upp med ett nyfött barn på armen. Strax därefter försvinner hon, men lämnar kvar barnet och ett färskt lik på trappan. Dags att lösa mordgåtor igen, typ. Som brukligt är i Teagarden-serien är det lite lagom spännande, lättläst och underhållande att följa med när Aurora försöker klura ut vad som hänt. Men så när man tror att alltsammans är i hamn och bara har sista kapitlet kvar - pang bom! Fullständig chock! Jag ska inte avslöja exakt vad som händer eftersom jag vet att några av er håller på att läsa serien, men jag kan säga att det är extremt dramatiskt. Personligen kände jag att jag behövde terapi efter läsningen var avslutad. För det är ju just det; precis när det oväntade har hänt tar boken slut! Panik! Nästa del, Last Scene Alive, kommer inte i nytryck förrän i maj! Argh!

När jag hämtat mig en smula funderar jag på om det inte borde vara förbjudet att göra så mot sina stackars huvudpersoner - eller sina stackars läsare, för den delen. Fast samtidigt måste jag ju erkänna att det hottade upp serien ett snäpp. Även om det var ruskigt hemskt (ruskigt, ruskigt, ruskigt hemskt!) gjorde det ju faktiskt serien bättre på ett vis. Så visst. Författare som inte har några hämningar genetmot sina huvudpersoner skriver i allmänhet bättre böcker. Det är den brutala sanningen. Huvudperson - beware. Du vet aldrig vad som väntar dig.

11 mars, 2009

Fynd i ett iskallt Stockholm

Vad är det som är litet och nästan förfruset av den kalla vinden ute men som ändå hoppar upp och ned och piper förtjust?

Calliope på Sf-bokhandeln, naturligtvis. Helgens tripp till Stockholm var ytterst lyckad ur bokshoppingssynpunkt även om det var så kallt att jag nog förfrös både det ena och det andra. Jag fick dels köpt de båda nya delarna av Kittyserien som jag hade tänkt mig, men hittade också andra extremt trevliga saker. På nyhetshyllan stod From Dead to Worse av Charlaine Harris - därav det där med att pipande hoppa upp och ned. Jag trodde inte att den skulle ha hunnit komma ännu och fick glädjefnatt när den helt plötsligt stod där. Vet inte hur många gånger jag har förbannat mitt beslut att köpa/läsa serien i pocket - det är ju närmast tortyr att vänta så långt efter att den inbundna kommit innan man får läsa. Men gjort är gjort och det skulle kännas extremt dumt att börja köpa inbundet nu, så jag får vackert fortsätta vänta även på de kommande delarna. Hoppas kunna börja läsa From Dead to Worse snart, men just nu är det tyvärr lite dåligt med tid, så vi får se när det blir av.
På skräckhyllan i samma eminenta bokhandel hittade jag också en helt ny bekantskap, av typen "böcker som verkar designade enbart för Calliope". Här fanns nämligen Paris Immortal av S. Roit, en kombo av Paris och vampyrer! Kan omöjligen bli fel. Eller det kanske det kan, men jag måste ju kolla upp vad som händer när man beslutar sig för att ha med två av mina favoritsaker i en och samma bok. Hoppas på samma reslutat som Marabous experiment med choklad med lakrits i = dubbelt gott. Det fanns dessutom en uppföljare ifall att den första skulle vara bra. Känns tryggt.
På Uppsala English Bookshop stod jag länge och dreglade över de fiiiina Penguin-prylarna men besinnade mig i sista stund. Hade också gärna köpt Dragonwell Dead av Laura Childs, men den visade sig vara del i en serie och första delen fanns inte inne så det blev till att hoppa över. Annars verkade serien väldigt trevlig; den var också inne på spåret att kombinera saker jag gillar. I det här fallet var det te + mord. Handlar om en kvinna som har en tebutik och som löser mord och alla delarna i serien heter vitsiga saker som Death by Darjeeling eller Chamomille Mourning. Stor chans finns att del ett slinker med i min nästa beställning från Amazon.

För er som var nyfikna på utställningen med pre-rafaeliterna, måste jag tyvärr säga att den förvisso var bra men ändå gjorde mig en smula besviken. Där fanns mycket som var skoj att se, framför allt en stor mängd bilder av Dante Gabriel Rossetti. Men som helhet betraktat var utställningen mindre omfattande än jag trott. Den hade också en mycket större del mindre skisser och teckningar, medan jag förväntat mig fler större målningar. Om inte annat tyckte jag att det var lite trist att man när man tittar på den merchandise som Nationalmuseet säljer i samband med utställningen ser ett knippe helt andra bilder än de som faktiskt går att hitta på utställningen... På sakerna man kunde köpa i shopen fanns flera av de målningarna som man främst förknippar med pre-rafaeliterna, men de tavlorna var inte med på utställningen. Blev liiite besviken, även om det var roligt att se de som ändå fanns.
Nu ska jag gå och äta godis. Vi hörs!

06 mars, 2009

Helg med varulvar och pre-rafaeliter

Helgplanerna inkluderar ett besök i Stockholm och vad vore en sådan utflykt utan bokhandelsbesök? Tomt och tråkigt och... urtrist. Nej, det går ju helt enkelt inte. Först ska jag ta en tur till Sf-bokhandeln (obligatoriskt!) där jag tänkte köpa två nya delar av Carrie Vaughns serie om Kitty; Kitty and the Dead Man's Hand och Kitty Raises Hell. Mer varulvar åt folket. Känner jag mig själv rätt blir det knappast det enda jag promenerar ut därifrån med, men det är de enda jag vet redan nu att jag ska ha.

Hoppas också hinna med en tur till Uppsala English Bookshop. Har inte varit där tidigare och känner starkt att det är något som saknas på min bokhandelsbesökslista. Lägligt nog ligger den ju nära SF-bokhandeln, så om jag inte alldeles fastnar mellan fantasyhyllorna ska det nog kunna bli ett premiärbesök. Som säkert kommer resultera i ett eller annat inköp. He he. (Om ni undrar varför jag ska tokshoppa böcker är det ren och skär tröstshopping från min sida eftersom det är så SYND om mig som måste sitta på trist budgetmöte två dagar mån-tis. Jag är med andra ord VÄRD alla eventuella frestande böcker som kan komma i min väg.)

Helgen ska om inget oförutsett händer också rymma ett besök på Nationalmuseums utställning om pre-rafaliterna, något jag också ser jättemycket fram emot.

Återkommer med inköpsrapporter och sannolikt också en eller annan utläst bok eftersom jag kommer ha en hel del tågtimmar att döda... Ska ta med mig Victor Legris, del 4, för eminent resesällskap. Inte för att min sambo inte är nog, men... ja, ni förstår. Vi hörs när jag kommer hem igen!

03 mars, 2009

Donna Tartt reunion

Omläsning av favoritböcker efter många långa år är som att återse vänner som man förlorat kontakten med; fyllt av förväntningar och läskigt på samma gång. Kommer vi fortfarande att tycka om varandra?

När jag senast läste Donna Tartts Den hemliga historien var det 1995 och jag satt på tåget till Lund där jag skulle hälsa på några bekanta som hade börjat läsa vid universitetet. Själv gick jag sista året på gymnasiet, humanistisk gren, och borde egentligen använda restiden till att plugga latin eller grekiska eller spanska eller franska eller vilket som helst av alla de språk som ingick i kursplanen. Men kurslitteraturen fick ligga kvar oöppnad i väskan medan jag hypnotiserad vände blad efter blad i min Tartt-pocket. Jag var exalterad; berättelsen om Richard Papen och de andra på colleget i Vermont var något helt nytt. Och identifikationsfaktorn var naturligtvis hög. Var det det var att läsa på universitet? Oj oj oj, tänkte jag och förbannade mitt födelsedatum som gjorde att jag var tvungen att vänta ett helt år till innan jag också fick börja. Väl kommen fram till Lund stärktes jag i min övertygelse; sååå coolt, tänkte jag. Så helt annorlunda! Vilka människor! Jag läste vidare i Den hemliga historien och längtade.

Nu, 14 år senare, får jag en plötslig impuls att plocka fram Tartt ur hyllan medan jag väntar på att min Amazonbeställning ska komma. Tittar på den, vrider och vänder. Hm. Läser lite. Läser lite till. Och så är jag fast igen. Men den här gången ser jag alltsammans från andra hållet. Med egna, för länge sedan avslutade studier bakom mig och tjugoårsåldern med råge passerad, blir perspektivet ett annat än förra gången. Berättelsen blir inte sämre, men annorlunda. Det första jag tänker på är hur unga och naiva Richard och de andra är. Hur härligt tonårspretto är inte deras diskussioner och idéer? Jag ler lite när jag hör ekon av hur man själv lät. Nostalgi!

Lägger också märke till andra saker som jag inte alls kan minnas att jag tänkte på förra gången. Passagen där Richard håller på att bokstavligen talat frysa ihjäl under vintern eftersom han inte har något ordentligt ställe att bo på tycker jag till exempel mycket om. Den kommer jag inte ens ihåg att jag läst förut. Den påminner mig om en vän som reste till Grekland på semester men till slut tvingades bo i en grotta ute i bushen eftersom hans pengar tog slut några veckor innan hemresan var bokad. True story. Han var mycket smal när han kom tillbaka.
Jag funderar också på varför Richard, Henry och de andra alls umgås med Bunny. Tartt lägger ned så stor möda på att göra honom frånstötande och osympatisk att det snarast är ett mirakel att de inte har ihjäl honom tidigare.

Men vissa saker är sig lika. Förra gången var jag frustrerad över att inte få läsa mer om själva backanalen, om hur det egentligen går till när de har ihjäl den förste mannen. Det är historiens utgångspunkt, där allt startar, men ändå berättas den bara snabbt och i andra hand. Det vi läser är förvisso Richards berättelse och han var inte med där i skogen, men det skulle gå lätt att lösa genom att låta Henry eller någon av de andra lägga ut texten lite längre. Samma sak återkommer ju även när de har ihjäl Bunny; det är också väldigt hastigt överstökat. Missförstå mig inte här - jag är inte ute efter mer blod & våld & äckel - men det är underligt att hasta förbi det som är hela bokens centrum.

Med det sagt, måste jag ändå säga att Den hemliga historien fortfarande håller. Vår reunion gick fint; vi gillar fortfarande varandra väldigt mycket. Lite äldre är vi, kanske inte riktigt lika lätta att imponera på, men ändå. Tartt kommer ha kvar sin plats i favorithyllan.