Calliope söker jobb

Det är dags för Calliope att röra på sig. Ett samtal med vår überchef visade att mitt jobb kanske snart inte är ett jobb, eftersom det ska dras in till höger och vänster. Tror bestämt det kallas krismedvetande. Tror också att den berömda frasen "inget är bestämt ännu, men jag ville informera dig om läget" yttrades. Hrmpf. Det suger att ha idel äldre kollegor när strikta LAS-regler tillämpas.

Nåväl. Varför sitta och vänta på att de ska bestämma sig? Härmed annonserar jag ut mig själv som tillgänglig för arbetsmarknaden. Ta-daa! Ni har första tjing! Och ja, jag menar allvar. Jag skulle kunna gå den vanliga vägen, men något säger mig att det är lika stor chans att hitta ett bra jobb på Platsbanken som det är att hitta ett E i Perecs Försvinna.

Så raskt över till det finstilta. Vad har Calliope gjort?

Fyllt 31. Tagit fil kand med litteraturvetenskap som huvudämne. Har också läst svenska, medie- och kommunikation och förlagskunskap med mera. Sedan jag blev klar på universitetet har jag jobbat först på förlag som assistent och sedan i olika bokhandlar. I bokhandlarna har jag gjort allt som tänkas kan, från inköp till skyltning, kassa, info och lager. Jag har varit ansvarig för en större kundklubb, producerat material till kataloger och utskick. Just nu vikarierar jag som butikschef, men vi får alltså se hur länge det varar :)

Parallellt med bokhandelsjobben har jag frilansat som recensent och skrivit i dagstidningar och på nätet om nyutkommen skönlitteratur.

Ni som har följt bloggen vet att jag tycker om att skriva och jag skulle gärna jobba ännu mer med det än jag gjort de senaste åren. Men jag är öppen för alla förslag så länge det handlar om böcker eller språk. Heltid, deltid, distans, frilans, projekt - you name it. Sitter du därute och tror att du har något som skulle kunna passa mig - hör av dig! Maila mig på books.calliope@gmail.com så skickar jag CV. Tveka inte. Du kan få en alldeles egen, tvättäkta Calliope.

Mer monster i rutan

Det är februari, livet är jäkligt tråkigt - ergo konsumeras det enorma mängder dvd just nu här hemma. Förutom att vi roar oss med att se Arkiv X ända från början (stackars, stackars Scully som var tvungen att ha alla dessa fruktansvärda terracottafärgade dräkter i tidig 90-talsskärning), ser vi också med oroväckande snabb fart på boxarna jag fick i julas: Dresden Files och Blood Ties.

Blood Ties har redan tagit slut och jag är lite förkrossad över utsikten att inte få titta mer på Henry Fitzroy (vampyren som löser brott tillsammans med detektiven Vicki Nelson). Trots en stundtals lite lam plott och specialeffekter som absolut lämnar en hel del övrigt att önska, var det en mycket trevlig serie att fördriva tiden med. Jag gillade personerna som var med och då kan man ju stå ut med att alla skurkar ser så b ut att man knappt vet om man ska skratta eller gråta. Enda problemet med serien var att vår dvd saknade text, så både knäckesmörgåsar och chips var uteslutet i samband med tittande för då gick det inte att höra vad de sade. Löste det genom att äta choklad istället.

Lustig sak i sammanhanget är att Kyle Schmid som spelar Henry ser rätt mycket ut som jag tänkte mig Edward när jag läste Twilight, långt innan Robert Pattison hade dykt upp och motat bort alla andra alternativ. Ändra lite på hårfärgen, så är du nära min Edward. Kuriosa för fangbangers.

Jag hade fått för mig att det fanns ytterligare en dvdbox med fler avsnitt av serien efter den jag har, men det visade sig vara helt tokigt. Besviken!!! Jag har sett alla avsnitt som finns och det verkar inte som de tänker göra fler. Däremot har tydligen Tanya Huff (som skrivit böckerna som serien baserar sig på), gjort en spin off där Henry är med. I Smoke and Shadows, första boken av tre, har han flyttat till Vancouver för att starta ett nytt liv... Det kan hända att jag blir så desperat att jag måste läsa dem också för att stilla min Henry-abstinens, men än så länge är det något med kombon vampyr+Vancouver som känns lite fel. Kanske har jag fördomar.

När det gäller Dresden Files (baserade på Jim Butchers böcker om magikern/detektiven Harry Dresden), måste jag säga att jag är positivt överraskad av det jag sett av serien så här långt. Av böckerna har jag bara läst den första, Storm Front. Tyckte att den var sådär, det var något i språket/stilen som jag inte riktigt klickade med även om jag tyckte att idén var kul och Harry käck. Kanske är det därför jag gillar tv-serien bättre - där får man delarna jag gillade utan störningsmomenten. Har inte hunnit se så värst många avsnitt ännu, men det verkar lovande. Tyvärr gjordes den bara i en säsong, så om den visar sig hålla måttet finns det inget att följa upp den med. Jag tycker helt klart att det borde vara förbjudet att göra bra tv-serier i mindre än fyra säsonger. Straffbart! Smisk på rumpan skulle de ha när de lägger ner. Får trösta mig med att nästa säsong av Supernatural börjar på tv snart. Vadå knarka tv med övernaturliga inslag? Jag? Nää... Det handlar bara om att få en daglig, hälsosam dos av monster. En vampyr om dagen är bra för magen.

I said MÄH!

Bokrea? Jag säger som Bart & Lisa Simpson: mäh!
Enligt logikens alla lagar borde jag vara eld och lågor över utsikten att fynda böcker, men hittills är jag ungefär lika upphetsad över reautbudet som över den halvtorra gamla ostkant jag kastade ut ur kylen i eftermiddags sedan jag tyckt mig se ett grönaktigt skimmer på ovansidan av den. Det händer lätt när man som jag är storkonsument av ost; jag är jätteduktig på att köpa nya goda ostar och likaledes duktig på att glömma bort de halvätna som gradvis åker längre och längre in i kylen. Nå, liknelsen till trots var detta inte tänkt att vara en ostblogg, så vi släpper ämnet. Rea, var det.

Så här långt har jag inte köpt en enda bok - och faktiskt inte heller sett en enda som jag verkligen känt att jag vill ha. Jag funderade en stund på om jag skulle köpa Oemotståndliga cheesecakes (se, där var det visst ost igen), men kom fram till att jag absolut inte behöver ännu en kokbok som står och ser ledsen ut i hyllan. Vill jag baka cheesecakes har jag redan en massa recept.

Och skönlitteraturen (som annars är det jag mest köper på rea) var i år rent ut sagt urtrist hos de bokhandlar jag kollat. De få titlar jag möjligen skulle kunna tänka mig har jag redan läst, som Murakamis Kafka på stranden eller John Ajvide Lindqvists Pappersväggar.

Funderade ett slag också på några engelska konstböcker, men MÄH! Vad ska jag med dem egentligen? Titta i någon gång och sedan ställa i hyllan?

Nej, det blir helt enkelt ingen reashopping för mig i år. Inte ett endaste dugg. Jag sparar mina små pengar till något jag verkligen vill ha istället. Om inte annat lär nog min Amazonbeställning dyka upp inom kort... Tusen gånger roligare. Våga vägra halvsunkig rea, säger jag.

Visdomsord från Dexter

Kanske beror det på all övertid jag jobbat den senaste veckan inför bokrean, eller kanske på naturlig fallenhet för misantropi - oavsett orsaken fann jag mig själv nickande och hummande "ja, just så är det, så kan man ju tänka" när jag igår kväll läste ut första delen i serien om Dexter. Jag antar att det kanske vore läge att bli nervös eller åtminstone marginellt oroad när man känner att man börjar ta levnadsråd från en seriemördare, men nja... Nä. Dexter är smart och har faktiskt sina poänger när det kommer till social interaktion. Lär av psykopaten. Inte så att du går och hackar upp dina medmänniskor till småbitar (även om lusten faller på ibland när du jobbar i ett serviceyrke), men attityden är fin. Jag spontanshoppade Dexter - dunkla drömmar häromdagen för jag ville ha något lättläst med mig hem, något jag kunde läsa i väntan på att totalupplevlsen av American Wife skulle lägga sig en smula. Dexter har precis kommit i svensk pocket, så det passade utmärkt. Kom hem, började läsa, swoosch så var den utläst. Hann inte ens lägga upp den i vänsterspalten på bloggen under "Just nu läser jag" innan den var slut. Även om min och Dexters stund tillsammans därför mest påminde om speed dating, var det trevligt. Jag gillar serien men har följt den lite sådär halvt om halvt eftersom den sänds för sent för hårt arbetande människor. Boken gav därför inga större överraskningar, men var helt ok. Jag misstänker att jag inom en inte alltför avlägsen framtid kommer införskaffa även de följande delarna. Fast då ska jag köpa dem på engelska, för estetikens skull. Den svenska utgåvan är så ful att man inte kan visa sig offentligt med den... Synd på så rara ärtor.

Amazing American Wife

Trots att det bara är mitten av februari, kan jag redan nu alldeles utan att tveka säga att jag läst en av årets bästa romaner. Om jag inte gillade Prep så smycket, skulle jag säga Prep, släng dig i väggen - men det ska jag inte göra. Prep var och är mycket, mycket bra. Men American Wife är inget mindre än fantastisk. Det är en i ordets alla bemärkelser stor roman, dryga 550 sidor ren njutning. Låter jag som värsta klysch-blurben? Ja. Men är det sant? Ja. Curtis Sittenfeld har helt enkelt skrivit en så bra roman att alla andra författare bör bli gröna av avund. (Tja, utom möjligen Siri Hustvedt, då. Och ett par andra. Men ni fattar.)

American Wife köpte jag uteslutande på mina tidigare exceptionellt goda erfarenheter av Sittenfeld. För när man läste om plotten lät det ju lite sådär; en berättelse om en vanlig kvinnas uppväxt i Wisconsin och hur hennes liv förändras när hon möter en välbärgad man som såsmåningom blir USA:s president. Mjaaa, tänkte jag. Att huvudpersonen Alice dessutom skulle vara mer eller mindre baserad på Laura Bush fick det inte att låta mer lockande heller. Men efter mindre än tio sidor lästa var alla mina tvivel borta och jag försvann helt och hållet in i boken. Inte bara Alice Blackwell utan också människorna runt henne, är så oerhört väl tecknade att jag fullständigt glömmer att de inte finns på riktigt. De lever, jag lär känna dem och jag saknar dem redan trots att det bara gått en kort stund sedan jag lade ner boken.

Och hur var det då med den där eventuella based on a true story-grejen? Är Alice Laura Bush? Nej. Har deras liv stora likheter? Ja. (Och framför allt - skulle jag ha freakat ur om jag var Laura och någon skrev en hel jäkla roman om mig? Ja.) Men det är mest till en början man funderar på hur mycket som är sant eller inte. Efter ett tag känns det ganska irrelevant om Georges mamma är lika elak som Charlies und so weiter. Verklighetsbaserad eller inte - American Wife står på helt och hållet egna ben som roman och som sådan betraktad är den suveränt skickligt gjord.

Curtis Sittenfeld

Have I made terrible mistakes? frågar sig Alice i bokens första mening. Kan Alice hållas ansvarig för det hennes man gjort? Sittenfeld ger inget entydigt svar på frågan och det är en av bokens styrkor. Själv ändrar jag mig flera gånger under läsningen och det ser jag som positivt. Berättelsen är komplex och mångbottnad och ger läsaren mängder att fundera över. Och detta alldeles oavsett om man är politiskt intresserad eller inte, ska jag tillägga. Man behöver absolut inte vara inne på varken amerikansk politik eller samhällskunskap för att gilla American Wife. Tvärtom - den är snarare mänsklig än politisk. Den som förväntar sig politiska ställningstaganden blir nog mest besviken, även om ett och annat sådant finns. Det handlar istället ytterst om en kvinnas liv och val och att hon sedan även råkar vara presidentfru är mer en omständighet i mängden, något som skärper tonen och gör konsekvenserna något mer allvarliga än de annars.

Så, long story short, läs American Wife. Den är sjuuuuukt bra. Har dessutom nu kommit i "liten" pocket så ni slipper mastodontutgåvan (som jag har...aj...svaga handleder...) som väger två kilo. Spring och köp. Strunta i alla fåniga reaböcker. Det här är värt pengarna hundra gånger om.

Spice up your Austen

Det finns ingen dag så trist att den inte kan piggas upp av en skojig bok. (Hoppas jag i alla fall.)Den här till exempel, borde kunna förgylla också den mest snöslaskiga februaritisdag du kan tänka dig:

Underbar! Varför har ingen tänkt på den idén tidigare? Två goda ting tillsammans, typ... Fast vänta nu, den kommer inte ut förrän i april... Nåja, det kan funka det också. April being the cruelest of months and all.

Samma förlag, Quirk Books, ger även ut den här till synes oumbärliga handboken för alla flickor med behov av att diagnosticera sin partner:

Den verkar innehålla mycket nyttigt. Hör här:

"How to Tell If Your Boyfriend Is the Antichrist teaches women to identify the warning signs associated with a spectrum of Mr. Wrongs, including:
Cult leaders (”Does he have a problem with authority?”)
Insufferable bores (”Does his dog wear a bandanna?”)
Steroid addicts (”Do you admire his cleavage?”)
Narcoleptics (”Is his face often soiled?”)
Trekkies (”Does he lapse into Klingon during orgasm?”)

Hi hi hi! Jag gillar undertiteln också. How to tell if your boyfriend is the Antichrist (And if so, should you break up with him?)

Jag har aldrig hört talas om Qurik Books tidigare, men som det ser ut på hemsidan verkar de ju ha en massa roliga, fullständigt onödiga men just därför oumbärliga böcker. Måste kollas upp!

Oops I did it again

Det började helt oskyldigt; jag skulle bara kolla upp releasedatum på en bok. Jag klickade mig in på Amazon, letade upp boken jag sökte och var på väg därifrån när jag kom på att jag dessutom skulle ta reda på om någon av böckerna jag lagt på min väntelista hade släppts. När jag nu så här i efterhand ser på kvällen, framstår den ödesdigra klickningen som punkten där alltsammans tog en helt annan vändning. En halvtimme senare kom en bekräftelse: "Thank you for your order. The four books you have ordered will be delivered to you..." 4 böcker beställda! Jag förstår absolut inte hur det gick till.

För meningen var ju att jag skulle spara pengar för att köpa kläder. Kläder som jag verkligen behöver; allt jag äger är antingen trasigt, urtvättad eller fullt av noppor. Jag gjorde ett tappert försök att hitta några plagg tidigare på dagen, men kom hem utan så mycket som ens en t-shirt. Jag kände mig fullständigt inkapabel - allt jag ville var att hitta några fina, varma tröjor och kanske ett par byxor. Jag hittade absolut ingenting som jag ville ha. Att blicka ut över ett hav av galgar fyllda med olika plagg som alla måste provas och sedan kanske ändå inte passar gör mig deprimerad redan innan jag har börjat. Jag gillar snygga kläder men hatar att köpa dem. Blir jag rik ska jag skaffa mig en shoppingassistent med samma storlek som jag, någon som kan fixa det där åt mig.

Så i det perspektivet blir det lustigt att se hur lätt det går med annan shopping. Hade jag varit hälften så bra på att shoppa kläder som jag är på att shoppa böcker hade jag kunnat se hur flashig ut som helst. Nu får jag istället sitta här och försöka övertyga mig själv om att jag i alla fall kommer vara fin på insidan efter att ha läst alla böckerna i Amazon-beställningen. Jag känner mig stolt över att ha fått ihop en schysst blandning:

Charlaine Harris

A Fool and his honey

Del sex i serien om Aurora Teagarden, i nytryck. Avkopplingsläsning! Det är inte alltid de mest avancerade deckarintrigerna man hittar här, men det gör inte så mycket. Jag gillar verkligen Aurora och den sköna sydstatscharmen i böckerna.

Claude Izner

The Marais Assassin

Del fyra i serien om Victor Legris, bokhandlaren på Seines vänstra strand som gärna skulle få bjuda ut mig på dejt. När som helst.

Patricia Briggs

Bone Crossed

Del fyra i serien om Mercy Thompson, allas vår favorit-coyote. Efter att ha läst del tre, Iron Kissed, är jag extremt pepp på den här. Det är en serie som bara blir bättre ju mer jag läser av den. Ser fram emot att få träffa Adam igen - jag brukar inte gilla varulvar så värst, men han är helt ok...

Faye L Booth

Cover the Mirrors

Det här är beställningens wild card, en bok jag hittade av en slump men inte kunde motstå. England, 1856, spiritism, mörka hemligheter, viktoriana - tja jag var helt enkelt tvungen att ha den. Ska bli spännande att se om den lever upp till mina höga förväntningar. Läs mer om den här.

Så - en beställning med helt rätt mix är på väg. Deckare från både förr och nu, lite spök och lite övernaturligt. Kommer bli perfekt! Jag lutar mig tillbaka och väntar på att avin ska dimpa ned i brevinkastet.

En lång, snajdig... tja...

Vi har sett dem tillsammans på bild tidigare, Ranelid och hans bil, men de tål att ses på nytt. Den här gången poserar de på en bildspecial i Svd:s Bil & Motor. Björn berättar att bilen, en Jaguar Soveriegn från -98, är mycket lång och därför jobbig att parkera, men framhåller samtidigt att den inte är att betrakta som en förlängning av något annat utan bara som - ja, just det, en lång bil.
Se hela bildspecialen och läs artikeln här.

Balsam för en trött hjärna

Chick lit ligger om inte helt utanför, så åtminstone väldigt nära gränsen för min comfort zone när det kommer till läsning. Jag är helt och hållet oskuld i fråga om författare som Marian Keyes, Denise Rudberg och Jane Moore. Inte för att jag tror att de skulle vara sämre än något annat, utan bara för att genren aldrig lockat mig (och ja, jag tänker utan hämningar bunta ihop Keyes och Rudberg även om jag vet att det är rätt stor skillnad mellan dem. Stämningsansökningar skickas till books.calliope@....). Men någon gång om året infinner sig det där undantaget som bekräftar regeln att Calliope snarare hittas på avdelningen för fantasy än vid den pastellfärgade hyllan för fiction/romance. Den här gången var det som bekant av ren och skär utmattning som jag retirerade till topplistan och hittade Sophie Kinsellas blekt gula Remember Me, komplett med små glittrande hjärtan och glada blommor på omslaget.

Plotten i Remember Me är simple enough - Lexi vaknar upp på sjukhuset efter en olycka men känner inte igen det liv som presenteras som hennes. Det senaste hon minns är att hon var 25 år, hade ett halvtaskigt jobb och var ute på stan för att dricka banandrinkar med sina tre bästa vänner. Men när hon vaknar på sjukhuset med bandagerat huvud, är det något helt annat hon möter. Tydligen är hon 28, extremt framångsrik, karriärsinriktad och välbärgad. Hon har märkeskläder, en modellsnygg make och en våning värd att dö för. Men hon minns inget av det. Hur i hela friden gick hon från fattig förlorare till rik chef? Och varför har hon inte längre kontakt med sina vänner?

Kinsella gör just det jag förväntade mig och hoppades på; hon skriver en enkel, underhållande historia som är extremt lättläst. Just det icke-existerande motståndet i texten fascinerade mig. Texten bara rann iväg och helt plötsligt hade jag läst 200 sidor utan att märka det. Kanske gör jag det onödigt svårt för mig i vanliga fall när jag envisas med att välja böcker som kräver något av mig, men Remember Me var så lättsmält att den fick mig att känna mig direkt onyttig. Ungefär som när man klämt i sig en enorm gräddbakelse och drabbas av lite halvtaskigt samvete efteråt. Får litteratur vara så simpel/mat så totalt utan näring? Jo, naturligtvis. Ibland är det just det man behöver.

Påfallande var också likheten med Alexandra Potters Who's that girl som jag läste för någon vecka sedan. Båda handlar om kvinnor i trettioårsåldern i London som tvingas konfrontera sitt gamla jag och se vad det egentligen blivit av dem. Båda två kommer också fram till ungefär samma sak; att det är läge att ändra sitt liv och att framgång inte alltid är lika eftersträvansvärt som det verkar. Ska jag välja mellan dem föredrar jag Potter - hon känns på något sätt smartare. Kinsella är mer bara ute efter att underhålla och framstår som flamsigare. Potter är mer sympatisk. Därmed inte sagt att Kinsella är dålig; hon gör det hon ska. För en hjärna som stängt av och bara längtar efter lite tröstande textförströelse är hon utmärkt.

Vi får se hur det går framöver; ska jag fortsätta jobba som jag gjort den senaste månaden kommer det nog att bli fler utflykter till de glassiga omslagens hyllor i butiken. Just nu känner jag mig emellertid stärkt av en sova ut-helg och har med friskt mod börjat på Sittenfelds American Wife (som än så länge är otroligt bra). Enda problemet är att min utgåva av den är STOR och TUNG. Skulle behöva någon sorts mekanisk boklyft för att hålla den. Det är svåra problem man har...

Från Neil till Sophie

Möjligen har min hjärna smält. Eller alldeles dunstat bort. Oavsett vad som har hänt, tycks det allvarligt ha påverkat min förmåga att läsa. I en veckas tid har jag börjat och börjat om och börjat igen på Neil Gaimans The Graveyard Book, bara för att till sist tvingas inse att det inte går. Så sorry Neil - det är inte du, det är jag.

Just nu är jag inte kompatibel med litteratur som kräver något som helst av sin läsare. Ska jag komma någonstans måste boken vara helt utan motstånd. Här skulle man kunna invända att The Graveyard Book är en barnbok och därmed inte erbjuder världens största motstånd, men den känns som en övermäktig uppförsbacke just nu. Jag jobbar som en tok, har just disputerat min sambo (eller hur man nu säger, hans disputation var det hur som helst) och därpå tagit mighelskinnad igenom de obligatoriska släktsammankomsterna som följer dylika tillställningar. Smält hjärna, som sagt.

Det är där Sophie Kinsella kommer in i bilden. Villrådig stod jag på jobbet och funderade på vad som kunde vara enkelt nog när min dejt med Neil gått i stöpet. Och ta-daa, där stod Remember Me. Högt upp på topplistan. Med färgglatt omslag. Perfekt.

Hittills tycks det ha fungerat. Jag har läst ungefär hälften - texten liksom bara rann iväg när jag lade mig upp och ned på soffan när sista släktingen hade vinkat hej då. Så oerhört lätt det gick! Det tillfredsställer mitt behov av text för tillfället. Men jag hoppas innerligt att melted brain-syndromet bara är temporärt. Hur ska det annars gå? Jag har ju Sittenfeld liggande i hyllan på vänt. Och Susan Hill. Och... Låt oss helt enkelt hoppas att det ordnar sig och det snart. Jag har dåligt samvete för att ha dumpat guldkillen Neil.