08 februari, 2009

Balsam för en trött hjärna

Chick lit ligger om inte helt utanför, så åtminstone väldigt nära gränsen för min comfort zone när det kommer till läsning. Jag är helt och hållet oskuld i fråga om författare som Marian Keyes, Denise Rudberg och Jane Moore. Inte för att jag tror att de skulle vara sämre än något annat, utan bara för att genren aldrig lockat mig (och ja, jag tänker utan hämningar bunta ihop Keyes och Rudberg även om jag vet att det är rätt stor skillnad mellan dem. Stämningsansökningar skickas till books.calliope@....). Men någon gång om året infinner sig det där undantaget som bekräftar regeln att Calliope snarare hittas på avdelningen för fantasy än vid den pastellfärgade hyllan för fiction/romance. Den här gången var det som bekant av ren och skär utmattning som jag retirerade till topplistan och hittade Sophie Kinsellas blekt gula Remember Me, komplett med små glittrande hjärtan och glada blommor på omslaget.
Plotten i Remember Me är simple enough - Lexi vaknar upp på sjukhuset efter en olycka men känner inte igen det liv som presenteras som hennes. Det senaste hon minns är att hon var 25 år, hade ett halvtaskigt jobb och var ute på stan för att dricka banandrinkar med sina tre bästa vänner. Men när hon vaknar på sjukhuset med bandagerat huvud, är det något helt annat hon möter. Tydligen är hon 28, extremt framångsrik, karriärsinriktad och välbärgad. Hon har märkeskläder, en modellsnygg make och en våning värd att dö för. Men hon minns inget av det. Hur i hela friden gick hon från fattig förlorare till rik chef? Och varför har hon inte längre kontakt med sina vänner?

Kinsella gör just det jag förväntade mig och hoppades på; hon skriver en enkel, underhållande historia som är extremt lättläst. Just det icke-existerande motståndet i texten fascinerade mig. Texten bara rann iväg och helt plötsligt hade jag läst 200 sidor utan att märka det. Kanske gör jag det onödigt svårt för mig i vanliga fall när jag envisas med att välja böcker som kräver något av mig, men Remember Me var så lättsmält att den fick mig att känna mig direkt onyttig. Ungefär som när man klämt i sig en enorm gräddbakelse och drabbas av lite halvtaskigt samvete efteråt. Får litteratur vara så simpel/mat så totalt utan näring? Jo, naturligtvis. Ibland är det just det man behöver.

Påfallande var också likheten med Alexandra Potters Who's that girl som jag läste för någon vecka sedan. Båda handlar om kvinnor i trettioårsåldern i London som tvingas konfrontera sitt gamla jag och se vad det egentligen blivit av dem. Båda två kommer också fram till ungefär samma sak; att det är läge att ändra sitt liv och att framgång inte alltid är lika eftersträvansvärt som det verkar. Ska jag välja mellan dem föredrar jag Potter - hon känns på något sätt smartare. Kinsella är mer bara ute efter att underhålla och framstår som flamsigare. Potter är mer sympatisk. Därmed inte sagt att Kinsella är dålig; hon gör det hon ska. För en hjärna som stängt av och bara längtar efter lite tröstande textförströelse är hon utmärkt.
Vi får se hur det går framöver; ska jag fortsätta jobba som jag gjort den senaste månaden kommer det nog att bli fler utflykter till de glassiga omslagens hyllor i butiken. Just nu känner jag mig emellertid stärkt av en sova ut-helg och har med friskt mod börjat på Sittenfelds American Wife (som än så länge är otroligt bra). Enda problemet är att min utgåva av den är STOR och TUNG. Skulle behöva någon sorts mekanisk boklyft för att hålla den. Det är svåra problem man har...

4 kommentarer:

snowflake sa...

Skynda dig och läs ut American wife nu så att jag får läsa om den! :-)

Pia sa...

Tack för din blogg, där smyger jag in då och då och du hjälper mig att se världen med"nya ögon" aha tänker jag och gör en liten lista på böcker jag delar med dig... Undrar vad du skulle tycka om följande bok som jag vill presentera så här.

Något helt nytt mina damer och herrar: Var på Artisten i Göteborg och lyssnade på Raili Syvänen och hennes "En tur med Cadillac". En historia som blir svår att slå!!! Läs den långsamt med eftertanke och upptäck att det bor ett helt apotek i den innehållande äkta "folkvisdom" som gått i arv och fortsätter att gå i arv.

Anna och handlaren ett strävsamt ungt par som kämpar hårt och är "barn" av sin tid..Jag unnar alla att upptäcka denna annorlunda debutroman. Vad vore litteraturvärlden utan nyheter som slår fram av egen kraft!!/Pia

Calliope sa...

Jag jobbar på med Sittenfeld men den är lååång (och bra!) så jag ber att få återkomma i ärendet...

Syvänen, tja jag vet inte? Sådär spontant låter det inte som min kopp te, men det betyder ju inte att den är sämre för det ;) Kul att du hittat något du verkligen gillar, hur som helst!

Pia sa...

Så här skriver hon i sin bok hon Syvänen:

..säg mig mor, var finns hamnen där pärlemomolnen lägger till när de seglat färdigt på himmelen? Och säg mig var alla himmelens vindar kan få ro?
- I din själ tösen min, i din själ finner du svaret./Pia