Finfint på biblioteket

Var på biblioteket idag, för första gången på en halv evighet. Jag är sorgligt dålig på att gå dit, trots att vi har ett finfint stadsbibliotek här. Varje gång jag kommer dit tycker jag jättemycket om det, men sedan glömmer jag bort det igen. Nåväl. Idag lånade jag inget för jag hade inte mitt lånekort med mig men jag stannade kvar och bläddrade en lång stund. Jag hamnade på avdelningen för folianter - en klar favorit. Där kommer liksom det bästa med biblioteket fram; alla dessa enorma böcker i kolossalformat som man inte har en chans att släpa hem och som man inte kan köpa för de är för dyra - men på avdelningen för folianter går det fint att sitta och bläddra hur länge som helst.

Jag kikade först i en bok om Arnold Böcklin, sekelskiftesmålaren som gjorde Toten Insel, ni vet. Jag kan titta hur länge som helst på hans bilder. Vi såg en del av dem på riktigt i somras när vi var i Berlin, så nu var det extra roligt att kunna känna igen dem därifrån när jag kollade i boken. Böcklin hade ju dessutom stort inflytande på många författare - läste bland annat om hur Hjalmar Söderberg nämnt honom i Doktor Glas. Jag förstår definitivt att han fungerat som inspirationskälla; hans bilder är som hela berättelser och man får vara gjord av sten (eller outsägligt tråkig) för att inte börja fantisera när man ser dem. Till höger ser vi ett glatt självporträtt från 1872.

Därefter fluktade jag vidare. Konstaterade att de hade lite konstigt urval på avdelningen för engelsk fiction. Men det beror säkert på att många titlar är utlånade. På väg därifrån sprang jag på boken Blick, en samling av Cato Leins porträtt. Mest av författare, naturligtivs, men också av en del andra. Bestämde mig genast för att Lein ska få fota mig om jag blir författare; han lyckas alltid fånga personen bakom namnet. Man SER dem verkligen. I boken är många av bilderna behandlade något mer, tex med andra färgtoner än vad de brukar vara när de dyker upp på inre fliken på böcker men det gör dem ännu mer rättvisa. De är mycket vackra, ofta lite melankoliska eller udda.

På samma hylla fanns där dessutom en bok med Edith Södergrans bilder, Som en eld över askan. Där fanns både bilder från hemmet i Raivola och bilder från sanatoriet i Schweiz. Hann inte titta så länge som jag ville i den, men kunde åtminstone konstatera att det finns fler än jag som fyller hela albumet med kattbilder. Känns bra att veta. Boken väckte hur som helst en starkt lust att omedelbart när jag kom hem ta mig till bokhyllan och läsa lite Edith - det var alldeles för länge sedan sist. Hon är ju otroligt bra! Reduceras alldeles för ofta till lungsjuk poetissa för svartklädda gymnasister.

Måste gå till biblioteket snart igen! Ska försöka komma ihåg att ta med mig lånekortet då också...