06 oktober, 2008

Mammas fläta i min handväska

Omslaget på mitt ex av Alice Sebolds The Almost Moon är överfullt av blurbar. Hyllningarna är så många att förlaget dessutom satt dit ett extra blad först i boken för att få plats med ytterligare några postiva recensioner. Egentligen är det helt onödigt - jag har väntat ända sedan The Lovely Bones på något nytt av Sebold och skulle lugnt ha köpt den här utan en enda blurb.

Redan första meningen får mig på fall: "When all is said and done, killing my mother came easily." Jag skulle allvarligt kunna överväga att offra mitt ena ben för att komma på en sådan inledning om jag vore författare. Den är genial. Jag läser maniskt vidare, äcklas av detaljerna som är så intima att man mest vill titta bort. För Helen har verkligen gjort det. Duktiga, medelålders, helt vanliga Helen har precis mördat sin dementa gamla mamma efter att ha skött om henne i flera år.

Det som mest skrämmer mig är lugnet. Helt sakligt berättas alltsammans i tur och ordning, från dödsögonblicket och vidare. Helen klipper upp mammans kläder, tvättar henne och lyfter ned liket i källaren. Klipper av hennes långa grå fläta och lägger ned den i sin handväska i en plastpåse.

Helen berättar under tiden om sin uppväxt, om hur hon och hennes far ansträngde sig till sitt yttersta för att ta hand om mamman som alltid varit milt sagt krävande. Det blir en uppenbarelse för Helen när en av grannarna klassar mamman som psykiskt sjuk och därmed ger Helen ord för att beskriva vad som händer och vad hon känner. Plötsligt förstår hon varför mamman inte går ut, varför speciella regler gäller. Helen försöker göra uppror för att bli fri, men fångas åter i det osunda symbiotiska förhållandet som suger kraften ur henne. I skuggan av sin mor lever hon ett halvt liv, ett inte-liv.

Sebold skriver fantastiskt bra om mor-dotterrelationen som är så kvävande och klaustrofobisk att man nästan får panik. Samtidigt finns där faktiskt också ett stråk av humor, hur osannolikt det nu än låter. The Almost Moon är aldrig tung att läsa. Det kunde ha blivit en effektsökande splatterthriller, men är istället ett oerhört fascinerande psykologiskt porträtt av två kvinnor. Jag jämför med Siri Hustvedt - så bra är det. Tystlåtet, eftertänksamt och just därför så mycket mer träffande. Jag kommer att bära med mig Helen länge - och rysa lite varje gång jag tänker på henne.

9 kommentarer:

Frida sa...

Hur ska man kunna fortsätta leva efter en refusering?

För 18 dagar sedan ringde ett förlag och sa att de var intresserade av min bok, sedan dess har jag inte hört något. Jag hoppas på det bästa med förbereder mig för det värsta. Finns det någon annan som gått igenom det här?

Magix sa...

Intressant, jag läste boken på svenska och var inte alls lika imponerad, Hustvedt kan nog inte nämnas i samma mening :)

Calliope sa...

Jag har hört från annat håll också - i en tidningsrecension om jag inte minns fel - att den svenska översättningen inte är helt lyckad. Den skulle tydligen göra att man missade stämning, nyanser och vackert språk. Är det så blir det ju inte mycket kvar att bli imponerad av. Trist!

snowflake sa...

Jag har läst den på både engelska och svenska, och ja, den tappar i översättningen. Synd, mycket synd, eftersom jag hade samma överväldigande upplevelse av The Almost Moon.

Calliope sa...

Men det är ju jätteskumt om det är så! Det är Ulla Danielsson som har översatt och hon brukar ju göra väldigt bra ifrån sig. Jag uppfattade inte heller The Almost Moon som en "svår" bok på det viset att den skulle vara så komplicerad att översätta. Underligt! Kanske har hon bara på något vis hittat fel tonfall.

malin sa...

Din bloggpost hjälpte mig besluta mig för vilken bok jag skulle läsa efter The Graveyard Book,tack tack :) Började med The Almost Moon i förrgår och jag diggar den! Har inte läst något av Sebold tidigare så det var verkligen dags.

Calliope sa...

Ja visst är den bra!? Kul att kunna stå till tjänst :)

Tekoppen sa...

Åh vad glad jag blir över din rec! Plockade hem boken från en loppis för någon dag sedan, 10 kronor gjorde den till ett klart måste. Och på engelska såklart. Håller med dig om öppningsmeningen, den är otrolig.

Calliope sa...

10 (!!?) kr? Det var ett fynd må jag säga... Jag tyckte att mitt ex var billigt när jag betalade fem gånger mer. Grattis till att ha hittat den så billigt!