08 juli, 2014

Den stora romanen om Texas

"Den stora romanen om Texas" har den kallats, Philipp Meyers bok Sonen. Efter vår Texasvistelse förra året var jag mycket nyfiken på att läsa, och nu tog jag mig äntligen an de nära 600 sidorna om familjen McCullough.


I romanen följer vi omväxlande tre av familjemedlemmarna; Eli McCullough som föds 1836 och som ung blir kidnappad av comancheindianer som han sedan växer upp med, hans son Peter som i början av 1900-talet kämpar för att bygga upp familjens ranch i en tid av hårda strider, samt den senare, nutida släktingen Jeanne Anne, som ser tillbaka på ett långt liv präglat av kampen att hålla kvar familjens hopsamlade rikedomar. Romanen pendlar mellan deras tre berättelser, som var och en får spegla sin egen del av den amerikanska drömmen/mardrömmen.


Jag har hört mycket gott om Sonen, och här finns otvivelaktigt en hel del som är bra. Meyer är duktig på att skapa starka karaktärer och skildra miljöer så man ser dem tydligt för sig. Det är roligt att läsa om ställen som vi var på; romanen utspelar sig till stor del i de delar av staten där vi bodde och åkte runt. Jag tycker också mycket om själva idén till romanen och här finns många scener som har ett verkligt driv. Men som helhet blir jag ändå ganska besviken. Boken är TJOCK och hade utan tvekan tjänat på att skäras ner en hel del. Nu känns den ojämn; vissa avsnitt är jättespännande, andra rent ut sagt urtrista. Jag hade t ex inte haft något emot om den bara hade fokuserat sig på Elis berättelse, både hans liv hos comancherna och efteråt, för det är i mitt tycke den bästa, mest intressanta delen av boken.


Men jag kommer inte riktigt överens med själva tonen i romanen. Meyer verkar ha gått in för att göra en stenhård, jättetuff bok om hur hårt livet därborta var (och är), och frossar i våldsamma detaljer. Jag överdriver inte när jag säger att det på flera sidor bokstavligen talat skvätter både hjärnsubstans, blod och avföring. Det kan det nu mycket väl få göra i en bra bok – men det måste ha ett syfte. Här vet jag inte riktigt vad det är. Poserande? Det är självklart att det var hårt därborta dåförtiden, men här blir det mest ett gottande i våld och brutalitet som känns väldigt macho på ett rätt tröttsamt sätt. Så njä. Inte min kopp te alls, detta. Synd, för både Texas och USA i stort har en enormt spännande historia som jag gärna läser om. Jag får hitta någon som berättar om det på ett sätt som passar mig bättre.  

3 kommentarer:

Lena och Tommy sa...

Är otroligt nyfiken på den boken.

Anna Johansson sa...

Jag läste den inför hans besök på Stockholm Literature och jag invänder också mot det detaljerade beskrivningarna, de tillför inte något och skapar bara en överdriven machostil. Han kommer till Louisiana Literature i augusti och jag hoppas att jag kan höra honom där. Jag gillade stora delar av berättelsen annars, blir inte sugen på Texas dock ...

Calliope sa...

Nej, det där med att man inte blir sugen på Texas var just en av de sakerna som jag tyckte kändes "fel"; den bilden han gav av staten stämde väl bra överens med nidbilden man ofta får höra om. Men den hade absolut ingenting gemensamt med det intrycket vi fick av staten under tiden vi bodde där. Texas och dess invånare är tvärtom extremt trevliga! Visst att det kanske inte hade blivit en särskilt bra bok av det: "Alla var vänliga och inget elakt hände" – men det kändes ändå lite tokigt/tråkigt att det låg så väldigt många ljusår från vad man själv upplevde.