26 augusti, 2013

Slutet, och döden, döden, döden

Jaha, så sitter man här igen och är alldeles gråtmosig efter att ha vänt sista sidan i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Tredje och sista delen därtill, så den här gången är det verkligen sista sidan. Den som läst de tidigare delarna kommer känna igen sig här också, kanske lite i överkant så, eftersom det här presenteras väldigt lite nytt. Snarare känns det som ett slags uppsamling, en sammanfattning och ett crescendo byggt på redan kända delar. För mig minskar det tyvärr upplevelsen en smula; jag kommer inte undan känslan av upprepning, även om det som upprepas är precis lika starkt och gripande som i de två föregående delarna. Här finns också ett par nya scener som är så sorgliga och hemska att man nästan inte vet vart man ska göra av sig. Man förstår varför karaktärerna gör som de gör, men det hugger ändå i hjärtat.


Det verkar också som om Gardell (av förvisso förståeliga skäl, men ändå) haft svårt att ta farväl av sina romangestalter. I bokens andra hälft, känns kapitel efter kapitel som att det borde vara det sista, som att det rundar av och stänger berättelsen - men vänder man blad så fortsätter boken ändå, med ytterligare ett slut, och därefter ännu ett, och ännu ett. Lite som att han skrivit flera olika möjliga slutkapitel, inte kunnat välja ett och därför tagit med allesammans. Jag blir lite matt av den känslomässiga berg-och-dalbana det resulterar i. Detsamma gäller hoppandet fram och tillbaka i tiden; i ett kapitel dör Rasmus, i nästa lever han igen, sedan är han på väg att dö igen, så lever han ... det blir lite mycket för ett stackars ömt läsarhjärta att hantera. Jag förstår strukturen men hade ändå önskat något ett lite mer linjärt berättande.

Med det sagt - har du inte läst Torka aldrig tårar-serien måste du göra det. Det är nutidshistoria, det är medmänsklighetshistoria och det är en fantastisk berättelse om några män som du aldrig glömmer när du väl lärt känna dem.

6 kommentarer:

Helena (Dark Places) sa...

Haha, vi är rörande eniga (även om jag, kanske inte helt förvånande, är lite mer långrandig). Det måste vara svårt att knyta ihop ett så stort och angeläget projekt, och hela Tatuhvärlden med TV-serie, nylansering av "Ömheten" och Gardells uttalanden gör att man får en VÄLDIGT stor känsla av déja-vu. Men scenen med mostern och plastbesticken var fullkomligt briljant, och visst går även "Döden" rakt in i hjärtat. Håller inte du med om att man borde ha fått någon sorts bakgrundshistoria på Paul? Hade laddat för det hela bokserien, inte minst efter "Sjukdomen" där hans roll kändes rätt perifer. Mvh Team Paul (och Seppo!)

bokbabbel.com sa...

Men Helena, vi vill ju att du ska vara långrandig! :)

Jepp jepp, skrev ju samma om de många sluten!

Calliope sa...

Instämmer till fullo med er båda: jag skulle gärna ha läst mer om Paul (var också rätt övertygad om att det skulle komma) - och jag gillar låååånga inlägg från Helena :D

Catrin sa...

Första boken läste jag, sedan kom tv-serien som jag förstås såg. Andra boken LYSSNADE jag på, Jonas Gardells egen inläsning, på min cykeltur på väg till jobbet i våras med gråtfest som resultat varje morgon. men gillade det ändå, så jag tror nog att jag tar även trean som ljudbok.

Calliope sa...

Ah, kan tänka mig att den passar som ljudbok!

Linda sa...

Jag skulle gärna ha sett att boken avslutades med att Paul dras in i tavlan och håller med föregående talar om att han borde fått mer plats!!!