24 januari, 2014

Som ett hårt slag i magen

Så här i efterhand var Katarina Wennstams Stenhjärtat kanske inte det smartaste valet – i en iskall januari som redan känns lite småtung hjälper det ju inte direkt att läsa en nattsvart (och då menar jag verkligen nattsvart) bok om barn som far illa och folk som mår dåligt. Jag kände mig fruktansvärt nedstämd när jag läst färdigt. Det ska man dock inte lasta Katarina Wennstam för. Hon gör det hon brukar göra, och gör det bra: skriver spänningsromaner om angelägna ämnen. Stenhjärtat sitter som ett hårt slag, rakt i magen.


I Stenhjärtat återser vi Shirin Sundin, som den här gången blir utsedd till målsägarbiträde för en flicka som bara är några månader gammal. Flickan heter Gloria och har av sina föräldrar förts akut till Astrid Lindgrens barnsjukhus, efter att hon fått andningssvårigheter. Men när läkarna undersöker henne, hittar de tecken på att flickan misshandlats svårt, inte bara en utan flera gånger tidigare. Kroppen visar skador som hon inte kunnat få genom olyckshändelser. Men vem är det som har gjort henne illa? Shirin Sundin, polisen Charlotta Lugn och de andra som ska utreda fallet får en svår utmaning när familjen sluter sig och ingen vill berätta.

Stenhjärtat är som sagt nattsvart, inte bara för att den tar upp ett fruktansvärt ämne, utan också för att så många av huvudpersonerna mår så dåligt på andra sätt. Shirin, som i tidigare böcker i serien tvekat kring vad hon egentligen känner för sin man Fredrik, drabbas här av ännu starkare tvivel som gör vardagen närapå outhärdlig. Charlotta har det också svårt, med relationen till sin mamma. Och alla i den misshandlade flickans familj mår förstås också dåligt.

För mig blir alltsammans lite väl mycket. Katarina Wennstam skriver i vanlig ordning bra, och jag tycker om att hon aldrig förenklar ämnena hon tar upp. Skildringen av utredningen och allt däromkring känns påläst och trovärdig. Det råder heller ingen tvekan om att ämnet är angeläget – vem skyddar de barn som misshandlas i hemmet? Och hur? Men som sagt: kanske ingen bok att läsa i januarimörkret, och absolut ingen nöjesläsning på det sätt som andra deckare kan vara. Boken är mer ett debattinlägg i fiktiv form än en spännande historia. Bra, men/och extremt obehaglig.

Andra som också har läst: Bokbabbel, Bokhora, SvD, SmP, Annika Koldenius, Sydsvenskan.
Så här tyckte jag om Katarina Wennstams tidigare böcker Alfahannen, Dödergök, Svikaren.   

2 kommentarer:

Lena och Tommy sa...

Katarina Wennstam är en författare som jag länge varit sugen på att läsa.

Calliope sa...

Slå till! Hon är väldigt bra (även om just Stenhjärtat kanske inte är hennes allra bästa).