27 januari, 2013

Karen Thompson Walker live


Vad gör man i Texas en fredagskväll? Tja, dricker margaritas och äter tacos, vanligtvis. Men så finns det andra fredagar, när man kan åka till Austin och först äta mat utomhus och det är alldeles ljummet i luften fastän det är januari (en av de klart bästa sakerna med att vara här). Och sen, efter det, så kan man gå till min nya favoritbokhandel BookPeople för att lyssna på Karen Thompson Walker när hon pratar om The Age of Miracles. Och så kan man samtidigt passa på att shoppa lite för det där presentkortet man fick. Skulle nog vilja påstå att det var ett ypperligt fredagsnöje, helt enkelt.


Jag gillade verkligen The Age of Miracles (läs om den här), så det var himla roligt att höra Karen Thompson Walker berätta om den. Född och uppvuxen i Kalifornien, där hotet om The Big One, den där riktigt stora jordbävningen som förr eller senare spås komma och förstöra allt i sin väg, så menade Karen att hon nog alltid har burit på den där dova känslan av en katastrof, insikten om att livet som vi känner det en dag plötsligt kommer att ta slut. Hon gillar katastroffilmer (även kalkonvarianten av dem, hehe), och så dök det en dag upp en bokidé i huvudet. Hon jobbade på förlag, och tänkte att ja, det här borde ju någon kunna skriva en bok om, men att hon själv kanske var den där "någon" dröjde innan hon kom fram till. 

The Age of Miracles skrevs tidiga mornar innan jobbet, och Karen menar att hon hade stor nytta av att ha jobbat som redaktör. Erfarenheten av att fixa till andras berättelser hjälpte henne att forma sin egen. Samtidigt visste hon hur extremt svårt det är att få något publicerat, så hon trodde aldrig att hennes manus faktiskt skulle bli en riktig bok. Skrivandet var istället något hon främst gjorde för sin egen skull. 


En av sakerna jag bäst gillade med The Age of Miracles var att allt kändes väldigt realistiskt. Hur mycket research gjorde hon, undrade publiken. En del. Hon läste på om människors sömncykler, hur växter, djur och människor påverkas av ljus. Lite fysik. Men hon var för blyg för att höra av sig till någon forskare, så det var inte förrän alldeles i slutet, när det till sist hade blivit bestämt att den skulle ges ut, som hon samlade mod nog för att låta en fysiker läsa och kommentera. Så här i efterhand konstaterar Karen att hon nog knappast skulle ha vågat ta sig an ett så gigantiskt scenario om hon verkligen tänkt igenom alla konsekvenser innan hon började skriva; kanske hade det varit enklare med en mindre, ej världsomspännande katastrof ...? Nå, vi är glada att hon inte visste!


Hon berättade också om vilka böcker/författare som inspirerat henne, och nämnde då bl a José Saramagos Blindheten och Cormac McCarthys Vägen - släktskapet kändes ju självklart när hon sa det, men jag hade faktiskt inte dragit den parallellen innan. Andra författare hon gillar att läsa: Julie Otsuka, Jeffrey Eugenides.


Karen läste även ett par stycken ur boken, och svarade på publikens frågor. Ovanligt många frågor; amerikaner verkar vara mycket mer benägna att ställa frågor när de får chansen. Stor skillnad mot svenska författarframträdanden, där min erfarenhet är att det oftast blir pinsamt tyst när författaren förklarar ordet fritt. Naturligtvis ställdes här också den obligatoriska frågan: skriver hon månne på något nytt? Jo, det gör hon. (Whee!) En roman är på väg. Men den är ännu så ny och ofärdig att hon inte vill prata för mycket om den. Helt ok - vi väntar med spänning!

10 kommentarer:

Mrs Book Pond sa...

Kan inte heller tänka mig ett mycket bättre fredagsnöje. Ljummet i luften känns som en utopi! Har dock inte läst The age of miracles; nu blev jag nyfiken! :)

Metronyx sa...

Det jag tänkte mest på är hennes känsla av att leva på randen till en katastrof. Mina barn och jag hade just en diskussion om varför folk som lever i naturkatastrofdrabbade områden inte flyttar. De tänkte främst på asien. Då nämnde jag San Fransisco 1906 och de blev jätteförvånade. För hur många tänker på att ett ställe som USA är ett ställe som kan drabbas av stora katastrofer. Nu tänker jag på ungdomar och barn som i mitt ödmjuka tycke verkar se USA som ett drömland. (I alla fall de flesta svenska barn som jag pratar med.)Saker som Katrina verkar gå dem spårlöst förbi, men i de landområden de vet mindre om (Afrika eller Asien) där verkar det så självklart att naturen kan vara vild. Är det mediavinklingarna, vi föräldrar, och lärare som missar att tydliggöra att världen inte riktigt är som media ensidigt visar. Tänk att växa upp med en känsla av att katastrof väntar runt hörnet, så plågsamt : (

Lotta - hyllan sa...

Kul att få ta del av träffen! Och vad kul att hon skriver på nytt, undrar vad den kommer att handla om...

Calliope sa...

Mrs Book Pond: ljummen luft i januari är fab! Så är även boken, så läs! Tror absolut att du skulle gilla.

Calliope sa...

Metronyx: människan har en förunderlig förmåga att förtränga sånt, vilket Karen TW också kommenterade under framträdandet. De flesta som bor i Kalifornien tänker bort risken, eftersom där finns så mycket annat de tycker om. Får erkänna att jag själv också är enormt förtjust i t ex San Fransisco och gärna skulle bo där (åtminstone en tid), om möjligheten gavs. Trots alla eventuella risker. Logiskt? Nix.
Konstigt dock om barnen du pratar om inte känner till alla vädertillbud som varit i USA de senaste åren; det rapporteras ju jättemycket om dem överallt?

Calliope sa...

Lotta: hon sade att den skulle handla om väldigt vanliga människor som råkar ut för något väldigt ovanligt, men att det utöver det skulle vara rejält olik från The Age of Miracles. Är mkt nyfiken!

Emma sa...

En till tjej i profil på omslaget, var det jag tänkte på!

Calliope sa...

Haha, just det! Det tänkte jag inte ens på, men det stämmer ju!

Bokbabbel sa...

Glömde ju helt bort att kommentera efter att jag avundsjukt dreglat över det här inlägget i Reeder-appen men: Det här evenemanget skulle jag gärna ha stalkat dig på! ;)

Calliope sa...

Ja, jag saknade min favoritstalker! Vi brukar ju ha det så trevligt!