Kanske borde jag ha varit förberedd på att det var så det skulle komma att kännas, men jag kippar ändå lite efter luft när jag läser. Berättelsen om den första hustrun, den övergivna, utnyttjade och liksom kasserade, är så mörk att jag stundtals nästan inte förmår läsa vidare. Samtidigt är det skildrat på ett så lyriskt och snyggt sätt, med sådan fullständig kontroll över texten, att det ändå blir ett slags skev njutning att läsa.
Snarare än en rak berättelse från punkt a till b, är Sfinx en intuitiv beskrivning av ett tillstånd. Hon, som var den första kvinnan, har flyttat in alldeles nära ex-maken och hans nya, perfekta fru. Hon iakttar dem, och skriver brev riktade till den nya hustrun.
Allteftersom tiden går, gör Falkenland det med små små medel klart att kvinnan har slagit in på en allt farligare väg. Hon nöjer sig inte längre med att betrakta dem på avstånd, hon smyger in i huset när de är borta, hon försummar helt sin egen dotter, hon tränar stenhårt och äter nästan ingenting för att - ja, vadå? Vad är det egentligen vår opålitliga berättare planerar? Ingenting bra, I tell you.
Jag hade gärna sett lite mer action och lite mindre beskrivning, även om den är synnerligen snyggt gjord. Stundtals känns det som att allt mörker, elände och ångest tar överhanden och dränker både roman och läsare. Men Falkenland håller stenhårt i romanen, gör just det som behövs för att den ska bli sådär perfekt i allt sitt obehag, och även om jag inte älskar den oreserverat, blir jag kraftigt imponerad över hur hon skriver. Falkenland blir bara bättre och bättre som författare, och när man läst sista sidan i Sfinx stänger man boken med en lätt förtjust rysning.
Andra som också har läst: DN, SvD, Fiktiviteter, Böckerx3, Dark Places, Dagens bok.
2 kommentarer:
Fint och träffande skrivet! Jag blev också neddragen i den där kalla floden. Ibland ville jag upp, men hon höll sitt krampaktiga tag om mig, Falkenland, tills sista sidan var utläst. Det här är verkligen Falkenland i toppform! Gillade kärlekshistorien och det lyriska tilltalet i Vinterträdgården, men den kändes lite lättviktig och, well, GLAD för att vara Falkenland. Blev nästan lite chockad över det kompakta mörkret här. Hon har inte varit så här obönhörlig på länge.
Just det här med att hon sällan levererar en rakt berättad historia, och att man får kvävas inuti en enda människas obönhörliga berättarröst, är något som ger hopp för mig i mitt skrivande. Tycker nämligen det är så sjukt knepigt att få till kronologin och tonen när flera personer släpps in. Lite mindre action blir det ju när allt återberättas och filtreras, men jag tycker Falkenland gör det alldeles ypperligt.
PS: Kommer aldrig att se på tandborstar på samma sätt igen.
Åh gud nej - tandborstfobi är snarare ordet för dagen efter att man läst klart... Horror! :D
Jag har inte läst Vinterträdgården (plats för förvånad/förfärad flämtning), men tycker annars generellt att Falkenland är bättre ju mörkare hon tillåts vara. Obönhörlig är ett bra ord att beskriva det hela med. Jag är också mycket förtjust i subjektiviteten, och de där små, små glimtarna/antydningarna som gör att man misstänker att saker och ting egentligen förhåller sig på ett radikalt annorlunda sätt än huvudpersonen säger. Mycket snyggt gjort!
Skicka en kommentar