Calliope hypnotiserad av demonisk norrman

Titta på den bilden en stund.

Och så tänker ni er samma intensitet, men i text.

Och så ökar ni det en sisådär tjugo gånger. I bästa fall har ni nu börjat närma er en korrekt beskrivning av vad som möter den som vågar sig in i Karl Ove Knausgårds enorma romanprojekt Min kamp 1-6.

Ni som brukar följa med här, vet att jag var mycket förtjust (oj, vilken fin omskrivning av mitt hysteriska tillstånd jag fick till där) efter att ha läst del ett förra året. Efter att nu ha avslutat del två är jag ännu mer besatt. För besatt är verkligen ordet. Ju mer jag läser av det här, desto mer vill jag ha. Jag känner mig som ett mycket litet djur som råkat hamna mitt i den där intensiva blicken som herr Knaus uppvisar ovan. Och alldeles hypnotiserad tycks jag ha blivit.

Rent intellektuellt skulle jag kunna ha både en och två invändningar mot Min kamp - Är det rätt att lämna ut sina nära och kära så här? Vad är det egentligen för mansideal han har? osv osv - men allt sådant tycks faktiskt rätt irrelevant när jag läser. Det försvinner bakom det faktum att det här är en alldeles fantastisk roman. För det är så jag läser den, jag struntar fullständigt i om det är "sant", om det har skett så som det beskrivs eller inte. Det känns sant, det känns rätt. Och det är så jäkla bra beskrivet, alltsammans. Framför allt tycker jag om beskrivningarna om skrivandet, om hur underbart det är när det fungerar och hur fruktansvärt när det inte gör det. Om vilket oerhört starkt behov det är att få skriva, hur det kan vara det enda som betyder något, och hur det skjuter allt annat åt sidan. Oooh, säger jag och blir det där lilla, hypnotiserade djuret igen. Jag sitter blickstilla och ivrigt väntande på del tre.

***

Om ni vill ha analyser och recensioner och kanske lite kritik: DN, Expressen, UNT, Aftonbladet.

Och så andra bokbloggar som läst/läser as we speak: Bokbabbel som dessutom bjuder på tjusiga finska färgmatchade lyktor, Ord och inga visor och Hermia.

Tack till Norstedts för läsex!

Ny Jeffrey Eugenides i höst!

Oooooh! OOOOOh! Goda nyheter, mina vänner! Goda nyheter.

Jag fick precis veta att Jeffrey Eugenides (förf till Virgin Suicides och Middlesex) ska komma med en ny roman. Den kommer att heta The Marriage Plot och släpps i oktober.

Romanen beskrivs i förlagets katalog som en "campus/coming-of-age/love-triangle novel" och Amazon skriver: Madeleine Hanna was the dutiful English major who didn't get the memo. While everyone else in the early 1980s was reading Derrida, she was happily absorbed with Jane Austen and George Eliot - anar jag lite svaga akaporr eller Sittenfeldska Prep-vindar, måntro?

Ett litet utdrag ur början av boken lovar också väldigt gott. Eller vad tycker ni om det här:

To start with, look at all the books. There were her Edith Wharton novels, arranged not by title but date of publication; there was the complete Modern Library set of Henry James, a gift from her father on her twenty-first birthday; there were the dog-eared paperbacks assigned in her college courses, a lot of Dickens, a smidgen of Trollope, along with good helpings of Austen, George Eliot, and the redoubtable Bronte sisters. There were a whole lot of black-and-white New Directions paperbacks, mostly poetry by people like H.D. or Denise Levertov. There were the Colette novels she read on the sly. There was the first edition of Couples, belonging to her mother, which Madeleine had surreptitiously dipped into back in sixth grade and which she was using now to provide textual support in her English honors thesis on the marriage plot. There was, in short, this mid-sized but still portable library representing pretty much everything Madeleine had read in college, a collection of texts, seemingly chosen at random, whose focus slowly narrowed, like a personality test, a sophisticated one you couldn’t trick by anticipating the implications of its questions and finally got so lost in that your only recourse was to answer the simple truth. And then you waited for the result, hoping for “Artistic,” or “Passionate,” thinking you could live with “Sensitive,” secretly fearing “Narcissistic” and “Domestic,” but finally being presented with an outcome that cut both ways and made you feel different depending on the day, the hour, or the guy you happened to be dating: “Incurably Romantic.”

Att beskriva någon genom att beskriva personens böcker. Love it. Med tanke på hur otroligt väl Eugenides skriver, och med tanke på att alltsammans tycks cirkla kring en underbart boknördig huvudperson, borde det här ha all potential i världen att bli bra. Hej, sjukt höga förväntningar! Men hur som helst - hurra, hurra, hurra! Nu ska jag sitta här och vänta på att det bli oktober.

Läs mer om The Marriage Plot på Amazon.

Den goda nyheten hittades hos The Millions.

Snart nya True Blood

26 juni är det premiär för säsong 4 av True Blood på HBO. Ser sjukt mycket fram emot det redan, och ännu mer när jag ser den här trailern:

Bok nr 4 är den bästa i serien om du frågar mig, så även om tv-serien inte följer böckerna hundra procent, tror jag att det här har alla förutsättningar att bli en finfin säsong. Väntar med spänning!

Försvinnanden

Om det fanns en genre som hette ”försvinnanden” skulle jag läsa allt i den. Att någon spårlöst går upp i rök är ett klart favoritmotiv när jag väljer bok. Det, plus ivrigt författartwittrande från Helena och Pocketshops Bia, gjorde att jag tog med mig Laura Lippmans Vad de döda vet hem från biblioteket. Förvisso inte en av de Lippmantitlar det twittrades om - men ändå. Ett försvinnande..! Måste alltså läsas.

I Vad de döda vet leder en bilolycka till ett lika oväntat som spektakulärt avslöjande; kvinnan som kört den ena bilen hävdar i förhör att hon är ”en av systrarna Bethany”. Alla som är gamla nog att ha varit med på 70-talet förstår omedelbart vidden av vad hon säger – systrarna Bethanys försvinnande 1975 var ett av de mest uppmärksammade kriminalfallen någonsin. Trots att alla tillgängliga resurser användes, hittade man aldrig de två flickorna. Men nu, trettio år senare, hävdar den främmande kvinnan alltså att hon är en av dem. Hon säger sig kunna förklara för polisen vad som hänt, men vill inte att hennes identitet blir känd.

Upplägget i Vad de döda vet är spännande och inledningen är stark. Men tyvärr går Lippman lite vilse på vägen. Hon har svårt att hålla fokus och i långa stycken bara fortsätter berättelsen utan att så mycket händer. När upplösningen väl kommer känns den inte heller hundra; den är förvisso dramatisk men blir i boken ändå bara hastigt återberättad.

Betyget blir därför ett halvljummet mjä. Här finns en bra historia i botten, men den slarvas bort. Det är synd på så rara ärtor. Mitt tips blir därför att istället läsa Catherine O'Flynns sjukt bra debutroman Händelser vid Green Oaks galleria. Liknande plot, men tusen gånger bättre genomförd.

Passa också på att besöka Laura Lippmans hemsida – en diskret påminnelse om du har glömt hur internet såg ut på 90-talet.

Jag är glömsk men boken är bra

Skjut inte upp till i morgon det bloggande du kan göra i dag.

Så skulle man väl kunna sammanfatta vad jag lärt mig av att inte skriva om Delphine de Vigans No och jag direkt efter att jag hade läst ut den. Nu har det gått flera veckor, och jag kommer inte alls på de där briljanta sakerna som jag skulle ha velat skriva. Illa.

För No och jag är verkligen en bra bok. Därom råder det ingen tvekan. Jag tyckte väldigt mycket om skildringen av hur trettonåriga Lou Bertignac får kontakt med den hemlösa unga kvinnan No, hur de långsamt lär känna varandra och hur engagerad Lou blir. Romanen visar tydligt hur enkelt -och hur svårt - det är att verkligen är att hjälpa någon.

Man skulle kanske kunna tro att en berättelse som handlar om en sådan relation skulle kännas tillrättalagd eller osannolik, men det gör den aldrig. Tvärtom upplever jag den som väldigt ärlig och öppen. Den varken förenklar eller förskönar och som läsare blir man extremt engagerad.

Så trots att ni inte får någon längre utläggning om boken, får ni tro mig på orden. No och jag är en mycket bra berättelse om hemlöshet, ur ett annorlunda perspektiv. Läs!

Andra som har läst: Bokhora, SvD, Boktoka, DN, Pocketblogg.

The Tiny Book

Med sina 13x13 cm ser den nästan mer ut som häftet till en cd-skiva än som en bok, Andy Kaufmans roman The Tiny Wife. Men låt inte formatet lura er – innanför de lila pärmarna döljer det sig en roman som är allt annat än liten.

The Tiny Wife börjar med ett bankrån i Toronto. Tjuven kommer in och viftar med pistolen, skjuter ett skott i taket för att visa att han menar allvar, men tar inte några pengar. Istället avkräver han bankens besökare på varsitt föremål, hotar dem så att de lämnar ifrån sig den sak de de just då bär på sig som har högst känslomässigt värde för dem. Alla lämnar olika saker; någon ger honom föräldrarnas bröllopsfoto, någon en älskad bok. Tjuven förklarar att han genom denna handling rånat var och en av dem på 51% av deras själ och att detta kommer få ödesdigra konsekvenser. De måste lära sig hur man får själen att växa tillbaka, annars kommer de att dö. När sedan de rånade efter ett kort tag en efter en börjar gå hädan på de mest bisarra sätt, inser de som är kvar att tjuven menat allvar. Men hur får man själen att växa?

Plotten låter konstig när man återberättar den, men när man läser The Tiny Wife är berättelsen helt logisk, inom sina egna ramar. Kaufman skriver originellt, underfundigt och kärleksfullt om rädslor och relationer. Det kunde ha blivit smetigt och pseudodjupt à la Paulo Coelho, men det blir det inte. The Tiny Wife är tvärtom allegorisk, tänkvärd och äkta. Det är svårt att inte gilla den.

I Sverige finns The Tiny Wife i skrivande stund bara att köpa på Pocketshops butiker. Kaufman har även skrivit två andra romaner, The Waterproof Bible och All My Friends Are Superheroes. Titta in på Kaufmans webbplats för att läsa mer om dem. Där finns också en video med en uppläsning av ett stycke ur The Tiny Wife.

Andra som också läst: Böcker, böcker, böcker och Bokbiten.

De vill bara ha din hjärna

Intill Lilla stjärna gapar ett tomt hål i hyllan. Där skulle jag hemskt gärna ha ställt in mitt ex av John Ajvide Lindqvists nya bok Tjärven, om den hade funnits som vanlig bok. Det känns lite trist att den inte gör det – säga vad man vill om e- och mp3böcker, men de lever något slags underligt liv där de både finns och inte finns. Tjärven finns som ljudbok i min telefon, men jag är gammaldags nog att tycka att det känns lite diffust. Jag vill ha den i bokhyllan.

Men om man bortser från att Tjärven skapar problem för mitt boksamlande jag, så är den inte dum alls. Det är en relativt kort, mycket klassisk skräckberättelse med starkt driv och många läskiga avsnitt. Har man låg splattertoleranströskel bör man hålla sig undan; John Ajvide Lindqvist spar inte på effekterna. Kranier krossas, hud slits av och ben bryts. Zombierna som krälar upp ur havet kring Tjärven är old school och har bara ett mål: de vill ha färska hjärnor att mumsa på.

John Ajvide Lindqvist har med andra ord lyckats bra med det han ville; Tjärven är rak, okomplicerad skräck utan några som helst krusiduller. Monstren är monster och de vill dig illa, punkt slut. Personligen tycker jag att det kan bli lite tröttsamt med alla splattereffekter, och jag hade gärna sett lite mer djup, lite mer bakomliggande psykologi – men det var ju inte meningen här så då kan man knappast klaga. Jag tänker mig att sättet som berättelsen är skriven på nog kan göra att den passar för lite yngre läsare, kanske tonåringar som vill ha något spännande men som inte vill ha en massa tjafs runt omkring. Den är lite som en klassisk skräckfilm.

SVT:s Babel har gjort en kortintervju med John Ajvide Lindqvist där han berättar mer om hur han tänkte när han skrev Tjärven:

Och innan jag glömmer det - stort plus i kanten för uppläsningen! John Ajvide Lindqvists läser med en röst som närmast är hypnotisk. Fantastiskt bra!

För övrigt vill jag bara tillägga att Modern Talking från och med nu kommer att ge mig väldigt annorlunda associationer.

Andra som också läst/lyssnat: Fiktiviteter, Bokhora, Eli läser och skriver, Spektakulärt.

Tack till Rigmondo för lyssnarex!

Hello, mr Auster

I kväll, kära vänner. I kväll!

Då sitter jag bänkad (förhoppningsvis på en bra plats) i Kulturhuset i Stockholm för att titta på ingen mindre än Paul Auster! The man, the myth! Pålåster... kärt barn har många namn.

Jag inväntar spänt min egen reaktion på att till sist få se denne litteräre gigant. Kommer jag svimma, skrika eller tyst krama ett ex av NY-trilogin i famnen? Det återstår att se.

Rapport utlovas!

Och - det glömde jag nästan bort - har jag riktig tur kommer jag också att kunna vara med på inspelningen av Babel i morgon. Då får jag se Auster en gång till, för han är inbjuden som gäst till programmet. Jag hoppas kunna sitta bänkad där också, true stalker style.

Nice to meet you, mr Auster

Så kom han då till sist - mannen, myten, den levande legenden, den moderne klassikern - you name it - Paul Auster. Pålåster. Himself. Hörsalen i Kulturhuset i Stockholm var fylld till bristningsgränsen och de olyckliga som inte fått biljetter samlades i ett annat rum för att följa alltsammans på storbildsskärm. Jag satt på fin plats nära scenen tillsammans med Boktoka, Bokbiten, Helena (Dark Places) och Pia Printz, och hade strålande utsikt.

Kvällens samtal på scen leddes av NRK:s Hans Olav Brenner, som gjorde ett helt ok jobb. Han var påläst och ställde för det mesta bra frågor, även om jag gärna skulle ha sett att det handlat något mindre om böckernas handling - den kan man ju ändå läsa sig till på egen hand.

Auster talade bland annat om hur det var att åldras (och nog såg han lite gammal, grå och hopsjunken ut stundtals - men fortfarande med osviklig utstrålning), om sitt förhållande till böckernas karaktärer (de talar till honom och han lyssnar och han saknar dem när böckerna är slut) om USA:s in- och utrikespolitik (han förutspår vinst för Obama i nästa val) och om hur han bär sig åt när han skriver (innehållet i berättelsen bestämmer formen).

Jag skulle gärna ha lyssnat på alltsammans igen, för jag måste erkänna att jag var tillräckligt starstruck för att nog missa en del av vad som sades. Jag menar - Paul Auster. I samma rum som jag! Har inte riktigt kommit över det än.

Efter samtalet var det signering och vi steg på lätt darrande ben fram, med varsin bok tätt kramad i famnen. Eftersom det var så många som ville ha signerat, fanns det inte tid för personliga signaturer, men jag är mycket nöjd med min:

Bia Sigge på Pocketshop hävdade att Paul skrev "Mats" i alla böckerna, och jag är beredd att hålla med... Eller vad säger ni? Hur som helst, jag är nu ägare till en läskigt snygg, signerad utgåva av klassiska New York-trilogin. Fet #win på den, som man skulle sagt på Twitter.

Men - det var inte slut där. Dagen därpå hade jag och Pia lyckats få biljetter för att vara publik vid inspelningen av Babel, där bland andra Paul skulle intervjuas. Vi satt längst fram - och oj, så bra det var! Paul satt fem meter framför oss och svarade intressant på frågor som var riktigt bra. Nästan så att Babel var bättre än framträdandet på Internationell författarscen, får jag säga. Litet, intimt, intressant och jättespännande!

Så här såg det ut när vi väntade på att inspelningen skulle börja;

tyvärr var det strikt förbjudet att ha på mobiler etc under inspelningens gång.

Så, ännu lyckligare gick vi därifrån och fick dessutom med oss varsin snygg tygpåse med Babel-logga. Helt outstanding. Jag kunde inte vara mer nöjd!

Babel med Paul Auster sänds nästa torsdag, 19 maj. Missa inte!

Paul Auster besökte även Stadsbiblioteket i Malmö. Det framträdandet kan ni titta på här.

Och imorgon utses han till hedersdoktor vid universitetet i Köpenhamn. Läs mer om det här.

Ny Johan Theorin i höst

Medan jag fortfarande väntar på vårens återkomst (ja, det är sol men jag tycker att det ska vara varmt också), börjar höstkatalogerna droppa in. Och det finns en hel del kul i dem! Mest pepp just nu är jag på Johan Theorins Sankta Psyko, som jag hittade hos Wahlström & Widstrand.

Själva titeln känns ju sådär, men plotten - oj, oj, oj!

Lyssna på det här:

"... Smultronstället är inte riktigt som andra förskolor. Det ligger på andra sidan muren till Sankta Patricia - med öknamnet Sankta Psyko - ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas. Smultronstället är Sankta Patricias egen förskola, där patienternas barn vistas för att under noggrann övervakning få träffa sina föräldrar. En av förskolepedagogen Jans uppgifter blir att eskortera barnen genom de underjordiska gångarna som förbinder förskolan med besöksrummet på kliniken. Jan är en duktig pedagog men han har också hemligheter. [...] En natt när barnen sover djupt hämtar Jan nyckeln till källardörren, låser upp och börjar gå nedför trappan som leder in till Sankta Patricia."

OMG! OMG! Håret reser sig lite på armarna bara jag läser det där. Är sjukt nyfiken på hur det kommer att bli att läsa om något annat än Ölands-Theorin. Boken kommer tyvärr inte förrän i oktober, men jag tror absolut att den är värd att vänta på.

Läs mer om Sankta Psyko här.

Bland gengångare och bokmanus i Oxford – intervju med Amanda Hellberg, del II

Skräckförfattaren Amanda Hellberg har givit en exklusiv intervju för Calliope Books. Det första avsnittet kunde ni läsa i tisdags, här kommer del två!

Skräckgenren har fått ett stort uppsving i Sverige de senaste åren – från att ha varit nästan noll och inget till att debatteras på kultursidorna. Det har också kommit ett helt gäng nya svenska skräckförfattare. Varför har skräck blivit så inne just nu, tror du?

Bara för att skräck varit borta från kultursidorna fram tills nu så betyder det inte att det inte producerats och efterfrågats mycket skräck tidigare! Se på Selma Lagerlöf, Gunnel Linde, Kristoffer Leandoer ... Och övernaturliga mytologiska motiv ringlar ju som en röd tråd både genom i svensk diktning (Stagnelius) och samtida dramaproduktioner (Trolltider). Min barndoms Kalla Kårar, Stephen King-frossa och Mysrysare minns jag med glädje, liksom Eva Ibbotsons underbara kapitelböcker. Men det är klart att det är oerhört smickrande när DN skriver att John Ajvide Lindqvist och jag skapar den nya svenska arbetarlitteraturen - genom ett skräckspektra.

Vad är det bästa med att skriva skräck? Det sämsta?

Bäst är att det är spännande, och att jag får ta med läsaren på en resa. Det sämsta är nog det samma som för många författare; tomrummet när man väntar på respons, skrivkramp, prestationsångest och oregelbunden, osäker inkomst.

Vad är du rädd för?

Småskraj för mycket; ganska mörkrädd. Och stora spindlar är inte kul.

Hur använder du dina egna rädslor när du skriver – eller gör du inte det?

Jag försöker leva mig in i alla fasor och alla reaktioner på dem för att kunna beskriva dem. På så vis tror jag att skrivandet ligger ganska nära skådespeleriet.

Kan du själv bli rädd för det du skriver?

Absolut! Då vet jag att det funkar.

En av Amandas barnböcker

Du skriver/illustrerar ju även barnböcker, vilket jag föreställer mig måste vara raka motsatsen till berättelserna om Maja Grå. Hur fungerar den kombon?

Jo, det är ju något av en Jekyll- och Hyde-tillvaro men för mig är det en perfekt kombination. Jag har alltid både tecknat och skrivit. Inger Edelfeldt är en stor förebild där. Det är som att jag behöver de båda motpolerna; sockersöta barnböcker och nattsvarta vuxenböcker. Men min brittiska barnboksförläggare säger att det finns en hel del mörka undertoner i mina bilderböcker också, en skärva av något dunkelt som barn gillar.

Vad läser du själv helst? Lästips/favoriter?

Jag kastar mig över skotska Louise Welsh och amerikanska Megan Abbott. Enormt begåvade och läsvärda samtida spänningsförfattare. Kanske våra främsta.

Hur ser dina skrivplaner ut framöver? Blir det fler böcker om Maja Grå?

Jag hoppas det! Jag jobbar faktiskt med ett nytt manus just nu.

**********************

Nytt manus - det ser vi fram emot!

Under tiden du väntar på nya boken kan du följa Amanda Hellbergs egen blogg här. Där skriver hon bland annat om vardagen som författare & illustratör i Oxford, om livet som småbarnsmamma och utlandssvensk. Dessutom ger hon en massa bra skrivtips, så om du själv gillar att skriva, titta in och låt dig inspireras.

Stort tack till Amanda Hellberg som ställde upp på intervjun!

Här ligger jag och blöder

Jag har läst många bra ungdomsböcker på sistone; först var det Cirkeln och sedan Kapitulera omedelbart eller dö. Nu är det dags för nästa: jag lånade med mig Augustprisbelönade Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld. Jag läste ut den i två sittningar, för den var bra! Läsa-läsa-läsa-bra, ni vet. När man bara måste fortsätta, ett kapitel, två, tre, nu borde jag...

Här ligger jag och blöder handlar om Maja, som när boken börjar gör just det - ligger och blöder. Hon har råkat såga av sig yttersta tumspetsen på en lektion i skolan. Tummen blir starten på en rad märkliga händelser i Majas liv.

Jag ska inte säga för mycket om vad som händer, för det är egentligen bäst om man inte vet något på förhand. Men tro mig när jag säger att det här är en bok som bör läsas. Både av tonåringar och vuxna.

Och slutet! Gah. Jag gråter faktiskt när jag läser det, det gör jag. Så starkt är det.

Andra som också har läst: Boktoka, Ooof Bok, Bokhora och Malin the Writer.

Bland gengångare och bokmanus i Oxford – intervju med Amanda Hellberg, del I

Illavarslande aningar, spöksyner och döda som försöker meddela sig med de ännu levande; i Amanda Hellbergs böcker är gränsen mellan vår vanliga verklighet och den övernaturliga tillvaron mycket tunn. Det är en skrämmande och osäker värld där ondskan ofta är påtagligt närvarande – men dit man som läsare ändå gärna återvänder, gång på gång.

Calliope Books har intervjuat Amanda Hellberg och ni kan följa alltsammans i två avsnitt här på bloggen, ett idag och ett på fredag. Det blir ett samtal om skrivande, inspiration och rädslor – och så tar vi reda på vad som egentligen skrämmer en skräckförfattare...

Hej Amanda!

Varför skriver du skräck?

Eftersom jag är lite kär i den genren. Jag tror det skulle vara svårt för mig att upprätthålla det intresse som krävs för att avsluta ett skrivprojekt om jag inte rörde mig bland motiv och miljöer jag själv tycker är spännande.

Varifrån har du hämtat inspirationen till dina berättelser?

Från min närmiljö, från nyheterna, från samtal med vänner, och ofta när jag går på museum eller konstgalleri, eller på konsert. Nyligen berättade Leif GW Persson i Veckans Brott om en svår utredning i Mariestad där polisledningen faktiskt försökte använda sig av en siare i jakten på en gärningsman - detta hände nära där jag växte upp och under samma tid. Verkligheten överträffar ofta dikten.

Dina båda böcker skiljer sig en del åt; Styggelsen är på många sätt mer brutal än Döden på en blek häst. Berätta om hur du tänkt kring det!

Med Styggelsen ville jag titta på ondskan och våldet med båda ögonen öppna, det bestämde jag tidigt. Det är möjligen ett mer litterärt och kanske mer utmanande verk för läsaren. Efteråt kände jag nog att den sortens berättande var "gjort" för mig; att jag ville prova något annorlunda med Döden på en blek häst. Aningen mer underhållande och lättillgängligt och samtidigt förhoppningsvis tankeväckande.

Något jag gillar med dina böcker är att det övernaturliga så lätt glider in i berättelsen tillsammans med de vanliga, vardagliga sakerna. Hur jobbar du med det? Hur får du läsaren att tro på de övernaturliga inslagen?

Tack! Det där glappet intresserar mig, känslan av att inte kunna lita på sina sinnen, att konfronteras med det oerhörda. Det kan ju ligga ett slags vansinne där och lura. I ett hemsökt hus ska det finnas gestalter med hemsökta psyken, då blir det verkligt intressant och skrämmande för mig. Jag funderar mycket på övergångarna mellan det medvetna och det undermedvetna, olika lager och tolkningar, vad som finns under ytan. Och på myt och saga förstås. För mig är gengångaren kanske litteraturens mest spännande centralgestalt; inte bara som ett eko från det förflutna men också som en spegling av, och kanske en ledsagare till, det egna undermedvetna.

Varför tror du att man, både som läsare och författare, dras till skräckgenren?

Intressant fråga. Någon har sagt att skräck och spänning; en förnimmelse av mysterium och kuslighet, är den första riktigt vuxna känsla som det lilla barnet får uppleva. Och det är förstås väldigt attraktivt, och något jag kan identifiera mig med. Sedan finns det ju en teori som heter "Skräckparadoxen", som går ut på att det faktiskt gynnar individens utveckling att vara nyfiken på rysliga, blodiga eller tragiska berättelser eftersom man liksom får "öva" i trygghet i den händelse att man själv skulle hamna i en liknande situation.

Många kan inte alls förstå tjusningen med att läsa om sådant som är övernaturligt. Vad säger till dem? Hur förklarar man poängen?

Det är ju en smaksak - vissa tycker att golf eller aktier är jättespännande! Men en av mina läsare sa det så bra: Det är som en adrenalinsport för oss som inte gillar att hoppa fallskärm eller åka stora bergbanan. Man får kittla fly- eller fäkta-instinkten i total trygghet hemma i läsfåtöljen.

****************

Nästa del av intervjun med Amanda Hellberg kommer nu på fredag. Stay tuned!

Köp Styggelsen hos Bokus eller Adlibris

Köp Döden på en blek häst hos Bokus eller Adlibris

Stockholm läser Norrtullsligan - och jag också

Stockholm läser är ett samarbete mellan stadsbiblioteket i Stockholm och Författarcentrum Öst. Tanken är att alla stockholmare (och alla andra också, naturligtvis) ska läsa en och samma bok, för att sedan mötas i samtal och aktiviteter kring titeln de läst. Årets bok i Stockholm läser ärElin Wägners Norrtullsligan från 1908.

Norrtullsligan handlar om fyra unga kvinnor som är ganska ovanliga, rentav rebelliska med den tidens mått mätt: de delar lägenhet och arbetar, försörjer sig själva genom att jobba på kontor. Genom huvudpersonen Elisabeths skarpa iakttagelser får vi följa med dem på arbete, genom förälskelser, fattigdom och på möten där kvinnornas villkor på arbetsmarknaden diskuteras. Wägner skriver snabbt, enkelt och vasst, och visar tydligt hur svår situationen ofta var för de första kvinnorna som vågade stå på egna ben. Det är lätt att läsa och man lär sig mycket under tiden.

Min enda invändning är att boken är lite i kortaste laget; man hinner inte riktigt lära känna karaktärerna på de 120 sidorna, hinner knappt in i berättelsen förrän den tar slut. Å andra sidan är det kanske bra om boken inte är för lång om den ska fungera även för läsovana personer i Sthlm-projektet. Mycket att diskutera finns där i alla fall, så alla som hakar på bokcirklarna som anordnas i samband med projektet kommer ha det riktigt kul!

Stockholm läser har en Facebooksida där du kan läsa mer om Norrtullsligan och alla aktiviteter som planeras kring den.