19 maj, 2011

Jag är glömsk men boken är bra

Skjut inte upp till i morgon det bloggande du kan göra i dag.
Så skulle man väl kunna sammanfatta vad jag lärt mig av att inte skriva om Delphine de Vigans No och jag direkt efter att jag hade läst ut den. Nu har det gått flera veckor, och jag kommer inte alls på de där briljanta sakerna som jag skulle ha velat skriva. Illa.

För No och jag är verkligen en bra bok. Därom råder det ingen tvekan. Jag tyckte väldigt mycket om skildringen av hur trettonåriga Lou Bertignac får kontakt med den hemlösa unga kvinnan No, hur de långsamt lär känna varandra och hur engagerad Lou blir. Romanen visar tydligt hur enkelt -och hur svårt - det är att verkligen är att hjälpa någon.

Man skulle kanske kunna tro att en berättelse som handlar om en sådan relation skulle kännas tillrättalagd eller osannolik, men det gör den aldrig. Tvärtom upplever jag den som väldigt ärlig och öppen. Den varken förenklar eller förskönar och som läsare blir man extremt engagerad.

Så trots att ni inte får någon längre utläggning om boken, får ni tro mig på orden. No och jag är en mycket bra berättelse om hemlöshet, ur ett annorlunda perspektiv. Läs!

Andra som har läst: Bokhora, SvD, Boktoka, DN, Pocketblogg.

1 kommentar:

bokstödet sa...

Jag tyckte också mycket om boken så mycket att jag köpte in den i min skola och läste den med mina 13-åringar. Jag tror alla tyckte om boken.