Feministklassiker då och nu

Massolit förlag ger ut Fay Weldons klassiker En hondjävuls liv och lustar i nyutgåva - vilket lockar mig att plocka fram min gamla skruttiga pocket av samma titel. Jag köpte den för 20 kr på antikvariat för några år sedan. Min utgåva är en Månpocket tryckt 1986 - lägg märke till den underbara 80-talsdesignen på omslaget! Nästan så att det är modernt igen. Och priset, mina vänner, priset. När den här trycktes kostade pocketböckerna liiite mindre än idag (och var nu inte tråkig och säg något om inflation). En hondjävuls liv och lustar blev din för ynka 19.50.

Those were the days.

Även en annan feministklassiker kommer i nytryck nu i vår; Natur & Kultur ger i maj ut Marilyn Frenchs roman Kvinnorummet. Även här har jag en hederlig antikvariatpocket att plocka fram ur gömmorna:

Den är tryckt redan 1978, och på baksidan hittar man en rätt rolig tidstypisk bild av kvinnokampen.

En viss skillnad mot nyutgåvan; den kommer istället att se ut så här:

Bokomaten och Bokbrus har båda läst En hondjävuls liv och lustar.

Resa ut i världen-längt med Penguins prylar

Än så länge har jag inga resor inplanerade i sommar, men om jag hade det, är det här vad jag skulle ta med mig:

Bagaget skulle märkas med Penguins fina adresshållare med den självklara titeln On the Road.

Alla småprylar skulle läggas i det här lilla behändiga fodralet. Låt oss dock hoppas att jag slipper alla eventuella andra associationer till titeln. Jag brukar inte komma bort.

Och innan jag for hemifrån skulle jag brygga en extremt god kopp te som jag kunde hälla i min fina termos och dricka under resan.

Det vore värt att boka en resa bara för att få ett fullgott skäl att köpa de här sakerna.

Ljuvligt mörker hos Flynn

Ingen är väl så värst förvånad över att jag bara ett par dagar efter att jag hade läst och hyllat Gillian Flynns Sharp Objects, också sprang iväg och köpte hennes andra bok, Dark Places. Den lästes liksom Sharp Objects ut snabbt - vad annat kan man väl göra när det är så gruvligt spännande - men sedan har det dröjt en halv evighet (ok då, ett par veckor), innan jag kommit mig för att skriva om den.

Att det dröjt beror på två saker:

Ett - den var så bra att jag skulle vilja komma på något matchande bra att skriva om den.

Två - jag har funderat på vilken bok som är bäst, Dark Places eller Sharp Objects.

När det gäller punkt ett har jag givit upp. Jag kommer inte på något klatschigt att säga, så jag nöjer mig med att säga att Dark Places i likhet med Sharp Objects är otroligt välskriven. Det är sjukt spännande att följa Libby Day när hon letar efter den som en gång för länge sedan mördade hennes mor och hennes systrar. Jag gillar greppet med att vi får läsa om händelserna ur flera olika personers perspektiv, och att vi får vara med både då och nu. Och persongalleriet - GAH! Flynn lyckas även här sätta ihop gestalter som är to die for. To die for avser inte att de är trevliga eller på något sätt åtråvärda (snarare tvärtom), utan vad jag menar är att de är trovärdiga, levande och originella. Totala misfits de flesta av dem, men det är omöjligt att inte känna för dem. De stannar kvar långt, långt efter att boken är utläst.

Och så var det punkt två. Är Dark Places bättre än Sharp Objects? Jag kan faktiskt inte välja. Det går inte. De är båda suveräna, på varsitt sätt. Båda två förtjänar guldstjärna och högsta placering på favvo-listan. Mörkt, mystiskt, läskigt - precis som vi gillar det.

Flynn har ju en hel liten fanclub bland bokbloggarna, ivrigt anförd av Helena. Andra som har skrivit om Dark Places är Bokbabbel, Bokstävlarna, Snowflake, Fiktiviteter.

Besviken på Annika Thor

Jag brukar gilla Annika Thors böcker, både hennes ungdomsböcker och vuxenromanen Motljus som jag skrev om här). Glad i hågen tog jag mig därför an att läsa hennes nya roman Om inte nu så när, när jag fick chansen att göra det å jobbets vägnar.

Om inte nu så när handlar om tiden kring andra världskriget, och vi får följa med sex personer i Stockholm. Tre av dem har tysk anknytning. Ilse har kommit med ett tyskt företag för att arbeta men blir uppsagd när man tvingas "arisera" personalen. Arnold är journalist och skriver samhällskritiska reportage, medan Paul har tvingats fly på grund av sitt fackliga engagemang. Ilse och Arnold är dessutom judar. Alla tre får det svårt när kriget bryter ut - även i neutrala Sverige märker man snabbt av nya regler, inskränkningar och konflikter som gör vardagen problematisk.

Parallellt med Ilse, Paul och Arnold får vi även följa tre svenskar som arbetar på utlänningsbyrån. Thor visar med all önskvärd tydlighet hur flyktingpolitiken påverkar människor på båda "sidorna"; både de som söker sig hit och de som har ansvar för att driva igenom politiken. Frågorna hon tar upp är lika aktuella nu som de var då, och det är utan tvekan en angelägen berättelse Thor har skrivit.

Ändå tar det tvärstopp när jag ska läsa. Här finns till exempel en konstig konstruktion med en jagberättare som pluppar upp när man minst anar det, utan att fylla någon som helst funktion. Boken är dessutom skriven i en stil som skulle lämpa sig bättre i ett kort stycke där man hastigt ska återberätta en bakgrundshistoria - men här används den i en hel roman och resultatet är inte lyckat. Ingenstans tillåts man stanna upp och dröja kvar, utan tvingas hela tiden raskt vidare. De sex huvudpersonerna tillåts heller aldrig bli individer, utan verkar ha valts främst för att representera varsin kategori. De är endimensionella, och man får aldrig gå på djupet hos dem. Det är oerhört trist - här finns massor av potentiella, spännande berättelser som man gärna skulle ha läst mer av. Istället får man en till största delen förutsägbar, mycket tillrättalagd historia som ämnet till trots aldrig blir engagerande.

Eftersom jag läste boken för jobbet, tog jag mig igenom den - men det hade jag knappast gjort om jag bara hade läst den för skojs skull. Den är 480 sidor lång, och det är ingen njutbar upplevelse att läsa. Jag är faktiskt lite chockad över hur väldigt inte-bra den var, hur dåligt själva hantveket var i jämförelse med vad det brukar vara hos Thor. Om inte nu så när håller helt enkelt inte som roman betraktat. Trist men sant.

Recensionerna i tidningarna är inte heller jättepositiva, varken Sydsvenskan eller DN gillar romanen så värst. UNT är besviken (och lyckas dessutom spoila hela slutet!) medan HD faktiskt gillar.

Prata med Kafka & Shakespeare, livs levande

Alive and kicking?

Det här landar någonstans mitt emellan jätteskumt och kul: Malmö Stadsbibliotek och Malmö Stadsteater kör under två kvällar ett litterärt samarbete, där publiken får möta Franz Kafka och William Shakespeare live på scen. Publiken får fråga om allt de velat veta om författarna, deras verk, liv och skrivande, och så svarar de. Skådespelarna, alltså. "Möt Kafka på Stadsbiblioteket, livs levande!" står det i annonsen.

Hm.

Lite skumt, kan jag nog ändå inte låta bli att tycka. Men visst, om det är duktiga, väl pålästa skådespelare så kan det bli ok. Kafka är först ut; redan imorgon 22/3 tar han (eller skådespelaren Magnus Schmitz) plats på scen i Ljusets kalender på Stadsbiblioteket i Malmö. Han samtalar med bibliotekarie Tellervo Salomonsson, med början klockan 18.30.

30 mars kommer William Shakespeare, gestaltad av Harald Lander. Han pratar med bibliotekarie Martin Lövstrand. Snacka om bra meriter för de båda bibliotekarierna att lägga till på sina cv:n - 2011, samtal med självaste Franz Kafka.

Läs mer om de båda evenemangen hos Malmö Stadsteater.

Ny filmatisering av skräckklassiker

Jag hade helt missat att det hade kommit en ny filmatisering av Henry James klassiska skräckroman The Turn of the Screw, men när jag såg den på dvdbutiken var jag ju naturligtvis tvungen att hyra den. The Turn of the Screw är en de mest filmatiserade böckerna någonsin, och just den här varianten har BBC gjort. I rollen som guvernanten Ann ser vi Michelle Dockery. Ni som har följt Downton Abbey känner säkert igen henne därifrån (hon spelar lady Mary Crawley), och hon har även varit med i Cranford, samt haft en pytteroll i filmatiseringen som BBC gjorde på Sarah Waters roman Fingersmith.

Så nu blir det skräck ikväll. Och lite vin. Och lite choklad. Jag ska försöka att inte ha alldeles för höga förväntningar på filmen, men det är svårt. Jag menar - spöken, snygga 20-talskläder, engelska miljöer... what's not to like? (Ingenting, hoppas jag.) Jag återkommer med rapport när jag har sett den, så ni vet om den är värd att lägga tid och pengar på eller inte.

UPPDATERING: Nu har sett den - och den var inte alls illa! Riktigt bra, faktiskt, en helt ok filmatisering av boken. Det jag gillade bäst var (föga överraskande) de underbara engelska miljöerna och 20-talskläderna. Ack, ack, ack så fina de var... De hade också lyckats bra med castingen, och alla skådespelarna kändes passande för sina roller. Apropå att Michelle Dockery i vanliga fall just nu syns i Downton Abbey, så fanns även hennes motspelare därifrån Dan Stevens, med på ett hörn i rollen som Dr Fischer. Han har ju också spelat huvudrollen i en annan mycket bra filmatisering av en bok, The Line of Beauty. Sevärd den också! Men som sagt, den här varianten på The Turn of the Screw kan ni absolut hyra och titta på. Perfekt mysrys att mumsa godis till hemma i soffan.

Pris till bästa bokbloggen

Forma Books uppmärksammar alla bokbloggar genom att instifta ett alldeles nytt pris - Forma Books Blog Award. Det ska gå till "den bokblogg som på bästa sätt uppmärksammar litteraturen och skapar ett eget rum för den bokintresserade att vistas i".

Jag gillar formuleringen - för det är ju just det som bokbloggarna gör. De skapar ett eget rum där alla boknördar kan mötas och obehindrat dela sin passion för läsande. Lovely!

Tävlingen är öppen för alla och börjar med att man nominerar sin egen eller någon annans blogg här. Nomineringen är öppen fram till 15 maj. En jury väljer ut tre kandidater till priset och sedan blir det en allmän omröstning där vinnaren utses.

Den vinnande bloggen får 25.000 kr och en logga, "Årets bokblogg 2011". Priset delas ut under bokmässan i Göteborg.

Ni som läser och gillar Calliope Books får jättegärna gå in och nominera bloggen - det gör ni här. Där kan ni också läsa mer om tävlingen och se vilka som ingår i juryn.

Som sagt, superkul initiativ av Forma Books!

Små svarta män på ljus bakgrund

Det här är lite roligt: läsvärda bloggen Fixabook skriver om något som stört mig ända sedan jag jobbade på bokhandeln och köpte in pocketböcker.

Små, svarta silhouettmän på ljus bakgrund. Gärna med röd text till (så att man ska associera till blod?).

Männen finns en masse på omslagen till pocketdeckare. Eller vad säger man om Fixabooks talande bild:

När man ser ryggarna så här intill varandra blir det ju närmast komiskt. Som om en liten armé av pyttemän har invaderat bokhyllan. Om du vill se ännu fler, så har Fixabook en hel samling av bokomslag på temat; de har lagt dem under den talande titeln Shadow Men. Gå in och titta här.

Fixabook är på det hela taget en rolig blogg, så lägg till den i din reader om den inte redan finns där. Skriver både bra och roligt allt som har med omslag och design att göra.

Fantastiskt bra roman!

Biblioteket tjänade en försvarlig summa i förseningsavgift på att jag behöll Kathryn Stocketts Niceville lite för länge, men det var det värt. Niceville var nämligen precis lika bra som jag hade hoppats.

Niceville utspelar sig i en liten stad i Mississippi på 1960-talet. Vi får följa med tre kvinnor, de färgade hembiträdena Aibileen och Minny samt Skeeter, en vit, relativt välbärgad ung kvinna. Skeeter drömmer om att bli författare men det enda jobb som finns att få är att skriva hushållsspalten i lokaltidningen. När Skeeter - som inte kan någonting om hushållsarbete - försöker hitta svar på läsarfrågorna för att kunna skriva spalten, blir hon bekant med Aibileen som under många år arbetat med att sköta de vitas hem, laga deras mat och uppfostra deras barn. En idé föds hos Skeeter; hon ska skriva en bok baserad på intervjuer med Aibileen och de andra färgade hembiträdena, en bok om hur det är att vara svart kvinna i 60-talets Mississippi. Det är en uppgift som visar sig vara lika farlig som svår - allt måste ske i största hemlighet. Bara genom att umgås riskerar kvinnorna sina liv.

Niceville har fått enormt goda omdömen överallt, och jag förstår varför. Jag var lite tveksam till en början, faktiskt mest eftersom jag tyckte att omslaget fick boken att se ut som en bokklubbsroman (min egen, kanske inte helt vänliga benämning på en halvkasst skriven, sentimental bok som vänder sig till medelålders kvinnor och som gärna beskrivs med ordet "varm"). Men oj, så fel jag hade. Bara ett par kapitel in i Niceville känner man den där otroligt behagliga känslan, det där suget som infinner sig när man har klivit in i en riktigt bra roman. Man läser inte längre; man är i romanens värld, ser allt framför sig som på film och umgås med karaktärerna som om man vore personligt bekant med dem allesammans.

Just karaktärerna är Nicevilles största styrka. Vilka underbara porträtt! Trovärdiga, originella men ändå såpass allmängiltiga att de säger något om hela samhället och inte bara sig själva. Man blir verkligen vän med dem, man oroar sig för dem, lider och gläds med dem - och saknar dem något fruktansvärt när boken tagit slut. Kanske får jag trösta mig med att boken ska bli film, redan senare i år om jag har förstått saken rätt. Till dess, läs boken. Superbra! En riktigt, riktigt läsvärd roman att försvinna in i.

Andra om Niceville: Doras bokprat, Enbokcirkelföralla, Camillas boklåda och Bokstugan.

Passa också på att kika in på Kathryn Stocketts hemsida.

Stiltje

Stiltje råder, tyst det är på bloggen, tyst i bloggen... Böcker sova, släckta äro ljusen, är-o lju-sen...

Nej, ni ska slippa höra mig sjunga. Skulle mest bara beklaga att det varit så tyst här några dagar, och att det kanske förblir det veckan ut. Kanske. Ironiskt nog beror det på att jag läser så mycket å jobbets vägnar just nu att jag varken hinner eller orkar att blogga om det. Nåväl. Det är ändå ett ganska trevligt problem att ha. Tills vi hörs av igen, får ni en tjusig bild att se på. "Romance by the Sea" heter den.

Home is where the heart is. Eller?

Hemkomster. Ett ord som oundvikligen bär med sig ett otal associationer och betydelser. Jag sitter just nu på ett tåg som ska ta mig till mitt barndomshem, och jag tänker på hemkomster. I litterär form, naturligtvis (vad annars?). Två av de senaste böckerna jag läst har nämligen handlat just om att komma hem, tillbaka till platsen där man växte upp.

Först var det utmärkta Gillian Flynn som i Sharp Objects skrev om hur journalisten Camille Preaker återvänder till sin hemstad för att rapportera om två bestialiska flickmord. Sedan var det Kristofer Ahlström som i debuten Bara någon att straffa skrev om hur en namnlös ung man återvänder hem till Fårö efter att hans mamma just har gått bort. Mannen ska dels vara med på begravningen, dels städa bort alla spår av familjens liv från den gård där släkten har bott i 150 år. (Ahlströms bok har rec dag nästa vecka, så mer om den då. Kan dock redan nu säga att den var riktigt bra!)

Och jag undrar - finns det några lyckliga litterära hemkomster? Det gör det säkert, men på min läslista lyser de med sin frånvaro. Jag har funderat en stund men kan inte komma på en enda glad berättelse om att återvända till sin barndoms stad. Det handlar alltid om främlingsskap, om uppdelningen mellan De Som Stannade Kvar och De Som Kom Undan. Oftast tillhör böckernas huvudpersoner den senare kategorin - och så även författarna, får man förmoda. Kanske beror avsaknaden av lyckliga hemkomstskildringar på att alla författare jag läser var ufo:n som unga, dömda till utanförskap och därmed benägna att snabbt flytta i väg och aldrig mer återvända?

Eller så är det helt enkelt mer spännande med olyckliga, skavande, oroande, obehagliga hemkomster där inget är som det ska vara. De blir bättre litteratur.

Vad tror ni? Har ni läst några lyckliga berättelser om att komma tillbaka till det som en gång var ens hem?

Att inte tycka om en bra bok

Hur kan det komma sig att man inte gillar en bok som är bra? Frågan har gäckat (oh, detta underbara ord!) mig när jag de senaste dagarna läst Christos Tsiolkas roman The Slap. Rent objektivt kan jag ju säga att den är en bra, välskriven roman - men den lämnar mig av någon anledning ändå oberörd.

The Slap handlar om en grupp människor i en förort till Melbourne. En av familjerna i gruppen har anordnat en grillfest och bjudit in släktingar och vänner. Under festen börjar några av barnen bråka, en av småkillarna ballar ur och hotar att slå en annan med ett basebollträ. En av papporna rusar fram och ger killen en örfil, trots att det inte är hans eget barn. Alla blir upprörda, men av olika anledningar. Gjorde mannen rätt som i att handgripligen disciplinera ett barn som inte var hans eget, men som tydligt uppförde sig väldigt illa? Är det någonsin rätt att slå ett barn? Voilà - där har ni grundkonflikten för The Slap.

Historien berättas genom att några av personerna som var på festen får varsitt kapitel. Kapitlen är ganska långa, men ingen får mer än ett kapitel per person. Det är ett både snyggt och intressant grepp - men jag tror också att det är en av förklaringarna till att jag aldrig riktigt fastnar för boken. Just som jag har kommit in i berättelsen och lärt känna personen, så skiftar fokus till någon annan. Det är också stor skillnad i hur intressanta personerna är. Jag skulle till exempel gärna läsa en hel roman om Connie, medan jag bara pliktskyldigt skumläser Manolis kapitel.

The Slap är som sagt en objektivt sett mycket välskriven bok. Karaktärerna är trovärdiga, och den som gillar att läsa om relationer, familjer och barn har mycket att hämta. Här finns också en hel del om rasmotsättningar, klass och religion.

Ändå lyfter aldrig The Slap riktigt för mig. Inledningen är bra, men när väl själva the slap, slaget, har fallit, känns resten mest som ett orimligt långt efterspel. Jag läser och läser och läser (den är närmare 500 s lång) och väntar på att det där fantastiska ska infinna sig som så många har pratat om, det där som har gjort att Tsiolkas har tilldelats priser och beröm en masse - men det kommer aldrig. The Slap är en bok med många förtjänster, men den rör inte upp himmel och jord för mig. Tyvärr. Däremot tror jag att den skulle vara perfekt att ha i en bokcirkel, eftersom den rymmer så väldigt många frågor som vore spännande att diskutera.

Enligt O har också läst - och tyckte helt tvärtom, det är kul!